FLOTTE flot³e², sbst.², l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat)
FLÅTE flå³te², r. l. m.; best. -en ((†)
-flåttn RÅLAMB 10] 5
42 (
1691)); pl.
-ar; äv. (nu mera bl. bygdemålsfärgat samt i Finl.) FLOTTA
flot³a², sbst²,
r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er (i vissa fall möjl. att hänföra till sg. flott.) 2Krön. 2] 5 16 Bib. (1541), HALLENBERG Hist. 5] 5 260 (1796)). (flott (flått-) c. 1540 osv. flot- 1538– 1734. flåt(h)- 1588–1889. -e 1538 osv. -a c. 1540 (oblik kasus)–1695 (nom.) –1916 (: flottor)) [fsv. floti, motsv. d. flaade, isl. floti, feng. flota, eng. float, bildat på det svaga rotstadiet till FLYTA; jfr FLOTA
sbst.¹,
FLOTT, sbst.¹~²,
FLOTT, adj.¹-²,
FLOTTA, sbst.¹,
FLOTTA, v.¹-²]
[FLOTTE.sbst2 1]
1) mängd stock ar l. bjälkar l. dyl. som sammanfästs för att flyta på vattnet o. tjäna till (provisoriskt) fortskaffnings- o. transportmedel över vatten, stundom äv. avsedd för andra ändamål.
En i hast hoptimradflotte. Enflotte hop- fogad av några stockar. Sammanfoga flottar av grenar och trädstammar. Pärlfiske från båt eller flotte. Fartyget var försett med så många livbå- tar och flottar, att alla ombordvarande kunde upptagas. Flotte vilande på tunnor och använd såsom bro. VarR 37 (
1538).
Läät Engelbrect göra en flotta med ena höga bygning ther vppå till storm beredda. OPETRI Kr. 171 (
c.
1540). Jagh haffver vedh Gullöö låthit giöra flotter, som jagh med rytter och foothfollek kan settia öffver elffven.
LARS KAGG i
OxBr. 9: 655 (
1645).
Sielfwa flåttn hwar på timmermännerna arbeta. RÅLAMB 10: 42 (
1691).
Under flottbrons längs efter brobanan sida vid sida liggande timring C, C, eller den egentliga flotten. Jernk1 1865, s. 189. Samtliga torpedbåtar ligga .. förtöjda fyra och fyra vid hvar sin stor flotte, hvilken i sin ordning är förankrad och förtöjd vid land. VFl. 1911, s. 134. jfr
BOSTADS-,
NÖD-,
RÖR-,
SKÖLJ-,
SPEL-,
STÄNGSEL-,
TUNN-FLOTTE m. fl.
[FLOTTE.sbst2 2]
2) mängd av rundt, fyrskrädt l. sågat virke, hoplagd för transport å vattendrag; jfr FLÖTA sbst. Transport av stockar och spiror i flottar. Fast flotte l. (
i Finl.)
bunden flotta, (skogsv.) flotte vars timmer är hoplagt o. fäst gm särskilda "stag-, mosa , bunke. Lös flotte, (skogsv.) flotte vars stockar flyta oberoende av varandra inom en sammanhållande bom, lösflotte, ringbom. Timret kan framföras antingen löst eller i flottar. Flotta r bogseras med ångbåt eller varp- spel över sjön. VarR 50 (1538). Twänne Kimito boar, som ära wana att föra timmer i flåta hijt. ConsEcclAboP 483 (1661). Ofvan för fallen låg en myckenhet af Flottar, Sågstockar och Blåckar. LINNÉ Vg. 209 (
1747).
Finske officerarne .. tvungo .. (krigsfolket) att hugga stora flotter med ved, hvarmed de drefvo han del. HALLENBERG Hist. 5: 260 (
1796).
Vattentransporten är betydligt billigare än landtransporten, isynnerhet när sådant sker i sammanbundna flottor. ROTHSTEIN Byggn. 34 (
1856).
Virke, som skall passera större invatten eller elfvar med mindre forsar, hoplägges i flottar, hvilka kunna vara på många sätt hopfo gade. UB 3: 426 (
1873). jfr
BJÄLK-,
LÖS-,
STOCK-,
TIMMER-FLOTTE m. fl.
[FLOTTE.sbst2 3]
3) i överförd anv., om kringflytande isflak; i ssgn IS-FLOTTE. (i allm. till
[FLOTTE.sbst2 2]
2):
A
:
–
FLOTT-BINDA,
r. l. f. skogsv. flottbindsle.
–
FLOTT-BINDA.v,
v. skogsv. hopfästa (timmer) i flottar.
–
FLOTT-BINDSLE.
skogsv. "stag" varmed stockarna i en fast flott o äro hopfästa.
–
FLOTT-BOM,
sbst.² (sbst.¹, se FLOTT, sbst.¹ ssgr) skogsv. jfr BOM, sbst.¹ 1 a ε.
(
1895).
– (
1)
FLOTT-BOPLATS ~⁰² l. ~²⁰ arkeol. om stenåldersboplats inrättad på flottar. TurÅ 1912,
s. 68.
–
FLOTT-BRYGGA, se FLOTT
, sbst.¹ ssgr.
–
FLOTT-BYGGARE.
[FLOTT-BYGGARE.ssg 1]
1) arkeol. till 1; särsk. i pl., om den på flottboplatser levande stenål dersbefolkningen. Stenålderns flottbyggare vid Ringsjön voro ett jägare- och fiskarefolk. Ymer 1905,
s. 163 [FLOTT-BYGGARE.ssg 2]
2) skogsv. till 2: flottläggare.
– (
1)
FLOTT-BÅT.
benämning på ett slags i Norrland använd farkost som är ett mellanting mellan flotte o. båt. EKMAN NorrlJakt 325 (
1910).
–
(1,2) FLOTT-FÖRARE.
( flotte- 164–c. 1755) person som framdriver o. styr en flotte; särsk. skogsv. till 2. Linc. (1640). PT 1903, nr 239 A, s. 2.
–
FLOTT-LÄGGA,
-ning. skogsv. hoplägga (timmer) i flotte; oftast i p. pf. STRÖM Skogsh. 107 (1822). Flottlagda skogsalsters nedstyrande utför forsen. FFS 1888, nr 20, s. 28. Flottgods, som inkommer från biälfvarne, skall uppsamlas, åtskiljas och flottläggas af de respektive ägarne. TT 1898, B. s. 65.
–
FLOTT-LÄGGARE.
skosgv. person som hoplägger timmer till flottar.
–
FLOTT-LÄGGNINGS-APPARAT.
skogsv. apparat varmed flottläggning utföres. TT 1897, B.
s. 122.
–
FLOTT-LÄGGNINGS-DOCKA.
skogsv. docka där flottläggning äger rum. – (
1)
FLOTT-PRÅM. (
†)
jfr-BÅT. PT 1758,
nr 11, s. 4.
– (
1)
FLOTT-SKEPPARE. (
†)
flottförare. Hamb. (1700).
– (
1)
FLOTT-SKUTA.
[efter t. floss-schüte]
(i fråga om utländska förh., †) jfr -BÅT. LIND 1: 731 (
1749).
–
FLOTT-STOCK,
sbst.² se FLOTTA, v.² ssgr.
–
FLOTT-STYRMAN ~²⁰, äv. ~⁰² (mindre br.) flottförare. SD 1900,
nr 190.,
s. 3.
–
FLOTT-VIS,
adv. (mindre br.) i flottar.
DALIN Synon. 93 (
1870).
B
(†):
–
FLOTTA-BRO,
se FLOTT, sbst.¹ ssgr.
C
(†):
–
FLOTTE-BRO,
se FLOTT, sbst.¹ ssgr.
–
FLOTTE-TUNNA,
se FLOTT, sbst.¹ ssgr.