© Svenska Akademien. SAOB spalt: F1101; tryckår: 1925
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
FONEM fone⁴m l. få-, n.; best. -et; pl. == l. -er.
[av fr. phonème, av gr. φώνημα, ton, stämma, tal, till φωνεῖν, frambringa (ett) ljud, till φωνή, ljud (se FONO-). Ordet har i sv. införts av A. NOREEN, tidigast, ss. i
Ljudl. 1 (1895), i en bet.: enskilt språkljud] språk v. i språkligt syfte frambragt ljudmassa (utan inbegrepp av betydelse); språkljudsmassa; motsatt dels: semem, dels: morfem. NordT 1896, s. 383. Det minsta fonemet är det enskilda (språk)ljudet, t. ex. s. k, r, i. 2NF (1907).