FRAM ssgr (forts.):
–
FRAM-TAGA, -ning.
[FRAM-TAGA.ssg 1]
1) (föga br.) till
3: sätta l. ställa l. föra (ngt) längre fram (än där det förut befann sig). Framtaga stolarna.
DALIN (
1851;
angivet ss. "mindre br.").
CAVALLIN (
1875).
[FRAM-TAGA.ssg 2]
2) till 5: hämta l. taga fram (ngt, särsk. ngt som förut icke varit synligt l. som varit instucket bland andra föremål l. förvarat på särskilt rum l. dyl.); ngn gg med avs. på person. Framtagha Pijlar vhr koghret. SCHRODERUS Comenies 702 (
1639).
Innan ungdomen får framtagas till nattvarden. TEGNÉR (WB) 5: 354 (
1826).
Efter måltiden framtogos tärningarna. FRYXELL Ber. 6: 436 (
1833).
Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek. RYDBERG Ath. 38 (
1859).
[FRAM-TAGA.ssg 2.slutet]
särsk.
a) (
†)
inställa (ngn för domstol). Sedhan blef han .. wijst til kemnär retten .., men blef inthet då framtagen. CousAcAboP 2: 231 (
1660).
[FRAM-TAGA.ssg 2.b]
b) (
†)
övergående i het.: framställa, frambringa. Genom rostning i öppna glasrör är det ofta ganska lätt att framtaga selenium i metallform. BEREELIUS Blåsr. 119 (
1820).
– (
3)
FRAM-TAGSEN.
(bygdemålsfärgat, föga br.) som tar sig fram var som helst. En snabbfotad, kraftig, lättfödd och framtagsen stam af klöfjeök utan like öfver all världen. HÖGNERG Vred. 1: 351 (
1906;
om tama älgar).
DENS.
Frib. 14 (
1910).
–
FRAM-TAL (
†)
till -TALA. [FRAM-TAL.ssg 1]
1) till -TALA 1. Linc. (
1640;
under dictio).
[FRAM-TAL.ssg 2]
2) till -TALA 2: förhastat l. otidigt yttrande. Framtaal, giör effterqwaal. GRUBB 213 (
1665).
SCHENBERG (
1739).
– (
5)
FRAM-TALA.
[fsv. framtala]
[FRAM-TALA.ssg 1]
1) (
†)
framsäga; uttala. LPETRI DialNattv. B 4 a (1562).
Jag har ännu knapt hördt någon sons framtalat sin predikan, ens med urskillning; än mindre med verkelig sanning, behag och styrka. THORILD Gransk. 1: 43 (
1784).
[FRAM-TALA.ssg 2]
2) (
†)
framföra förhastat l. alltför djärvt tal; anträffat bl. i p. pr. i adjektivisk anv. == -TALIG. Fram talende tungor hafua få wenner. Sv Ords. A 6 b (1604). (Erik Benzelius) hade republikanska fördomar med statsmannens kloka hufvud samt medborgarens oförskräckthet och framtalande lynne. HSH 7: 217 (
1750).
– (
5)
FRAM-TALIG.
[sv. dial. framtalig]
(
numera i sht bygdemålsfärgat,
föga br.)
till -TALA 2: som är djärv o. dristig i sitt tal; som ej har tand för tunga; frispråkig; oförvägen i sitt tal; förr äv.: talför, pratsam. En wijs man tijgher til thes han seer sin tijdh. Men en framtaligh dåre, seer til ingen tijdh. LPETRI Sir. 20: 7 (
1561;
Bib. 1541: framfoos).
(David) war icke stoorlåtig och framtalig.
RUDBECKIUS KonReg. 431 (
1619).
Häraderna pläga merendels förordna till riksdagsmän dem som framtalige äro och ringa besked med sig hafva. RR 3/9 1635. Vid denna riksdag visar han sig djerf, framtalig, till och med obetänksam.
CARLSON Hist. 2: 244 (
1856).
LUNDELL (
1893;
betecknat ss. "folkmål").
–
FRAM-TALIGHET ⁰⁰~² l. ~⁰⁰. (numera i sht bygdemålsfärgat,
föga br.)
SCHRODERUS Liv. 869 (
1626).
Den amerikanska .. framtaligheten. HJÄRNE Östanifrån 142 (
1905).
– (
1)
FRAM-TAND.
[FRAM-TAND.ssg 1]
1) om var särskild av de tänder som sitta framtill i munnen (mellan hörntänderna l. betarna). VarR 7 (
1538).
(Det) förmäles om Harald (Hildetand), att hans framtänder voro stora. GEIJER Häfd. 536 (
1825).
[FRAM-TAND.ssg 2]
2) zool. om viss tandliknande upphöjning på mussla som tjänstgör vid skalens hopslutning; motsatt: baktand. RETZIUS Djurr. 222 (
1772).
MARKLIN Illiger 337 (
1818).
– (
1)
FRAM-TARM(EN).
embryol. om den del av den primitiva tarmen som ligger framför gallblåsans inmynningsställe.
VerdS 88–
89: 56 (
1900).
2NF 28: 475 (
1918).
– (
1)
FRAM-TARS.
zool. hos insekt: tars på framben.
VetAH 1819,
s. 78.