FRONTAL frota⁴l l. fronta⁴l, adj. adv. -T.

[jfr d., t., eng. o. fr. frontal, av nylat. frontalis, avledn. av frons (se FRONT); jfr FRONTAL sbst.]

[FRONTAL.adj 1]

1) (mindre br.; se dock slutet) anat. som har avseende på l. hör till pannan. MedArch. II. 10: 31 (1865). Frontala blodkärl och nerver. 2NF (1908). – särsk. (fullt br.) anat. om yta l. plan o. d.: som är parallell(t) med pannans yta; äv.: som är vinkelrät(t) såväl mot horisontalplanet som mot ett plan som tänkes gå i kroppens midtlinje framifrån bakåt. NF (1882). MÜLLER LbAnat. 7 (1905).

[FRONTAL.adj 2]

2) mil. motsv. FRONT 2: som har avseende på l. är riktad mot ett truppförbands l. en ställnings front. Ett "frontalt" anfall på fiendens förskansningar. OSCAR II V. 3: 13 (1863, 1892). Då alla anfall (under världskrigets skyttegravsstrider) måste ske rätt frontalt, blev utsikten att lyckas allt mindre. 3NF 2: 1162 (1924).

[FRONTAL.adj 3]

3) i sht konst. motsv. FRONT 3, om figur, särsk. avbildning av människa: som är vänd rakt framåt utan vridning åt någotdera hållet. Frontala figurer enligt det gamla flamländska schemat. 2NF 17: 1265 (1912).

– (2) FRONTAL-ANFALL ~⁰², äv. ~²⁰. mil. anfall mot l. i fiendens front. IllMilRevy 1901, s. 282. KrigsVAT 1921, s. 129.

– (2) FRONTAL-ANGREPP ~⁰², äv. ~²⁰. mil. == -ANFALL. IllMilRevy 1903, s. 359.

– (2) FRONTAL-ELD. (mindre br.) mil. eldgivning mot fiendens front. LUNDELL (1893).

2NF 31: 103 (1920).

– (1) FRONTAL-KNÖL. anat. pannknöl. RETZIUS EtnolSkr. 62 (1845).

2NF 8: 1485 (1908).

– (1) FRONTAL-LOB. anat. å hjärna: pannlob.

NF 5: 427 (1882). Därs. 6: 1315 (1883).

– (1 slutet) FRONTAL-PLAN, n. anat. NF 5: 427 (1882).

Frontalplanen gå .. från sida till sida och dela kroppen i en främre och en bakre del. MÜLLER LbAnat. 7 (1905).

– (2) FRONTAL-SLAG. mil. slag i vilket den anfallande (resp. båda parterna) insätter (insätta) sina huvudkrafter mot fiendens front. KrigsVAT 1921, s. 130.

– (1) FRONTAL-SNITT. anat. sektion gående parallellt med frontalplanet.

THOLANDER Ordl. (1870). 2NF 8: 1485 (1908).

– (2) FRONTAL-STRID. mil. strid vilken å ömse sidor föres mot fiendens front, parallellslag.

IllMilRevy 1899, s. 287.

– FRONTAL-STÄLLNING (i sht i fackspr.) frontställning (se d. o. 2); jfr FRONT 3 slutet. Perspektivisk teckning af klotsar i frontalställning. SFS 1895, nr 70, s. 3. särsk. i sht konst. till 3. Människokroppen framställes (i den primitiva bildskriften), liksom i barnens första teckningar, i frontalställning. GAB 1907, nr 40. s. 4. TurÅ 1912, s. 244.