FRÅGAN l. FRÄGAN r. l. f. (fråg(h)an 1587 – 1760. frågen 1595–1648. frägan 1682) (†; jfr dock anm. nedan) vbalsbst. till FRÅGA v., 1. 1) handling(en) att fråga; konkretare: fråga (se FRÅGA, sbst. 1). HELSINGIUS (1587). Iagh tuiflar inthz min hiertans klär: / Allena min frågan thetta ähr, / Huru i kommen af slottet uuth. ASTEROPHERUS 50 (1609). VDAkt. 1749, nr 523. 2) efterfrågan; jfr FRÅGA sbst., 2. På en tid, då så liten frågan är efter böcker. CRBERCH (1760) hos SCHÜCK i 3SAH 28: 346. 3) oviss l. tvivelaktig sak; problem, spörsmål; jfr FRÅGA sbst., 3 o. 7. Efter nw thenne Laghen .. sigh icke wijdare sträcker, än Konungens Eedh, Försäkring och Sweriges Lagh medhgifwer, Så är een frågen, Om och Konungen macht hafwer, samma Herredagh (i Söderköping) at förbiudha? CHESNECOPHERUS Skäl Nn 3 b (cit. fr. 1595). RUDBECK Atl. 3: 160 (1698). Anm. Med avs. på möjligheten att ordet på visst sätt fortlever i vissa uttr. som av nutida språkkänsla uppfattas ss. innehållande sbst. fråga i sg. best. se FRÅGA sbst., anm. sp. 1635.