FRÄLSE fräl³se² adj. oböjl.; adv. == . (numera bl. hist. l. i kanslispr. l. i vissa, särsk. adliga, kretsar). I ss. adj.: som tillhör, utmärker l. har avs. på frälset; adlig; jfr FRÄLS 4. Hemmanet var av frälse natur. Av frälse börd. Förr än han trädde i frellsse giffte. OxBr. 3: 497 (1636). 1912 års Förmyndarräkningar för frälse omyndige. PT 1913, nr 20 A, s. 1. – särsk. a) (numera bl. hist.) i uttr. tjäna frälse, göra rusttjänst. RARP 1: 2 (1626). NORDSTRÖM Samh. 1: 161 (1839). b) om jordnatur o. d. JOHANSSON Noraskog 3: 261 (i handl. fr. 1673). Egendomen Trästena, 1 mantal frälse säteri HÖJER Sv. 2: 1356 (1880). II. i substantivisk anv. a) om person. Sex af Frälse och sex af ofrälse DALIN Hist. 1: 215 (1747); jfr FRÄLSE, n. s. Hög och låg, Hatt och Mössa, frälse och ofrälse – alla bemöttes af konungen med samma älskvärdhet och välvilja. ODHNER G3 1: 22 (1885). jfr: Så at hvar hehlgärdzfrelse gofve af 1 mantahl eller hehlgärdzgård på 2 åhr 7 mark. RARP 9: 199 (1664). b) kam. ss. beteckning för jordnatur, se FRÄLSE, n., 7 b. Anm. Det är ofta omöjligt att i språkprov från ä. tid skilja detta ord från FRÄLSE, n.