FRISTA , v.²; pr. -ar (SWEDBERG Schibb. g 1 a (1716)).

[sannol. av t. fristen, avledn. till frist (se FRIST sbst.,) o. urspr. med bet.: giva frist; jfr fd. o. dan. friste, isl. fresta, ävensom FRESTAII]

(†)

[FRISTA 1]

1) uppskjuta l. fördröja (ngns död). (Om) Konungh Gustaff .. vthaff thenna werlden .. affginge, Hwilket Gudh Alzmechtig långe friste. STIERNMAN Riksd. 179 (1544). LReg. 104 (1616).

[FRISTA 2]

2) uppehålla l. bevara (ngn l. ngns liv); förlänga (ngns liv). Han (dvs. Gud) verdiges osz aff sin barmhertigheet altijdt nådeligen friste och bevare till siel och liiff. GR 29: 490 (1560). At yttermera, så lenge Gud lifwet fristar, .. arbeta til thet almenna bätsta. SWEDBERG Schibb. g 1 a (1716). VDAkt. 1758, nr 274.