FUNKTION fuŋkʃω⁴n (funnktschón DALIN ), r. l. f.; best. -en vard. äv. (utom i södra Sv.) ==; pl. -er. (fontion c 1705. fungsion 1707. funktion (funct-) 1587 osv.) 1) förhållande(t) att utöva l. göra sin tjänst l. att fungera l. tjänstgöra (ss. ngt); tjänsteutövning; fungerande; värksamhet, arbete; särsk. i vissa uttr., ss. vara l. träda i l.ur funktion; (för)sätta (ngt) i l. ur funktion. Bönder och borgare.., som intet annat giorde emedan (dvs. medan) armen war i fontion än plundrade och maroderade. KKD 3.16 (c. 1705). Motorns styrka och pålitliga funktion. AB 1913, nr 38, s. 12. (Tågolyckan) kunde avvärjas därigenom att nödbromsen ögonblickligen sattes i funktion. SvD(L) 1926, nr 21,s. 3. 2) (†) befattning, ämbete, syssla.(Om) någhon af them dödheligen afgår, som vthi något Rijksens förnämblige function och kall hafwer stadd warit. CHESNECOPHERUS Skäl M 4 b (i handl. fr. 1587). (Pastor Forsenius) hade begärt att bliva ihogkommen medh någon bätter function. ConsAcAboP 3.70 (1665). Dem som wedh hederliga Functioner och lägenheter sittia. VDAkt. 1674, nr 013. DALIN (1851). 3) (tjänste)förrättning; (tjänste)åliggande; uppgift som blivit tilldelad ngn l. ngt l. ssom fylles av ngn l. ngt. SP 1780, s. 550 (Att artikeln betecknar genus) är en tillfällighet, men icke dess egentliga funktion. BOIVIE SvSpr. 35 (1820). De functioner, de fem höga riksembeten ålågo NORDSTRÖM Samh. 1:92 (1839). Det halfva stigande tunnhvalfvet tuöfvar en liknande funktion (som den fria strävbågen). HAHR ArkitH 246 (1902). jfr HUVUD-FUNKTION m. fl – särsk. a) (i sht i fackspr.) om var särskild av de förrättningar varigm ett kroppsligt organ fyller sin uppgift l. tjänar livsvärksamheten hos en organism; äv. oeg. o. bildl. En kroppsdels) Byggnad och Functioner. LittT 1795, s. 321. Vissa af deras 8dvs. de sociala organens) behofver och förmögenheter förrätta "funktioner" i samhällsorganismen ("sociala funktioner"). STEFFEN Länarb. VII (1900). jfr CEREBRAL-, HJÄRN-, KROPPS-, LIVSFUNKTION m. fl. b) filos. om vart särskilt av de kvalitativt enkla, blottt för det abstrakta tänkandet från varandra urskiljbara elemneten i spykisk värksamhet; äv. om vart särskilt i tiden framträ-dande moment av psykisk värksamhet. En theoretisk function är en sådan, med hvilken själen vill blott bättre, d. ä. klarare och tydligare, förnimma mångfalden af sina bestämningar. BOSTRÖM 1.126 (c. 1830). Sjelfmedvetandet måste vara en funktion, i hvilken jag på en gång handlar och åskådar mitt handlande. GRUBBE filos Ordl. (c. 1845). NYBLÆUS Forskn. IV. 2: 18 (1897). jfr SJÄLS-FUNKTION. 4) mat. benämning på en föränderlig storhet i dess förhållande till en l. flera andra föränderliga storheter av vilken l. vilka den är beroende på sådant sått att mot vart särsklikt värde på den senare resp. på var o. en av de senare (åtminstone inomm vissa gränser) svarar ett l. flera bestämda värden på den förra. Sv Merc. 3.1394 (1758). 2 NF (1908). jfr BÅG-, EXPONENTIAL-, POTENTIAL-FUNKTION m. fl. Vid potenser af de directa cirkulära functionerna sättes exponenten genast efter functionsbeteckningen. PHRAGMÉN Trig. 51 (1868). Vissa änniskor ha från lifvets början blott en funktionsduglig njure. 2 NF 19: 1092 (1913).

– (1,3) FUNKTIONS-FÖRMÅGA. särsk (i sht i fackspr.) i fråga om kroppsligt organ, jfr -DUGLIG.

NF 1.1291 (1876). Lb Internmed. 2.121 (1916). NF 1.1291 (1876). Vid mnormalt funktionskraftigt hjärta och frånvaro af arterioskleros innebär en stationär måttlig fetma ingen direkt fara. Lb Internmed. 2.452 (1916).

– (1,3) FUNKTIONS-RUBBNING. (i fackspr.) rubbning i ett organs l. en organisms funktioner.

NF 1.765 (1876). Lb InternMed. 2.93 (1916). 2 NF 11: 28 (1909).