FRÄNDE frän³de², m.||ig. (i sht i ä. tid användes ss. fem. ofta FRÄNKA); best. -en; pl. -er ⁴⁰, ngn ff ³² ((†) -ar Polit Vis. 102 (1732; pastisch); == (PPGOTHUS Underv. I 1 a (1590))). (fränne (frenne) 1545 (: frenner, pl.); jfr det i vår tid ss. släktnamn förekommande Frenneson) v.²). Jfr BEFRYNDA, FRYNT o. FRYNTLIG] släkting. jfr BEFRÄNDAD 1) (jfr anm. omedelbart före

[FRÄNDE 2]

2) i fråga om släktskap i eg. mening: person med vilken ngn räknar sig i släkt (på grund av blodsband l. giftremålsförbindelse), anförvant, anhörig, skyldeman; ofta i sammanställningen fränder och vänner l. vänner och fränder. En kvinnlig frände. En nära frände. Hans närmaste (i sht förr äv. hans nästa) fränder på faderns (moderns) sida. Fränder till (förr äv. av l. med) någon. (De) begynthe sökia honom jbland theres frender och vener. Luk. 2:44 (NT 1526). Haffuer han icke fadherbrödher, skole j giffua .. (arvet) hans nästa frender, som honom skylle äro j hans slecht. 4 Mos. 27:11 (Bib. 1541). Om .. (barnet) släcktades på sins Faders fränder. VERELIUS Herv. 85 (1672). Ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl. TEGNÉR (WB) 5.123 (1820). (Stenkil) var styfson af .. Emund Gamle .. eller annars nära frände med honom. STRINNHOLM Hist. 3:7 (1848). Min gamla frände Fredrika Bremers .. ord. WACHTMEISTER Andra Sid Atl. 31 (1901). jfr ASA-, BLODS-, FÄDERNE(S)-, MÖDERNE(S)-, STAM-FRÄNDE m. fl. – särsk. a) i åtskilliga ordspråk o. stående talesätt, t. ex.: Thet är better ath haffue en god Nåboo, en Frende i annen by. GR 11.163 (1536). Frende j then retta och åliggiande stund, / Skole wel gåå fem hundradhe på itt pund (dvs. äro ingenting att räkan med.) PP GOTHUS Underv. I 1 a (1590). Frände är frände werst. SvOrds. A 6 b (1604) . Dhen rijke haar många fränder. GRUBB 125 (1665). Fattiga fränder få lijten heeder. DENS. 206. Små Såår och fatigha Fränder, bör man intet förachta. DENS. 735. b) (numera bl. ngn gg ss. överskrift i brev l. arkaiserande) vid hälsning o. i tilltal; förr äv. ngn gg användt till oskyld (min) ogde vän. Welsigne tigh Gudh, min skyldman och frende. Tob Com. D 3 b (1550). K(äre) Frände .. det är Er syssla, at laga det .. DALIN Arg. 2.33 (1734, 1754; till oskyld?). Se, god dag, min vän, min frände! / Se, buteljen benar jag. BELLMAN 4:143 (1791). En välsignad morgon, Eleazar frände, hälsade Amram. STRINDBERG HMin. 1:6 (1905; yttrat av en jude till en landsman); jfr 2. – Anm. Den hos DALIN (1851) upptagna bet.: "trogen vän", vilken uppgives ss. "fordom" förekommande, torde snarast vara hämtad från så dana språkprov som det från BELLMAN ovan anförda. anm. till 1. Frände användes i bet. 1 numera huvudsakligen i vitter stil l. arkaiserande l. i genealogiska o. juridiska utredningar o. d. DALIN (1851) angiver ss.ordets huvudbet. "nu": "Person, genom äktenskapsförbindelse med någon beslägtad", men tillägger: "Brukas stundom äfv. i samma bem(ärkelse) som Slägting". Dalins uppfattninga av frändes huvudbet. upptages av SUNDÉN (1885) o. bekräftas af följ. språkprov: Zacharisa Topelius var min frände, icke min blodsförvandt. MLYBECK i SvD(L) 1917, nr 222, s 9. Den har dock knappawst allmännare giltighet. Däremot torde finnas (l. åtm. hava funnits) en viss tendens att förebehålla ordet för avlägsnare släktingar, särsik. släktingar i sidoled (från o. med syskonbarn). Detta skulle överensstämma med förh. i vissa nor. dial. HOF Förkl. 52 (1765) anmärker att ordet "fordom (brukades) i synnerhet för syskonbarn". 2) (i sht ss. senare led i sssgr) om person av samma folk, nation, ras o. d.: landsman, stamfrände. Ther medh athi thz samma lidhit haffuer vthaff idhra eghna frender. 1 Tess. 2.14 (NT 1526). Våra fränder Danskarna. SKN 1843, s. 57. (Pauli) fränder i köttet (dvs. judarna). RYDBERG Sägn. 18 (1874). Våra asiatiska fränder. DENS. Varia 3 (1888, 1894). jfr RAS-, STAM-FRÄNDE m. fl. 3) (i sht poet. l. skämts.) bildl. (jfr

[FRÄNDE 4]

4), om djur l. växt: som tillhör samma släkte l. familj o. d. Den sista sommarrosen / Står, blommande, allen. / Des kärleksfulla fränder, / Förgångne, visnat ren. TRANÉR Anakr. 132 (1825, 1833). (Den tvåhövdade kalvens) normalt bildade fränder. RYDBERG Varia 70 (1890, 1894). jfr ART-FRÄNDE. 4) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv., för att beteckna nära samhörighet i ett l. annat avseende l. nära överensstämmelse l. likhet: i släkt, besläktad; såväl om person som om sak. Älskog och dryck äre nästa fränder. GRUBB 895 (1665). Döden är ju sömnens frände. KOLMODIN Dufv. 50 (1734). Hvarje blomma är din frände. WALLIN Vitt. 2.50 (1821; till en ung flicka). Nära fränder i anden äro han och jag icke. RYDBERG Vap. 12 (1891). Ruben, känner du mig? Din ungdoms vän och frände af löftet? STRINDBERG h mIN. 1.12 (1905) . (Fångstredskapet) flaken med sin frände stocken. EKMAN NorrlJakt. 270 (1910). – jfr MENINGS-, NAMN-, SJÄLS-, SPÅK-, STÅNDS-, TROS-, ÖDES-FRÄNDE m. fl.