FUR fɯ⁴r, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet. 1; föga br.; vanl. ersatt av motsv. form av fura) -er ³² (Lb Folksk. ²78 (1890), ÖSTERGREN (1922; angivet ss. mycket sällan förekommande)) l. -ar (vexiöBl. 1824, nr 31, s. 2. RUNEBERG 2.124 (
1831)); l. (i bet.
1)
FURA fɯ³ra², sbst.¹, r. l. f.;
best. -an; pl. -(i bet. 1) -or. l. FURU fɯ³ru² l. rɯ², r. l. .f., äv. (numera bl. i bet. 2) n. (r. l. f. VgFmT I. 10: 94 (1586) osv.; n. NORDFORSS (1805), AGARDH (o. LJUNGBERG) Stat. III. 1: 341 (1857), ÖSTERGREN (1922)), best. -n, ss. n. -t; pl. (i bet. 1, (†)) -r (PERICI musæus 5.174 b (1582), PALMBLAD LbGeogr. 169 (1835). ( fo(h)r Jes. 55:13 (Bib. 1541,ännu i Bib. 1688), HH 20:133 (c. 1565). fore- (i ssgr) GR 3: 184 (1526: foreskogh), Därs. 21: 150 (1550: forekotter). foro- (i ssg) FORSIUS Min. 12 (c. 1613: Forokåål). fåra ROTHOF 542 (1762). fu(u)r TIDERUS Grlat. 60 (1626). osv. fura TIÄLLMANN Hr. 175 (1696; med tvekan föreslaget att användas i stället för furu), WRANGEL tor. 43 (1738) osv. fure- (i ssgr) GR 13.227 (1541: Fureblåse), NILSSON Dagb. 150 (1816, 1879). fureskogen). furo (eg. o. urspr. oblik kasusform) Politvis. 347 (1650), IHRE (1769). furor, pl. 2 Kon. 19:23 (Bib. 1541) osv. fu(h)ru (eg. o. urspr. oblik kasusform) GR 16.404 (1544). osv. fu(h)ru- (i ssgr) GR 14: 325 (
1542: furublåser) osv. fære- (i ssg)
GR 4: 31 (
1527: færebrædher). Av ordets olika former synes alltifrån
1500-talet o. fram till början av
1800-talet den (åtminstone i skriftspråk) ojämförligt vanligaste (i ordets båda bet.) hava varit furu, vilken form äv. är den enda som anföres av vissa äldre lexikografer, ss.
LIND (
1738), SAHLSTEDT (
1773),
WESTE (
1807),
LINDFORS (
1815) m. fl. Sedn omkring midten av
1800-talet användes denna form (bortsett från strakt bygdemålsfärgat spr.) icke längre i bet.
1 utom ngn gg i koll. anv., men är fortfarande den normala i bet.
2, där dock äv. fur förekommer. Sistnämnda form är numera den vanligaste i den till be.
1 hörande kollektiva avn., men förekommer äv. ss. benämning på det enskilda träder. Före denna senare bet. utgör numera formen fura (som kanppast brukas på annat sätt) det normalt använda uttrycket. Jfr
LINDBLADSahlstedt 32 f.) fsv. fora, sv. dial.for, furu, motsv. isl fura, ä. d.
furre, d. dial.
fur, fht.
forha, t.
föhre, feng.
furh ( ssgn
furhwudu, fur); jfr sv. dial.
ferr, firr (Skåne),
för Bohusl.), d.
fyr; av en germ. stam
furh.-, i avljudsförh. till ä. t.
ferch, ek, motsv. lat.
quercus, ek. Jfr
FURE. Ordets ursprungliga bet. torde vara ek. Med avs. på bet.
-vergången jfr
GOK sbst.¹, TRÄ(D)]
Anm. mellan de båda liktydiga orden
fur (fura furu) o.
TALL råder numera över hela landet (med undantag av Skåne, där ordet
tall icke förekommer i folkspråket) det förhållandet att det senare i allm föredrages i bet.
1 o. det förra i bet.
2. Dock är att märka, dels att
fur är omämförligt mycket vanligare än
tall äv. i (till bet.
1 hörande) ssgr som beteckna trä l. virke av trädet
Pinus silvestris Lin., dels att man i vissa trakter stundom skiljer mellan
tall ss. det yngre o.
fur. ss. det äldre, uppvuxna trädet. Stundom (särsk. i ssgr, i ssgr, ss.
gårdfur, stormfur m. fl.) föredrages
fur ss. benämning på enskilt mera bemärkt exemplar av trädet. Bortsett från nämnda fall tillhör
fur numera företrädesvis skriftspråket o. synes alltmera tendera att övergå till ett vittert o. poetiskt ord.
[FUR 1]
1) barrträdet Pinus silvestris Lin., tall; i vissa trakter särsk. om äldre, till storvirke användbar tall, timmertall; äv. koll.: tallar, furuträd, furor. GR 16.404 (
1544).
Trään, som var for, tall, graan. HH 20.133 (c. 1565). En gamul furu.
SvTr. V. 1: 95 (
1595).
De höga bergen .. stodo.. grönklädda af gran och furu. H LILLJEBJÖRN Hågk. 2:6 (
1867).
Den yngre Tallens koniska form försvinner hos den gamla Furan, på hivlken vanligen alla nedre grenar äro borta. AGARDH Linné Art. 49 (
1885).
Där (i Blekinge) .. ännu (gamla skogar) finnas, faller den ena furen efter den andra för timmerhuggarens yxa. LbFolksk. 169 (
1890). jfr
GÅRD-,
KÄRN-,
PRAKT-,
STORM-,
TORR-FUR(A) m. fl. – särsk. i utvidgad avn., i ssgrna BALSAM-,
BÄRG-FUR.
[FUR 2]
2) trä l. virke av det under 1 omnämnda trädslaget, furuträ, furuvirke; stundom i allmännare avn.: barrträ (se d. o. 1) ; jfr FURE 1. (Båten) göris af mogen furu. VgFmT I. 10: 94 (
1586). De gamla enkla bokhyllorna af brunmåladt furu.
Solnedg. 2.22 (
1911). jfr
KÄRN-,
TORR-FUR(U).
Anm. Ordet
fdur med ssgrna
furubräde o.
furuträ förekommer på en mångfald stället i de äldsta bibelöversättningarna, t. ex.
2 Mos. 25.
23, 1 Kon. 6:
15, 2 Kon. 19:
23, Psalt. 104:
17, Jes. 55.
13, där motsv. ord i den hebreiska grundtexten i själva värket betecknar cypresser l. cedrar l. akacieträd resp. bräde l. virke av dessa trädslag.
Ssgr (9 allm. till
[FUR 2]
2):
A
(numera nästan bl. tillf.):
B
[i vissa fall möjl. eg. till FURE]
(
†):
C
(†):
D
:
–
FURU-BALK.
( fur- 1852– 1870. furu- 1640 osv.) i sht skeppsb. (görvre, tillhuggen, fyrkantig) furustock. OxBr. 11:782 (
1640).
LfF 1895,
s. 316.
– (
1)
FURU-BARK.
( fur- 1816. furu- 1744 osv.) VetAH 1744,
s. 283. Förbundet 1907,
nr 10, s. 6.
– (
1)
FURU-BAST.
bast (innerbark) av fur. Furubastens användning t8ll det s. k. abrkbrödet. THELAUS Skog. 65 (
1865).
–
FURU-BATTENS.
handel. SkogsvT 1906,
s. 434. 2 NF 26.
437 (
1917).
–
FURU-BJÄLKE.
OxBr. 11:824 (
1645).
PT 1908,
nr 98 A,
s. 4.
–
FURU-BLÅSA,
r. l. f. ( fure- 1541– 1555. furu1542-.1749) [jfr ä. d. fyrblase, liksom t. furublose, fregattartat fartyg, väl efter sv. med avs. på ordets senare led jfr holl. blazer, litet fartyg]
(
†)
benämning på (mindre) skuta av furu. Wij takce tig icke heller stort for then Fuerblåse, som tu i fiord .. låttt bygga till wort behoff. GR 13.227 (
1541).
LIND (
1749).
–
FURU-BORD.
[FURU-BORD.ssg 1]
1) (
†)
planka l. bräde av furu. Furu Bräder eller Furu Bord 2 Tolffter. Rusttienstzordn. 1686m s. C
3 a .
[FURU-BORD.ssg 2]
2) bord av furu. Ett ovalt furubord emd foot. boupptRasbo 1698.
HEDENSTIERNA FruW 169 (
1890).
–
FURU-BRÄDE l.
-BÄRÄDA. (fur1852-
1870.
fure- 1526 (:
fore-) –
1527 (:
fære-). furo-
1541.
furu- 1640 osv.)
bräde (se d. o. [FURU-BRÄDE.ssg 1]
1) av furu. Ther sofreskogh Ær szom forebreder kwnne sogass vtaff. GR 3.184 (
1526).
PT 1908,
nr 98 A,
s. 4.
Anm. Om ordets avn. i de äldsta bibelöversättningarna se
anm. ovan sp.
1836.
–
FURU-BÅLE. (
i fackspr.)
båle (se BÅLE, sbst.²) av furu. En boningslänga under spåntak .. med väggar af furubohle. PT 1892,
nr 244, s. 4.
Därs. 1911,
nr 131, A,
s. 3.
– (
1)
FURU-DUNGE.
dunge (se d. o. [FURU-DUNGE.ssg 2]
2) av fur. BACKMAN Reuter Lifv. 1.36 (
1870).
– (
1)
FURU-FNATT,
m. l. r. (starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) ekorre. SvFolkv. 1.467 .
BERGMAN Mor i Sutre 177 (
1917).
–
FURU-KISTA.
Ehn stor furu kista i Kiöket. BoupptRasbo 1706.
– (
1)
FURU-KLÄDD,
p. adj. (
i vitter stil)
bevuxen med fur. Furuklädda höjder, kring hvilka ett mörkt landskap af barrskogar.. utbredde sig. RYDBERG Frib. 220 (
1857).
– (
1)
FURU-KOTTE, äv:
-KOTT.
( fure- 1550 (: fore-). furo- 1737. furu- 1862 osv.) GR 21.150 (
1550).
jag satte ben på furukott och döpte den till ko. SANDER o. BLODMAN 67 (1871).
– (
1)
FURU-KRÖNT,
p . adj. (i vitter stil) jfr
-KLÄDD. Furukrönta berg.
HEDBORN 1: 256 /
1846).
– (
1)
FURU-KÅDA.
Hwijt Furukåda .. medh Wijn eller Petersilie-watn. indrucket, reensar Niurana. LINDH Juuszapot. 172 (
1675).
SFS 1894,
Bih. nr 58, s. 24.
–
FURU-LÄKT,
r. l. m. l.
-LÄKTE, n. (i sht i fackspr.) läkt (ribba) av furu; äv. (i formen
-läkt) koll.
SydsvD 1870,
nr 26,s. 3. 50 tilfter 38 x 75 m/m sågade furuläkt, minst
4,75 meter långa.
TLev. 1901,
nr 48, s. 2.
– (
1)
FURU-MO. (
numera i sht i vitter stil)
av fur beväxt mo, tallmo. RARP 3.172 (
1641).
MosakT 1893,
s. 531.
– (
1)
FURU-MYSK.
[ombildning av sv. dial. feremössika]
(
numera nästan b. vid redogörelse för folkliga växtnamn)
bot. linnea.
BotN 1855,
s. 106.
FoFl. 1908,
s. 78.
–
FURU-PLANK.
( fur- 1911. furu- 1897 osv.) [FURU-PLANK.ssg 1]
1) koll.: furuplankor. TurÅ 1897,
s. 265.
KOCH Timmerd. 90 (
1913).
[FURU-PLANK.ssg 2]
2) plankstaket o. d. av furu. –
FURU-PLANKA,
förr äv. -PLANKE? (fur- 1852. furu- 1623 osv.) planka av furu. NÅgre hundrade furu plancker. OxBr. 5.203 (
1623).
Furuplannkar .. stycke .. 120. Dräs. 11:781 (
1640).
PT 1908,
nr 98 A,
s. 4.
– (
1)
FURU-PLANTA, r. l. f.
MosakT 1889,
s. 261.
–
FURU-RIBB. (
i fackspr.) koll.: fururibbor.
ROTHSTEIN byggn. 744 (
1875). Furu- och Granribb, fullkomligt qvistfri .. uppköpes.
SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 4.
–
FURU-RIBBA.
30 1/2 tolfter furufibbor. PT 1908,
nr 98, A,
s. 4.
–
FURU-SKEPP.
( fure-1551. furu- 1552– 1891) (i sht förr)
skepp av furu. GR 22: 203 (
1551).
Et Eke-Skepp af lika sotrrlek och rymd med et FuruSkepp, drager mindre Last än det senare. TRIEWALD Förel. 2:78 (
1729,
1736).
ASScF 18: 421 (
1891).
– (
1)
FURU-SKOG.
( fur- 1746–1906. fure- 1526 (: fore-)-1879. furo- 1652. furu- 1658 osv.) Ther foreskogh ær szom forebreder kwnne sogass vtaff. GR 3.184 (
1526).
PT 1906,
nr 60 B,
s. 2.
–
FURU-SKÅP.
Ett furu Skåp med lådor uti. BoupptRasbo 1698.
meddSlöjdf. 1899,
2: 27.
–
FURU-SPIRA,
r. l. f. ( fur- 1852–.1870. furu- 1824 osv.) (
i fackspr.)
spira (lång, saml o. rak avkvistad trädstam) av furu. Genom offentlig Auktion.. upphandlas.. för Koronan .. Furu- och granspiror. DA 1824,
nr 7, s. 3.
HALLER o. JULIUS 245 (
1908).
–
FURU-SPÅN.
(fur- 1760. furu- 1898) spån av furu. (Kyrktaken) spänas och här eij med Ek- utan furuspån. VDAkt. 1760,
nr 210.
Godt medel mot mal är furruspån. MONTELL Frun 16 (
1898).
– (
1)
FURU-STAM.
Grofva ohuggna furustammar. VFPALMBLAD i PoetK 1813, Suppl. s.
125.
–
FURU-STAV.
( furo- c. 1645. furu- 1818 osv.) särsk. [FURU-STAV.ssg 1]
1) (†) stör av furu. I
ERICI Colerus 1.13 (c. 1645).
[FURU-STAV.ssg 2]
2) tunnstav av furu (till laggkärl); jfr -STÄV. PT 1899,
nr 4, s. 1.
–
FURU-STOCK.
RÅLAMB 8:57 (
1691). Vatenledning.. med borrade furustockar.
2 NF 25:
1357 (
1917).
–
FURU-STOL.
OrdnLilleTull 1658, s. C
1 a.
–
FURU-STÄV. koll.: stäver av furu (till laggkärl); jfr
-STAV 2. (
Sågningsavgiften erläges) för all furu- eller granstäf, med åtta penni för kubikmeter.
FFS 1896,
nr 43, s. 1.
–
FURU-SUS. (
i vitter stil)
sus av furor. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet. RYDBERG sing. 15 (1894): PT 190000,
nr 110 A,
s. 3.
– (
1)
FURU-TALL. (
†)
(uppvuxen) tall med rak stam o. ljus bark; motsatt: gårtall o. martall. Hvad tallar angår, så delas the vti Går-tallar och Kiärntallar eller Furu-tallar. BROOCMAN Hush. 5:45 (
1736).
LILJEBLAD Fl. 309 (
1798).
– (
1)
FURU-TIMMER.
( fur- 1862–1886. fure- 1901. furo- 1664. furu- 1636 osv.) Tullordn. 1636, s. B
1 a.
SANDSTRÖM NatArb. 2.23 (
1910).
–
FURU-TIMMER-SKOG.
Ufure- 1543. furu- 1798) [FURU-TIMMER-SKOG.ssg 1]
1) timmerskog av fur. Verkön har förträfflig och ymnig furutimemrskog. NorrlS 102 (1798). [FURU-TIMMER-SKOG.ssg 2]
2) (
†)
furuvirke? masther, Läckter, Raffter, ochannet Graan eller Furetimberskog. GR 15.598 (
1543).
–
FURU-TIMRAD p. adj. (
i vitter stil)
timrad l. byggd av furu. Han talte om de glada dar, / då i sin moders hus han var / Det furutimrade, det röda. TEGNÉR (WB) – (
1)
FURU-TOPP.
under det att stormen hven förskräckligt / I furrutopparna. A FRYXELL i PoetK 1822,
1: 75.
– (
1)
FURU-TRÄ.
( fur- 1640. fure- 1636– 1729. furo- 1541– 1742. furu- 1614 osv.) [FURU-TRÄ.ssg 1]
1) trä(virke) av fur. Linc. Xxx 1 b (
1640).
TT 1897, Allm.
s. 283.
[FURU-TRÄ.ssg 2]
2) (numera nästan bl. i talspr.) == FUR
1. PETREIUS
Beskr. 1: 50 (
1614).
Väl vuxna furuträn. BRUMMER 101 (
1789).
Anm. till -TRÄ. Beträffande ordets anv. i de äldsta bibelöversättningarna se anm. ovan sp. 1836.
– (
1)
FURU-TRÄD.
( furo- 1636–.1739. furu- 1746 sov.) [FURU-TRÄD.ssg 1]
1) == FUR. 1. Mont-Louis Fr Spr. 239 (
1739).
AUERBACH (
1908).
[FURU-TRÄD.ssg 2]
2) (
†)
trä(virke) av furu; jfr -TRÄ 1. BtÅboH I. 8: 206 (
1636).
ZIDBÄCK (
1890).
– (
1)
FURU-VIRKE.
( fur- 1852. furu- 1824 osv.) DA 1824,
nr 123, s. 5.
–
FURU-VÄRKE. (
†)
== -VIRKE. 2 RARP 6:48 (
1731).
LIND (
1749).