[fsv.
fä, motsv. d.
fæ, isl.
fé, got.
faíhu, egendom, fht.
fihu, t.
vieh, feng.
feoh, eng.
fee, lön, arvode, lat.
pecu, n., boskap,
pecus, f., boskapsdjur (jfr
PEKORAL,
PEKUNIER), sanskr.
pas[sanskrit_diakrit]u-. Ordet är en urgammal beteckning för: boskap, boskapsdjur, varur en sekundär bet.: egendom, förmögenhet utvecklats på grund av att egendomen i äldre tider väsentligen utgjordes av boskap. – Jfr
FAR, sbst.¹]
).
). The som .. (
) mykit öffua, gå lika som fää eller annor oskäligh diur.
).
). – särsk.
).
).
).
).
).
).
.
).
.
). jfr
m. fl.
Föret.
).
).
).
). – särsk.
).
, s.
Lefva som et fä.
).
).
I denna anv. uppfattas numera ordet i allm. ss. tillhörande bet.
).
).
).
). – jfr
.
). jfr
. – särsk.
).
).
).
.
).
De båda uttr. uppfattas stundom (se särsk. uppgifter i ordböcker) ss. hänförande sig till skillnaden mellan fast o. lös egendom.
).
).
).
Ssgr (i allm. till
1):
A
–
FÄ-BAGGE.
[jfr BAGGE, sbst.⁵]
(
†)
vallhjon. ConsEcclAboP 106 (
1657).
(Den 1 febr. begrovs) en gammal fäbagge från Ryssbacken i fattig muld. BtÅboH I. 11–
12: 239 (
1694).
ss. skällsord. (Han) skelte Ambrosium till fääbagge. BtHforsH 1: 218 (
1637).
–
FÄ-BET l.
-BETE. (
-bet GR 13, VERELIUS.
-bete GR 4,
NorrlS) [fsv. fäbet, fäbete?]
(
†)
[FÄ-BET.ssg 1]
1) boskaps betande. GR 4: 190 (
1527).
Altså stånde .. (allmänningarna) til Landzens Inbyggiares .. Huustarff, til at nyttia medh Fääbeet, Fiskiande, Timber och Wedebrand. OrdnSkog. 20/3 1647, s. A
4 a.
VERELIUS 63 (
1681).
[FÄ-BET.ssg 2]
2) betesmark för boskap. Fiskewatn, åker, eng, wtmarker, fäbeter, quarneströmer eller andre tilåger. GR 13: 244 (
1541).
NorrlS 108 (
1799).
–
FÄ-BINDSLE, äv.
-BINDSEL. (bygdemålsfärgat) kreatursbindsle.
BoupptVäxiö 1741.
–
FÄ-BOSKAP ~²⁰ l. ~⁰². (föga br.)
boskap, i sht nötboskap. IERICI Colerus 2: 2 (
c. 1645).
Icke blott svinkreatur (för hvilka rotfrukterna vanligen kokas) utan också fä-boskap, hästar och får äta dem begärligt. LAT 1873,
s. 156.
–
FÄ-BRO.
[fsv. fäbro]
(i fråga om äldre förh.) bro för boskap. MURENIUS AV 372 (
1658).
Uppl. 1: 439 (
1903).
–
FÄ-BROMS.
bromsen Tabanus bovinus Lin., boskapsbroms. HARTMAN Naturk. 256 (
1836).
–
FÄ-DOKTOR. (
numera bl. tillf.,
skämts.)
veterinär. Fää-Doctores (Veturinarij).
I. ERICI Colerus 2: 50 (
c. 1645).
LIDFORSS DQ 1: 18 (
1888).
–
FÄ-DREV.
[FÄ-DREV.ssg 1]
1) (
†)
drivande av boskap. Nylandz mänen .. (osv.) affståå medh sitt fädreff igenom deress åcker och ängh som i skurå (osv.) .. ähre boendess. ÅngermDomb. 1647,
s. 72.
[FÄ-DREV.ssg 2]
2) (starkt bygdemålsfärgat) väg l. mark på vilken boskap drives på bete; fäväg; jfr BOSKAPS-DREV. ÅngermDomb. 18/7 1642,
fol. .
Landsm. XI. 10: 10 (
c. 1888).
–
FÄ-DREVEL. (
-drifvel) (starkt bygdemålsfärgat, föga br.)
== -DREV 1. Fri och öpen fädrifvel genom Kohagen. VDAkt. 1749, F III
7.
–
FÄ-DRIFT.
[FÄ-DRIFT.ssg 1]
1) (
knappast br.)
boskapsdrift. LIND (
1738).
AUERBACH (
1908).
[FÄ-DRIFT.ssg 2]
2) (
i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
== -DREV 2. GR 21: 92 (
1550).
[FÄ-DRIFT.ssg 3]
3) (
†)
betesmark för boskap. Linc. (
1640;
under saltus).
–
FÄ-DRIFTS-VÄG. (
†)
väg där boskap drives. STIERNHIELM VgL 104 (
1663).
– (
1,
2)
FÄ-DUM. (
föga br.)
dum som (ett) fä. WIKFORSS 1804;
under viehdumm).
ÖSTERGREN (
1923;
angivet ss. "vulg.").
–
FÄ-DÖD,
r. l. m. (
†)
om smittosam, dödlig sjukdom l. utbredd dödlighet bland nötboskap; jfr BOSKAPSDÖD. Norrls 337 (
1561).
Höres Toordöön (i juli), thet tecknar godt Korn Åhr, och stoor Fää dödh. Bondepract. F 5 a (1662). –
FÄ-FLICKA,
f. (†) vallflicka. ÅngermDomb. 23/8 1630, fol. . Men, o herdhe, tänk uppå, / At tu en fäpilt var för thetta, / Jag en fäflicka också. Wivallius Vitt. 212 (1688).
–
FÄ-FLUGA.
om vissa slag av tvåvingade insekter vilka företrädesvis uppehålla sig på nötkreatur. SCHULTZE Ordb. 1203 (
c.
1755).
särsk.
[FÄ-FLUGA.ssg 1]
1) lusflugan Hippobosca equina Lin., nötfluga, hästfluga. Fä-flugor, sådana, som i de södra orter qvälja boskap och hästar uti akterkastellet, finnas här icke. LENÆUS Delsbo 158 ("
176") (
1764).
BJÖRKMAN (
1889).
[FÄ-FLUGA.ssg 2]
2) broms av familjen Tabanidæ, i sht arten Tabanus bovinus Lin., fäbroms, boskapsbroms. DALIN (
1851).
2NF (
1908).
–
FÄ-FODER. (
föga br.)
boskapsfoder. GR 27: 141 (
1557).
SCHULTZE Ordb. 1222 (
c. 1755).
– (
2)
FÄ-FOT.
[fsv. fäfoter]
fot av nötkreatur (l. boskapsdjur); knappast br. utom i vissa uttr.: ligga för fäfot, förr äv. under fäfot (fäfötter) [jfr motsv. uttr. i fsv.]
, om jord: (eg. o. urspr.) vara oinhägnad o. användas till (allmän) betesmark; ligga obrukad l. oskött; äv. lägga, ngn gg lämna för fäfot, lägga igen (odlad jord), så att den åter blir betesmark, låta ligga obrukad. Eet ödetorp szom ligger för fäfott. SkaraStiftJordeb. 171 (
1540).
Mycket wahnbruukat Jordh .. som längie vnder Fääfötter legat. ÅngermDomb. 1648,
s. 118.
Månge Krohne- och Skattehemman liggia under fääfoth och afhyste. HSH 31: 483 (
1662).
När åkren trädes, lägges han här mäst öfverallt öppen och för fäfot. Norrls 39 (c. 1770). De sandiga markerna i Östangeln .. lågo för hundra år nedan till större delen för fäfot. TORPSON Eur. 1: 47 (
1895).
jfr (†): Äre nw al Closteren i riikit ödelagdhe fför ffäffoth. GR 6: 358 (
1529).
i bildl. anv. RUDEEN Vitt. 220 (
1687).
Jag (såg) alla våra Manufactnrier ligga för fäfot. DALIN Arg. 2: nr 37, s. 5 (
1794;
uppl. 1754: förtrampade). Dessa män, som lagt för fäfot hjernan / och se sin hela vackra verld med ögat!
HEIDENSTAM Vallf. 151 (
1888).
–
FÄ-GATA.
[fsv. fägata]
(i sllt förr) (inhägnad) väg för boskapen från gården l. byn till betesmarken. Pastor effterlätt .. een fägata igenom Kyrkiotorpet, .. 9 alnar bredh och ey meer. VDVisitP 1658,
s. 323.
–
FÄ-GÅNG.
( fäe- 1545) [fsv. fäganger, fäarganger; jfr d. fægang]
[FÄ-GÅNG.ssg 1]
1) (
†)
fägata. (Han hade) igen stängdt en fäädhgångh. ÅngermDomboksrenov. 1640,
fol. .
STIERNHIELM VgL 101 (
1663).
[FÄ-GÅNG.ssg 2]
2) (
numera bl. i fråga om ä. förh.)
om boskaps gående l. betande på gemensam betesmark; bete l. betesrätt (å allmänning); äv.: betesmark. GR 6: 136 (
1529).
Rödia up marken till fägångh och anneth. Därs. 23: 433 (
1552).
Njuta, bruka och behålla till everdelliga ägor med hus, jordh, åker och engh, skogh och marek, .. fägång, närby och fjerran, och med alt dett der nu tilligger och af ålder tillegat hafver. VgFmT II. 8–9: 185 (
1612).
HILDEBRAND Medelt. 1: 398 (
1881).
–
FÄ-GÅRD.
[fsv. fägarþer; jfr d. fægaard]
[FÄ-GÅRD.ssg 1]
1) (
numera i sht i fråga om ä. förh. l. bygdemålsfärgat,
i sht i Finl.)
om sammanfattningen av de för bedrivande av jordbruket nödvändiga byggnaderna på en bondgård (framför allt ladugården) samt det inhägnade området omkring desamma; motsatt: mangård; stundom liktydigt med ladugård; av. särsk. avseende inhägnaden utanför ladugården. 4Mos. 32: 16 (
Bib. 1541).
Till Fägården hörer Stall, Fähuus, nödige Foder- och Fåårhuus, Swijnehuus, Loga och Lador så månge behoff giörs, effter Gårdzens stoorheet. Husesynsordn. 1681,
§ 4.
Aho Enris 1: 85 (
1899).
Flerstädes i Uppland skiljas mangård och fägård av en större stallbyggnad. NLITHBERG hos FLODSTRÖM SvFolk 284 (
1918).
[FÄ-GÅRD.ssg 2]
2) (numera bl. tillf.) utgård där kreatursskötsel bedrives. Pärlstickares barn af Randala fägårdh (
begrovos).
BtÅboH I. 1: 173 (
1619).
LAGERLÖF Homod. 2092 (
1908).
–
FÄ-GÅRDS-PIGA. (
numera bl. bygdemålsfärgat)
till -GÅRD 1: ladugårdspiga. VDAkt. 1675,
nr 189.
SDS 1901,
nr 26, s. 3.
–
FÄ-HERDE.
[fsv. fähirdhe]
(
numera i sht i fråga om ä. förh.)
herde som vaktar nötboskap; vallhjon. Stadzens fäherda. GR 7: 159 (
1530).
Ingen fä-herde, blåsande på sin pipa, är i negden. Ossian 1: 74 (
1794).
–
FÄ-HJORD.
[fsv. fähiordh]
(
numera föga br.)
boskapshjord. MESSENIUS Svanhv. 33 (
1613).
JOHANSSON HomOd. 14: 100 (
1845).
–
FÄ-HOP. (
numera knappast br.)
hop l. hjord av nötkreatur, boskapshjord; hjord. Linc. Fff
6 a (
1640).
Sällan Fäähoop vthan brokot Nööth. GRUBB 783 (
1665).
KINDBLAD (
1871).
–
FÄ-HUND.
[fsv. fähunder]
[FÄ-HUND.ssg 1]
1) (
numera knappast br.)
vallhund. LPETRI Job 30: 1 (
1563).
Ungbookapen .. vallas merendels i skogen .. af ett vallhion med 1: 2 eller 3. fähundar. DAHLMAN Reddej. 34 (
1743).
ÖSTERGREN 1923;
angivet ss. "sälls.").
[FÄ-HUND.ssg 2]
2) (
vard.)
ss. skällsord, om fräck l. i moraliskt avseende undermålig person: lymmel, "fä". Brukar tu mund tin stoore Fähund? BRASCK FörlSon. G
2 b (
1645).
Rät En Fähundh han veet hwarken tucht eller ähra. VDAkt. 1650,
nr 7.
Habstadius är en lushund, en fähund och en skojare! NORDSTRÖM Landsortsb. 361 (
1911).
–
FÄ-HUNDERI ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹. (vard.,
föga br.)
till -HUND 2, om (yttring av) simpelhet l. lymmelaktighet. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet. STRINDBERG Fan. 27 (
1907).
Lägga bort alla fähunderier hädanefter. HÖGBERG Frib. 296 (
1910).
–
FÄ-HUS.
[fsv. fähus]
(
numera i sht i fråga om äldre l. mera primitiva l. norrländska förh.)
byggnad (l. del av byggnad) som är avsedd för nötboskap, i sht kor, stundom äv. för andra husdjur; ladugård; i allm. liktydigt med: kohus (motsatt: stall); jfr FJÖS VarR 23 (
1538).
Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga foderrum. BB 2: 1 (
Lag 1794).
Karlarna måste om vintern .. hålla fähuset rent. BARCHÆUS LandthHall. 41 (
1779).
LAGERLÖF Drottn. 18 (
1899).
jfr HÖG-, KO-, SOMMAR-FÄHUS m. fl.
–
FÄ-HUS-DÖRR.
CHRONANDER Surge D 1 b (
1647).
"Kon förvetnas på den nya fähusdörren" – är gammalt talesätt. AFZELIUS Sag. X. 2: 136 (
1866)
[jfr nt. der sieht Eenen an, wie de Kuh`t neüe Door]
.
–
FÄ-HUS-KUR. (
förr)
viss kur för botaude av lungsot, enligt vilken den sjuke borde under en tid bo i en ladugård. VetAH 1782,
s. 307.
THOLANDER Ordl. (
c.
1870).
–
FÄ-HUS-SKULLE. (
i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.)
BtSödKultH 12: 69 (
1597).
–
FÄ-HUS-SVALE. (
i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.)
RYDQVIST SSL 2:179 (
1857).
Ett .. boningshusets förstusvale motsvarande förrum, fähussvalen. Uppl. 2: 338 (
1908).
–
FÄ-JÄNTA. (
†)
vallflicka. Christoperss fee genta, om sin 12 åhr gammall. ÅngermDomb. 23/8 1630,
fol. .
–
FÄ-KARL. (
†)
kreatursskötare. BtsödKultH 12: 3 (
1590).
–
FÄ-KONA. (
†)
kvinna som sköter nötboskap, ladugårdspiga. HALLENBERG Mynt 246 (
i handl. fr. 1541).
NSvBibl. 2: 352 (
i handl. fr. 1589).
–
FÄ-KREATUR. (
numera i slit bygdemålsfärgat l. arkaiserande)
nötkreatur. DALIN Arg. 2: nr 42, s. 4 1794;
i bild).
BonpptRasbo 1741.
NerAlleh. 1896,
nr 20, s. 4 (
i annons). Saron skall bliva en betesmark för får och Akors dal en lägerplats för fäkreatur.
Jes. 65:10 (
Bib. 1917).
–
FÄ-LIK,
adj. (
†)
som liknar vad som är utmärkande för boskap l. djur (i visst avseende); djurisk; jfr FÄAKTIG Ett fäälijkt oförstånd. LAGERLÖF Vitt. 60 (
1684).
En vild och fä-lijk lefnad. EHRENADLER Tel. 63 (
1723).
–
FÄ-LÄGER. (
†)
lägerplats för boskap; fäfålla. Achors daal skal itt fääläghre warda. Jes. 65: 10 (
Bib. 1541).
SCHULTZE Ordb. 2594 (
c. 1755).
–
FÄ-MARK.
[fsv. fämark]
(
†)
betesmark (för nötboskap). GR 12: 11 (
1538).
Förbe:de gårdaparter .. med huss Jordh Åker Engh Skogh och fämark. VLärovBibl. 1623,
nr 544 e.
SCHULTZE Ordb. 3040 (
c. 1755).
–
FÄ-NÖT,
n. (†) == -KREATUR. The sig tå kullwräka som stora Fänööt. TÖRNEWALL B 7 a (1694). KKD 10: 358 (
1703).
–
FÄ-PIGA. (
†)
kvinna som sköter nötboskap; äv.: fäbodjänta; äv.: vallflicka. VgFmT II. 10: 50 (
cit. fr. 1586). (
Han hade begivit sig) till kyrkioheerdens fääbooder förr ähn som fäpijgorna kommo vthur skougen.
ÅngermDomb. 5/9 1646,
fol. .
CBONDE (
1694) hos
TROLLE-BONDE Hesselby 105. SJÖGREN (
1795).
–
FÄ-ROP. (
†)
om nötboskaps böl. Jer. 9: 10 (
Bib. 1541).
SCHENBERG (
1739).
–
FÄ-SJUKA. (
†)
[FÄ-SJUKA.ssg 1]
1) boskapssjuka; epizooti. VRP 1646,
s. 161.
På Apotheket i Sala finnes väl inrättade Pulfver emot Får- och Fäsiukan, för .. lindrigt pris. PT 1758,
nr 12, s. 4.
CAVALLIN (
1875).
[FÄ-SJUKA.ssg 2]
2) svartsjuka? (Lat.) Zelotypia .. (sv.) En siukdom, ther thun ene maken är rädder om then andra, vulgo fääsjuka. Linc. Oooo
8 b (
1640).
–
FÄ-SKAK. (
†)
kreatursbindsle. IEEICI Colerus 1: 342 (
c. 1645).
BtOdlH 5: 53 (
1880).
–
FÄ-SKÄLLA,
r. l. f. (
†)
skälla på nötkreatur; koskälla. Ja hörer heller Fäskällan än Trummona. PRYTZ OS D 1 b (
1620).
BoupptVäxiö 1800.
–
FÄ-STALL. (
numera föga br.)
boskapsstall. SCHRODERUS Os. 2: 10 (
1635).
I närheten af kreatursdockorna finnas stora fästallar. TORPSON Eur. 1: 42 (
1895).
–
FÄ-STEG. (
†)
fäväg? Effter fästeget iche är öpnat eller laggil fäbro giord. MURENIUS AV 372 (
1658).
Item at Boo håller broar til fästeget. Därs. 407. –
FÄ-STIG.
stig som upptrampats av nötkreatur; fäväg (se d. o. 2. Igentäpt all fästig badhe till vatn och mareh. GR 29: 609 (
1559).
Så blefvo .. de slingrande fästigarne i skogen det första utkastet till landsvägarna. PASÄVE i LoF 1873,
s. 37.
–
FÄ-TREVNAD. (
förr)
ett slags pulver som användes som läkemedel för nötboskap. Landsm. VII. 2: 21 (
i handl. fr. c. 1820).
–
FÄ-TRÅD.
[fsv. fätrodh]
(
†)
boskaps trampande, boskapstramp. Hielpa henne till att opsättia ett lijthet Fähuus vthom åkren för fätrodh skull. ÅngermDomb. 1647,
s. 118.
–
(I 3)
FÄ-VETT.
(starkt vard., föga br.) ofta sarkastiskt för: folkvett, vett. SAHLSTEDT (
1773).
Han hade icke det fävettet att stiga upp, när prinsen kom. DALIN (
1851).
BERGEGREN Strejkl. 80 (
1907).
– (
1,
2)
FÄ-VULEN. (
†)
== FÄAKTIG 1, 2. LIND 1749;
under viehisch).
En .. dum dryg och fävuren Pedant och snorkidde. VDAkt. 1788,
nr 546.
–
FÄ-VÄG.
[FÄ-VÄG.ssg 1]
1) (
förr)
(laggill) väg på vilken boskapen drives ut till betesmarkerna (i skogen). Hålla laggill fääwägh wedh macht. ÅngermDomb. 1647,
s. 72.
[FÄ-VÄG.ssg 2]
2) i allmännare anv.: av boskap upptrampad väg; jfr -STIG. WESTE 1807.
TurÅ 1910,
s. 244.
–
FÄ-VÄNING,
r. l. m.; pl.
-ar.
[till VÄNJA]
(
†)
om kalv under första levnadsåret. Fäväning kallas den (kalv), som 1. åhret följer fä. DAHLMAN Reddej. 27 (
1743).
MÖLLER (
1790,
1807)
B
(
†):