© Svenska Akademien. SAOB spalt: F2110; tryckår: 1926
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
FÄNGA , v. -or, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE (18nblEldfHuus 10/9 179O, B. I (: eldfänganden, -NING (Nlvhfere. 1762, s. 155 (: el'ifäugning)). fänaa (fenaa) 11141-1860. -ngla 1582–1712
[jfr d. fenoge; av ut. fengen, gripa, antända; eg. kausativum till FÅNGA v., – Jfr BEFÅNGA]
(† utom i ssgr)
[FÄNGA 1]
1) gripa, fånga, taga.
Then sorghen, som oss nu åther feugdt haffuer. WALLIVs JB'iksion I (1620). Hintzen lärde iagh Mösz at fäugia. Fosz 117 (1621). SCHULTZE 0rdb. 1032 (G. 1755).
[FÄNGA 2]
2) i fråga om eld.
[FÄNGA 2.a]
a) om eld, låga o. d.: fatta (i ngt). Om en eeld vpOmmer, och fenger j törne, så at. . akTen vpbrend warder. 2Mos. 22: (Bib. 11141). Lågan fänger / I svafvelämnet. KULLBERG Tas-o 2: 36 (1860).
[FÄNGA 2.b]
b) i uttr. fänga eld (på ngt), antända, sätta eld (på ngt); äv. abs. Såsom en hopp mordhbreBnare, medh luntor och fengel: rut klädde och hwart the komma, så fengia the eeld. PEnICI Musæus 4: 75 a (1582). När man fordom hengde Stål-Speglar moot een Muur, tå strax the samma fängde, / Förmedelst Soolens Hielp på Huuuen, Eld och Låga. SPEGEL GV 154 1685).
[FÄNGA 2.c]
c) fatta eld, antändas; hava lätt för att fatta eld, Vara eldfängd; äv. bildl.; äv. i uttr. fänga eld. Wår hierta .., huilke strax såsom itt fengekrut snart fenger och brinner. PEEICI Musæus 1: Ios b (1582). LINDFOns (1815). MEURMAN (1846).
[FÄNGA 3]
3) i fråga om sjukdom l. smitta: angripa (ngn), smitta (ned); åv.: bliva smittad; åv. i uttr. fänga på ngn. PPGOTHUS Und. B 3 a (1590). Om (ngn) blifwer fängd medh Pestilentie. FORSIUS Min. 91 (c. 1619). Pestilentzien fördölier sigh offta, på ganska långan Tidh, vthi Hwsz'nrår, .. Til thes hon på sidstonne fänger på Någhon, som oförwarandes kommer in vthi Hwsen. L. PAULINUS GOTHUS Pest. 44 a (1629).
Särsk. förb. (†)
FÄNGA AN . till B. a) om eld l. hetta: fatta i (ngt), antända; jfr FÄNGA 2 a. Nu fänger elden an min kistor och skatull. IloLMODIN QUSp. 1: 30 (1792). WALLNER Kol. 21 (1746). b) antånda, tånda på; jfr FÅNGA B b. Tå fängde the an på aila sijdhor, och sprängde Mwr, Wall och Bolwäreke. PBTREIUS Be'kr. 1: 7s (1614). c) antändas, börja brinna; jfr FÅNGA B c. Tå skulle Xruthet fängia an. TEGEL G! 2: 74 (1622). Elden längde så häfftigen ann, att man den icke släckia kunde. FERNANDER Theatr. 478 (1695). RUDEEN Vett. 174 (1702).
FÄNGA AV l. UTAV . bränna av (se d. o. 4), avfyra; jfr FÅNGA B b. Bann feungde sielff udaff enn halff cartogh. H'! 20: I71 (c. 1585).
FÄNGA OMKRING SIG . gripa omkring Sig; jfr FÅNGA 1 (o. 9). Christendomen är en ting / Som widt omkring sig fänger. RUNIUS -d. 1:7 (c. 1710).
FÄNGA PÅ l. UPPÅ .
[FÄNGA PÅ.fb 3.a]
a) till B a, om eld: fatta i (ngt), antända. Churfursten . begynte .. låta kasta eeld in, som strax fängde uppå några huus. SPEGEL Dagb. I37 (1680). b) antända, tända på; åv. bildl.; jfr FÅNGA B b. Jes. 42: 15 (Bib. 1541). SPEGEL 102 (1712).
FÄNGA UTI . till 2 c: fatta eld; bildl. The vnge fängia vthi såsom fnyske eller tunder. ALAUEENTII Fischer ,40(1618).
Ssgr (till B; i fråga om ä. förh.):
A
:
FÄNG-FLASKA fäŋ²~. ( fäng- 1569 osv. fänge- 1554) flaska för förvaring av fängkrut. HSH 37: 66 (1554).
FÄNG-HÅL. i fråga om eldvapen av äldre konstruktion, bomb, sprängladdning o. d.: (cylindriskt urborrat) hål gm vilket eld leddes till laddningen, så att denna antändes. ROSENFELDT Tourville 107 (1698). RINMAN 2: 449 (1789). Fänghål kallas det hål, som går igenom gevärspipan, ifrån fängpannan til botten af krutkammaren. LEIJONFLYCHT (1827). DE RON o. VIRGIN 2: 4 (1890).
FÄNG-HÅLSDORN. sjöartill. redskap varmed igenrostade l. mycket orena kanonfänghål rensades. NF (1882). UFlott. 3: 24 (1882).
FÄNG-HÅLS-KAPELL artill. på kanon: fodral (lock) varmed fänghålet l. därvid anbragt kanonlås täcktes. KONOW (1887). TLev. 1901, nr 35, s. 3.
FÄNG-HÅLS-NAVARE. sjöartill. == -HÅLSDORN. SERENIUS Iiii 1 b (1757). TLev. 1904, nr 47, s. 4.
FÄNG-HÅLS-PLUGG, r. l. m. sjöartill. skiva av läder l. kautschuk med vidfäst bentapp varmed fänghålet på framladdningspjäser täpptes under viskning o. laddning. NF (1882).
FÄNG-HÅLS-RENSARE, r. l. m. artill. LIND 1749; under raum-nadel). Fänghålsrensaren, af vriden galvaniserad jerntråd med insatta borst. DE RON o. VIRGIN I. 1– 3: 47 (1886).
FÄNG-HÅLS-TAPP. på slaglåsgevär: uppstående del av slaglåset i vars medellinje fänghålet är borrat, tändhattstapp. ALMROTH Karmarsch 639 (1839). KÄLLSTRÖM Jagt 99 (1850).
FÄNG-KRUT. ( fäng- 1711 osv. fäng(i)e- 1582–1739) krut för antändande av laddning. PERICI Musæus 1: 188 b 1582; se under FÄNGA 2 c). RINMAN 2: 449 (1789). När man går på jagt med ett gammalt skott, bör alltid fänghålet rensas upp och nytt fängkrut slås på fängpannan. GREIFF Jagt 59 (1828). NYBLOM Minn. 23: 91 (1904).
FÄNG-NÅL. ( fäng- 1703 osv. fänge- 1704–1727) nålformigt redskap varmed fänghålet rengjordes, rymnål. KKD 10: 286 (1703). RINMAN 2: 449 (1789). AUERBACH (1908).
FÄNG-PANNA. ( fäng- c. 1638 osv. fänge- 1635–1739) på eldvapen av äldre konstruktion: i förbindelse med fänghålet anordnad urholkning l. skål vari fängkrutet lades. ÅngermDomb. 1635, fol. . GREIFF Jagt 59 1828; se under -KRUT). Fängpannan har formen af ett tråg. JOCHNICK Handgev. 17 (1854).
FÄNG-PULVER. () fängkrut. JRÖDING i 1 VittAH 1: 175 (1755).
FÄNG-RÖR. antändningsrör för artilleripjäs, mina l. sprängladdning; fyrrör. LINNÉ Sk. 387 (1751). Uti vattensjuka borrhål brukas beckade krutpatroner och vattentäta fängrör. STÅL Byggn. 1: 223 (1834). HAZELIUS Bef. 138 (1836). DALIN 1851; med hänv. till antändningsrör).
B
():
FÄNGE-FLASKA,
FÄNGE-KRUT,
FÄNGE-NÅL,
FÄNGE-PANNA, se A.
Avledn.
-FÄNGIG , adj. till 2; i ssgn ELDFÄNGIG.