© Svenska Akademien. SAOB spalt: F1968; tryckår: 1926
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
FÅGEL få⁴gel, m. l. r.; best. -n (SIGFRIDI A 2 a (1619: ParadijszFogheln) osv.), förr ofta, numera lb. ngn gg -glen (Luk. 13:34 (NT 1526), WULFF Leopardi 112 (1913)), äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande i poesi) -gelen (HUND E14 343 (1605), KARLFELDT FridVis. 18 (1898)); pl. -glar ((†) -gler Visb. 1.25 (1572), TEGNÉR (WB) 1: 110 (1804). pl. best. -glan BtFinlH 4: 49 (1562). SIGFRIDI D 1 a (1619)). ( fo- 1526– 1883. fou- c. 1637c. 1726 (: fougelllekar). fu- 1562– 1728 (: fugel-lijm). få- 1626 osv. fö- 1565 (: föghleskårar); se vidare under avledn.-jel 1614 (: Fojel) -1707 (: fujelen best.). foggie- i ssg 1639 (: foggleflycht). -ill c. 1585. -ul 1547 (: Fogulfängere). fogi- (-u-) i ssgr c. 1550 (: fuglärter)-1745 (: foglunge))
[fsv. fogh(i)l, fughl, motsv. dan. o. isl. fugl, got. fugls, fht. fogal, t. vogel, feng. fuȝol, eng. fowl; möjl. uppkommet gm dissimilation av ett germ. *fluȝl- o. i så fall hörande till FLYGA]
[FÅGEL 1]
1) fjäderbeklädt djur försett med vingar (medelst vilka det i regel kan förflytta sig i luften); särsk. zool. om indvid, art l. släkte tillhörande den klass av ryggradsdjuren som kännetecknas därav att dithörande djur ha varmt blod, lägga ägg, ha kroppen täckt av fjädrar o. de främre extremiteterna ombildade till vingar. Hålla fåglar i bur. Seer vppå foghlana vnder himmelen, the så intit, och intit skära the heller vp. Mat. 6:26 (NT 1526). Tha man schiuther sigh en fogell om helge dagen. GR 3: 163 (1526). Insyltade (dvs. konserverade) foglar. OxBr. 11:801 (1640). (Det sjuka barnets) börst är att påsee såsom een fogels. VDAkt. 1684, nr 239. Som foglar små, när dundra må, / Och diuren sigh förskräckia, / Snart flyga bort hwar på sin ort, / I holig trää sigh täckia. Ps. 1695, 253: 7; jfr Ps. 1819, 187: 7: LINNÉ Syst Nat. 33 (1740). O den som hade / vingar som fåglarne ha! TEGNÉR (WB) 3.6 (1817). Fåglarna synas sen en urtid hafva betraktats såsom mer än andra djur, ja mer än människorna begåfvade varelser, såsom mer än andra vetande. Fatab. 1908, s. 101. – jfr AS-, DAG-, FLYTT-, HAVS-, HEM-, HÖNS-, KANARIE-, KLÄTTER-, KRAMS-, LANDT-, LOCK-, NATT-, PARADIS-, PÅ-, ROV-, SIM-, SJÖ-, SKOGS-, SMÅ-, STANN-, STYRK-, STRÄCK-, SÅNG-, TAM-, VATTEN-, VILD-, VÄVAR-FÅGEL m. fl. – särsk.
[FÅGEL 1.a]
a) i talrika ordspr., t. ex.: var fågel sjunger efter sitt näbb o. d Man seya plägar at huar och en foghel siunger aff sin eghen näb. O PETRI Send. A 2 a (1528). – en fågel i handen är bättre än tio (l., i sht förr, två) i skogen o. d. BALCK Es. 142 (1603). SCHERPING Cober 2.120 (1737). Jag ber dig än en gång, Lotta, ta medan du kan få. Det är bättre en fogel i handen än två i skogen. ALTÉN Kusin 37 (1796). – 'jfr: Foghlanar dragha sigh in til sina lijkar. Syr. 27:10 (Bib. 1541)] lika fåglar leka bäst, förr äv. lika fåglar flyga gärna tillsammans l. ihop o d. THYSELIUS HandlLärov. 2:23 (1604). Naturen lagar altid så, at kaka, som man säger, söker maka, och lika Foglar leka altid bäst. LUNDBERG PAULSON Erasmus 22 (1728). HÖGBERG Utböl. 2:200 (1912). – en flygande fågel finner (l. får) alltid något (korn), en sittande intet. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). –fågel känns av fjädrarna o. d. GRUBB 212 (1665). GRANLUND Ordspr. (c. 1880). jfr: Man seer aff fiäderna wäl hwadh för en Fogel thet är. Linc. (1640; under avis). – Se vidare BI. sbst.¹ 8 a.
[FÅGEL 1.b]
b) ((†); se dock α, β) ss. epitet framför l. i namn på fåglar. Jagh hörde fogell nechtergal / siunga een quäll i een grön daal. WIVALLIUS Dikt. 79 (1631). – särsk. i namn på vissa sagofåglar: α) fågel blå, i Sv. särsk. bekant gm Atterboms sagospel med detta namn (jfr språkprovet nedan); jfrr BLÅ-FÅGEL. Fågel Blå visar sig.. Hans fjädrar äro himmelsblå, näbben elfenhvit, och på hufvudet bär han en guldfärgad kam, lik en krona. ATTERBOM Fågel blå 176 (1814). Fogel blå l. Blå fogel, en folksaga från medeltiden om en ung konung, som af ett troll förvandlades i en blå fogel. NF (1881). β) fågel Fenix se FENIX 1.
[FÅGEL 1.c]
c) () i uttr. fattig fågel, namn på en lek. Nu fort med leken: .. fattig fogel; då måste man halta.
HOLMSTRÖM Vitt. 120 (c. 1700).
[FÅGEL 1.d]
d) i vissa, delvis mer l. mindre bildl. använda (jfr f) stående förb. o. uttr.: α)
[efter lat. rara avis]
i uttr. sällsynt l. qrar fågel o. d., ngt sällan förekommande, ngt sällsynt. En troghen wen är en selsÿn fhogell. L PETRI (Ex. 72 (1559). Den mera insigtsfulla kritiken (framhöll), hvilken sällsynt fågel bland berättande författare Kipling var. SDS 1897, nr 314, s. 1. – β)
[jfr motsv. uttr. i dan. o. eng.]
i uttr. qfågel eller fisk, det ena l. det andra (av två möjligheter), äv.: allting (vad som helst); i sht i förb. icke veta om ngn l. ngt är fågel eller fisk, icke veta om ngn l. ngt är det l. detta, icke veta det minsta om ngn l. ngt. KKD 6.288 (1719). Svenska allmänheten visste egentligen ännu icke, huruvida den franske marskalken (dvs. Bernadotte) var fågel eller fisk. CRUSENSTOLPE Mor. 6: 542 (1844). En fartygstyp, som, för att begagna ett gammalt uttryck, hvarken är fågel eller fisk, hvarken segelfartyg eller ångfartyg. PT 1900, nr 62 A, s. 3. – γ)
[uttr. ha sin upprinnelse i en urgammal föreställning om fåglar som kunskapare åt gudar o. människor]
i uttr. jag har hört en fågel sjunga l. kvittra, en fågel har sjungit (sjunger) l. har kvittrart (kvittrar), en (liten) fågel har viskat i mitt öra att o. d., jag har hört sägas, det har sagts (säges) att. LINDFORS (1815). En fogel har sjungit, att Konungen väl nyligen tänkt på, huru Riksdagen skulle kunna uplösas inom en eller annan månad. STENHAMMAR Riksd. 2:166 (1840). – δ)
[jfr t. das weiss der kuckuck; anv. utgår från γ; till den nutida anv. har bidragit att ordet liksom "fan" börjar med f]
(vard.) i uttr. det vete fåglarna o. d., angivande den talandes erkännande av sin (egen) okunnighet i fråga om den ska som det gäller; numera närmast uppfattat ss. en eufemistisk svordom: det vete fan. Hvad jag sedan gör må endast fåglarna veta. CARLÉN Köpm. 2:600 (1860). (Han) lefde, fåglarna vete hvaraf. HEDENSTIENA Jönsson 50 (1894).
[FÅGEL 1.e]
e) i mer l. mindre stående jämföresler. Fri som fågeln. Hon äter som en fågel, dvs. litet. Glad, såsom fågeln i morgonstunden, / Helsar jag våren i friska naturn. SÄTHERBERG Dikt. 1:154 (1837, 1862); jfr β. – särsk. α) (†) vara såsom en fågel på kvist o. d. α¹) ej hava hus l. hem, vara blottställd l. ensam l. övergiven o. d. Visb. 1:114 (c. 1620). Skulle iag falla ifrån, så är min k. hustru och barn strax hussuilla, som foglar på quistar. ConsEcclAboP 167 (1658). Tänken.. (under julen) på ensam fågel på kvist, stackars pappa! TEGNÉR (1828) hos TEGNÉR Farf. 256 KINDBLAD (1871). jfr: Iagh .. är såsom en ensam foghel på taket. Psalt. 102:8 (Bib. 1541). β¹)
[jfr språkprovet från 1526 under 1]
vara o. d. utan omsorg för framtiden. Vi tänka lefva som fogeln på qvist, utan omsorg för huru vi lefva. F RUNEBERG (1834) hos STRÖMBORG Runebg 3.278. γ¹) om person: vara sådan att man icke "tager honom, där man släpper honom"; om sak: vara så beskaffad att den är borta (sin kos), när man skall taga den; vara flyktig, bedräglig. Dhe.. (fredsvillkor) Juten oss tilbiuder är lika osm en Fogel på en qwist, och när man tager dereffter så flyger han sijn koos. RARP 4.8 (1645). I bedragen migh, i ähren som en fogell på en quist. NÄr i hafuen bedragit migh, så reesen i Edher färde. VDP 1670,s. 174 (yttrat av en kvinna till den man som vill förföra henne). –β) (†) längta efter ngt l. glädja sig åt ngt så som fågeln efter resp. åt (ljusa) dagen o. d. Såsom en fogel widh liusan dagh sigh gläder, / Så (osv.). Ps. 1695, 411: 3; jfr Ps. 1819, 487:3. man längtar .. (efter att komma hem från riksdagen), som fogeln effter dagen. VDAkt. 1747, nr 69. CALONIUS Bref 308 (1797). – γ) (folkligt, skämts. o. ironiskt föga br.) så vig som den fågeln de kallar kooo. d., klumpig o. ovig som en ko. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). MinnVgl. 171 (1900).
[FÅGEL 1.f]
f) i mer l. mindre utförd bild, för att uttrycka det förhållandet att en person är instängd l. fängslad l. att en person rymt l. kommit undan o. d.; äv. (skämts.) allmänare, om person som icke är hemma, då man söker honom. Seent stängia buhren, när Fogelen är vthflugen. GRUBB 712 (1665). HC12H 2.212 (1711). När man.. kom fram till Jaroslaw .., var fågeln (dvs. konung August) redan utflugen. KKD 9.XI (1913).
[FÅGEL 1.g]
g) (numera bl. jäg o. kok.; se dock slutet) koll. o. ss. ämnesnamn; huvudsakligen om skogsfågel (i sht tjäder o. orre) som jagas för sin matnyttighets skull; särsk. s. namn på anrättad (stekt) fågel. GR 23.18 (1552). Lefwerera Fogel och Wildt till Hofwets behof. STIERNMAN Com. 5: 972 (1706). Spånen på Östra (kyrk-) gafvelen är aldeles odugel(ig) och sönderhackad af fogell. VDAkt. 1730, Synepr. F III 7. 1 st. Fogel. Markeg Taxa ÖstergL 1846, s. 1 (ännu i taxan 1917). Det fina och fasta köttet af fågel är högt värderadt som födoämne. 2 NF 35: 1114 (1923). – särsk. (vard. o. skämts.) i uttr. det smakar fågel (att) o. d., det smakar förträffligt, vanl. bildl.: det änns godt, skönt o. d. (att); i sht i uttr. det smakar ändå fågel (att), använd för att uttrycka glädje över att man får smaka l. njuta l. ha glädje av en viss sak, låt vara att den icke står till buds i full utsträckning l. i högsta kvalitet. TOPELIUS Vint. II. 1: 325 (1856, 1881). Det gamla ordspråket: "Smakar ändå fågel, sa' kärngen, kokte stören, kråkan suttit på". QUENNERSTEDT Torneå 21.274 (1903).
[FÅGEL 1.h]
h) om bild av fågel, äv. om föremål som i ngt avs. liknar en fågel; särsk. om dyl. bild använd vid visst slags målskjutning (jfr FÅGELKONUUNG
[FÅGEL 3]
3).
PhysSH 1.116 (1776; om fjäderboll). NILS SON FolklFest. 92 (1915). jfr TAK-, TRÄ-FÅGEL m. fl.
[FÅGEL 2]
2) i utvidgad avn.: flygande varelse; (utom efter hebr. enst. i Bib. 1917) numera bl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i ssgn SOMMARFÅGEL, frjäril. 3 Mos. 11.13-23 (Bib. 1541; innefattande äv. flädermöss o. gräshoppor). bijth är en liten foghel, och giffuer doch then allrasötesta frucht. Syr. 11.3 ("10") (Därs. ) Då vi sågo puppan förvandlad til fogel. LINNÉ Vg. 151 (1747). 3 Mos. 11:13, 5 Mos. 14:17-18 (Bib. 1917). jfr CITRON-, SOMMAR-FÅGEL m. fl.
[FÅGEL 3]
3) ss. (numera i allm. svagt) förklenande beteckning för människa: skalk; sälle, kurre; vanl. med förutgående adjektiv, förr vanl. lättfärdig, liderlig, ärelös o.d., numera vanl. (ironiskt ) vacker, ljus, fin, skön o. d. GR 13: 44 (1540). Hvad, din lättfärdiga Fogel, din Bof, .. huru törs du komma för mina ögon? BODING Mick 15 (1741). "Ja, det är en vakcer fogel", inföll prosten, "tror hvarken Gud eller djefvul." CF DAHLGREN 5.14 (1832). CEDERSCHIÖDL Kerg. 111 (1917). Sannamsättningar (i allm. till
[FÅGEL 1]
1). Anm. Rörande de olika ssgstypernas bruklighet må följande anföras. I fsv. användes nästan undantagslöst typen fågla- (fsv. fughla-); bl. i en handskr. fr. c 1500 antecknar SÖDERWALL i ett ord typen fågel- (y. fsv. fogel skara). I nysv. användes fågel- redan från äldsta tid omväxlande med fågla-, under 1500- o. 1600-talen dock med företräde för fågla- framför fågel-, Bib 1541 använder uteslutande den förraa formen. Typen fågle- förekommer från äldsta tid ända fram till 1800-talets första decennier och föredrages av vissa förf., t. ex. E. Schroderus Nycopensis. Det från t. lånade FÅGEL-FRI 2
[t. vogelfrei]
har med ett undantag anträffats bl. i formen FÅGEL-, I nutida språk användes alltid fågel-, utom i arkaiserande (stundom i poesi) i vissa ssgr, där fågla- kan förekomma (se särskilt FÅGLA-LÅT, FÅGEL-FÄNGE).
A
:
FÅGEL-ART.
FÅGEL-ARV, r. l. m.
[namnet bildat av
FRIES] växten Holosteum umbellatum Lin. FRIES BotUtfl. 3: 225 (1864). HeimD Folkskr. 75: 41 (1902).
FÅGEL-AVEL. (numera mindre br.) abstr. o. konkret; jfr AVEL 6 o. 10 LIND (1749; under vogel-zucht). AHB 48: 17 (1871).
FÅGEL-BEN. jfr BEN I 1 o. II 1. LIND (1749; under diech).
FoFl. 1907, s. 70.
FÅGEL-BLOMMA, r. l. f. bot. Fågelblomma .. (dvs.) blomma, som genom sin byggnad är tillpassad till pollination genom fåglar. 2 NF (1908).
FÅGEL-BLOMMIG. bot. jfr -BLOMMA. 2 NF 8: 172 (1908).
FÅGEL-BO.
[FÅGEL-BO.ssg 1]
1) en fågelsbo l. näste; äv. bildl. VarR 54 (1538). Det fans ej fogelbo så högt / som han för henne (dvs. Fritjof förr Ingeborg) ej besökt. TEGNÉR (WB) 5.6 (1825). BÖTTIGER 6:227 (1836); bildl.). De flesta fogelbon hafva en halfklot-lik form och likan små runda, låga korgar. THORELL Zool. 1:265 (1860).
[FÅGEL-BO.ssg 2]
2)
[namnet givet med anledning av blomflockens slutliga form]
(nuemra knappast br.) växten Daucus Carota Lin., vild morot. FRANCKENIUS Spec. B 3 a (1659). WAHLENBERG FlSv. 167 (1824). POST Ogräsv. 88 (1891).
[FÅGEL-BO.ssg 3]
3) () == -BO-ROT. NEMNICH Naturg. 2:776 (1795).
FÅGEL-BO-ROT. växten Neottia nidus avis Rich. HARTMAN ExcFl. 124 (1846). BJÖKMAN (1889).
(1 g) FÅGEL-BONDE. (förr) bonde som för försäljning införde skjuten l. fångad skogsfågel till städer l. marknader. BLANCHE bild. 1.160 (1863).
FÅGEL-BORD. inrättning, avsedd att hängas utanför ett fönster, bestående av ett litet bråde (ofta med skyddstak) på vilket under vintern småfåglar matas. KarlstT 1895, nr 1172, s. 2.
FÅGEL-BRÖST. i sht kok. WARG 230 (1755).
särsk. bildl., om bröstbildning på människa erinrande om en fågels bröst, ofta uppkommen vid deformation av ryggraden.
FÅGEL-BUR. vanl. om mindre bur avsedd att stå l. upphängas inomhus; i sht förr äv. om större bur i det fira, voljär. Jer. 5:27 (Bib. 1541). På södere sijdan 8av trädgården) där tillförende fogelburen varit hafver. AntecknSaml. 292 (1660). fogelburar böra aldrig upphängas nära taket. HAGDAHL Fråga 289 (1883).
FÅGEL-BÄLG. (i fackspr.) avdraget fågelskinn; jfr BÄLG I 1. EKENBERG (o. LANDIN) (1890).
FÅGEL-BÄR.
[namnet givet emd anledning därav att de olika växternas (trädens) bär gärna ätas av fåglar (i bet. 2 o. 3 snarast därför att bären användas ss. lockbete vid fågelfångst)]
särsk.
[FÅGEL-BÄR.ssg 1]
1) (bär av) trädet Prunus avium Lin., fågelkörs. LINNÉ Fl. nr 429 (1755). KROK o. ALMQUIST Fl. 1.146 (1903). jfr: Alla (körsbärsträd på Kinnekulle) voro af Fogelbärs slagen. LINNÉ Vg. 25 (1747).
[FÅGEL-BÄR.ssg 2]
2) () (bär av) trädet Padus Padus Lin., hägg; häggbär. PARTEDI (1729) hos LÖNNBERG Artedi 39
[FÅGEL-BÄR.ssg 3]
3) () (bär av) trädet Sorbus Aucuparia Lin., rönn; rönnbär. LIND (1749; under vogel-beer). LINDFORS (1815).
[FÅGEL-BÄR.ssg 4]
4) (föga br.) (bär av) busken Viburnum Opulus Lin., olvon. LINNÉ Fl. nr 249 (1745; fr. Uppl.).
FÅGEL-BÄRS-TRÄD.
[FÅGEL-BÄRS-TRÄD.ssg 1]
1) till -BÄR 1. LILJEBLAD Fl. 161 (1792). De i våra (svenska) trädgårdar odlade körsbären härstamma från tvänne arter Prunus avium, fågelbärsträdet med söta frukter och Prunus cerasus, surkörsbärsträdet, med .. syrliga frukter. ABELIN Frukt 19 (1902).
[FÅGEL-BÄRS-TRÄD.ssg 2]
2) () till -BÄR 3. THORÉN Rebau o. Hochstetter 48 (1851).
[FÅGEL-BÄRS-TRÄD.ssg 3]
3) () till -BÄR 4. HAARTMAN Sjukd. 281 (1759).
FÅGEL-BÄRG. NILSSON Fauna) II. 2: 518 (1858). Fågelberg.. kallar man sådana mer eller mindre branta klippväggar, å hvilka hafsfåglar under sommaren häcka kolonivis och ofta i mycket stora skaror. 2 NF (1908). Stora Karlsön vi Gotland, den enda plats i vårt land, där man kan tala om verkliga fågelberg. TurÅ 1912, s. 143.
FÅGEL-BÖSSA. (mindre, lättare) bössxa avsedd till fågelskytte. RARP 4: 57 (1647).
FÅGEL-DUN.
[fsv. fughla dun]
FÅGEL-DUNST. jäg. benämning på det finaste slaget av hagel, särskilt användt vid småfågelskytte. NILSSON Fauna 1.344 (1820). Ymer 1910, s. 292.
FÅGEL-DYNGA. () fågelspillning. Swijn måste alldrig slippa till HÖnse- elelr slijk Fogel-dyngia. RÅLAMB 13.65 (1690). SERENIUS Eng Åkerm. 142 (1727).
FÅGEL-EXKREMENT.
FÅGEL-FAUNA. jfr FAUNA 1 o. 2. NILSSON Fauna II. 1:XVII (1835).
FÅGEL-FJÄDER. såväl om enstaka fjäder som koll. SPEGEL GV 211 (1685). 1 tunna Fogelfiäder. OrdnLilleTull. 1687, s. B 1 a. särsk. (numera knappast br.) om fjäder av vild fågel (sjöfågel), motsatt: gåsfjäder o. d. BoupptRasbo 1709. Spritad och ospritad Gås- och Fogelfjäder .. till salu. DA 1808, nr 82, s. 6. AB 1865, nr 31, s. 4.
FÅGEL-FJÄLL. jfr -BÄRG. LfF 1870, s. 308.
FÅGEL-FLAKE. (i Norrl.) visst slags giller för fåglar; jfr FLAKE 6. HAHR HbJäg. 185 (1866). EKMAN NorrlJakt 120 (1910).
FÅGEL-FLOCK.
FÅGEL-FLYKT. en fågels l.. fåglars flygande; jfr FLYKT sbst.² PHRYGIUS HimLif. 104 (1615). De så kallade Augures .. hafva varit Prester vti Rom, hvilke af Fogelflycht och rop spådde förvt om tilkommande ting. BLIBERG Acerra 300 (1737).
särsk. (†) i uttr. i fågelflykt, i fågelperspektiv, uppifrån. VetAH 1788, s. 222.
FÅGEL-FLYTTNING(EN). benämning på flyttfåglarnas ändring av vistelseort. Under fågelflyttningen. BJÖRNSTÅHL Resa 5:96 (1779). FoFl. 1912, s. 239.
FÅGEL-FOT.
[FÅGEL-FOT.ssg 1]
1) en fågels fot. DALIN Hist. 1.126 (1747).
[FÅGEL-FOT.ssg 2]
2)
[namnet givet med anledning av de klolika baljorna]
(numera knappast br.) växt tillhörande släktet Ornithopus Lin.; vanl. om arten Ornithopus perpusillus Lin., klovicker. WIKFORSS 2.916 (1804).
FÅGEL-FOTS-STARR.
[namnet givet med anledning av att de sammansittande axen likna en fågelfot]
starrarten Carex ornithopoda Willd. Liljeblad Fl. 33 (1816). NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 704 (1901).
FÅGEL-FRAT. () (skada vållad av) fåglars ätande; jfr FRAT 1. ARRHENIUS Jordbr. 2.37 (1860).
FÅGEL-FRI. ( fågel-1535 osv. fågle- DRYSELIUS Måne 70 (1694))
[FÅGEL-FRI.ssg 1]
1) (numera föga br.) fri l.obunden som en fågel; jfr FÅGEL 1 e α β'. P ERICI Musæus ²:333 b (1582). BREMER GVerld 3:77 (1861).
[FÅGEL-FRI.ssg 2]
2)
[liksom d. fugelfri efter t. vogelfrei i samma anv.; den eg. bet. anses vara: hemfallen till föda åt fåglarna]
(förr; se dock slutet) ställd utanför lagen, som ostraffat får dödas, fredlös; jfr BILTOG, LIV-LÖS. Förklara för l. döma, förr äv. göra ngn fågelfri. Den mördaren, som stack iihäl öfverst(e)l(öjtnant)en ähr giord fogelfri, hvar han kan treffas. EKEBLAD Bref 1: 251 (1653; rättat efter hskr.). (Sulla) dömde alle dem fogelfrie, som ej voro af hans parti. DALIN Montesquieu 82 (1755). BÅÅTH Grette 177 (1901). (fullt br.) bildl. LINNÉ Ungd. 2.278 (1734). All publicitet är ett slags dom på att vara till namn och heder fogelfri. LEOPOLD 3:407 (1794, 1816).
FÅGEL-FRIHET ~²⁰ äv. ~⁰~². (föga br.) fredlöshet. VERELIUS 82 (1681). BIBERG 3:341 (c. 1823).
FÅGEL-FRÖ, n. frö till utfordring av burfåglar; nästan bl. koll. VALLENTIN London 383 (1912). BKonvLex. (1924).
FÅGEL-FÅNG. () fågelfångst. SCHRODERUS Sleid. 122 (1610). Fogel och diurfång. RB 25.5 (Lag 1734). KINDBLAD (1871).
FÅGEL-FÅNGARE. (numera bl. tillf.) == -FÄNGARE. Ordspr. 6.5 (Bib. 1541). SCHWARTZ Pos. 215 (1863).
FÅGEL-FÅNGST. fångande (jagande) av vilda fåglar medelst giller, snaror, fällor, limspö o. d. TROIL Isl. 115 (1777). EKMAN NorrlJakt 454 81910).
FÅGEL-FÄLLA, r. l. f. (i Finl.) fälla vari fåglar fångas; jfr HBERGROTH i TPedFinl. 1895, s. 123.
FÅGEL-FÄLLANDE, n. (†) nedläggande (skjutande) av jaktbara fåglar. SCHMEDEMAN Just. 286 (1649).
FÅGEL-FÄLLNING. () == -FÄLLANDE. SUFinlH 2: 390 (1608).
FÅGEL-FÄNGANDE, n. (†) fågelfångst. L. PAULINUS GOTHUS Ratio 198 (1633). VetAH 1763, s. 309.
FÅGEL-FÄNGARE. ( fågel-1547 (: Fogul-) osv. fågla- 1538– 1846. fågle- 1536– 1764. fuglo- SCHRODERUS Sleid. 142 (1610)) (i sht förr) person som (yrkesmässigt l. med förkärlek) bedriver fågelfångst. Henrik fågelfängaren, namn på den tyske kejsaren Henrik I (född 876, död 926). NÅgre gode fuglefengere, och besynnerlige (dvs. särskilt) the ther kwnne fånge willegess, ender och andre fugler. GR 11: 211 (1536). RUNEBERG 4:176 (1833).
FÅGEL-FÄNGE. ( fågel- 1635 osv. fågla- 1611– 1918. fågle- 1548– 1691)
[FÅGEL-FÄNGE.ssg 1]
1) (arkaiserande) fågelfångst. Fiskerij och fuglefänge. GR 19: 255 (1548). Ett ymnogt fogel-fänge. NORDHOLM Djurf. 45 (1749). P ROSENIUS i 1 LundagKron. 309 (1918).
[FÅGEL-FÄNGE.ssg 2]
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) närmande sig l. övergående i bet.: rättighet att fånga resp. mark där man kan fånga fågel. (P. O. dömdes) för thet han for in [i] her Michilz fijskie watn och fouglefenge vthan hans loff och mynne. BtFinlH 2:194 (1567). SvFmT 11.235 (1901; i fråga om medeltida förh.).
[FÅGEL-FÄNGE.ssg 3]
3) () redskap l. don för fågelfångst. SCHRODERUS Comenius 428 (1639). Alla fogel-fängen, så giller som snaror. VetAH 1801, s. 245.
FÅGEL-FÄNGERI. () fågelfångst. EKEBLAD Bref 2.282 (1662). KINDBLAD (1871).
FÅGEL-FÄNGNING. () fågelfångst. DALIN Vitt. 6:303 (1761).
FÅGEL-GARN. (i sht förr) nät (äv. snara) användt (använd) vid fågelfångst. Erich Håkonsson .. skall .. lathe foglefengerne bekomme 12 ma(r)cher trådh till foglegarn. GR 26: 271 (1556). SCHULTZE Ordb. 1469 (c. 1755). BJÖRMAN (1889; med hänv. till fogelnät).
FÅGEL-GESTALT. särsk. i förb. i fågelgestatl. NILSSON PrimRel. 32 (1911).
FÅGEL-GILLER.
[fsv. fughla gidlri]
jfr FLAKE, -FÄLLA. LIND (1749; under herd). Vid ett tillfälle, då jag vittjade fogelgiller. LÆSTADIUS 1 Journ. 242 (1831). FoFl. 1911, s. 99.
FÅGEL-GLAS.
[FÅGEL-GLAS.ssg 1]
1) (förr) ett slags dricksglas (i form av en fågel?) OxBr. 11:709 (1637). Fogleglaas.. Förbudne at införas. OrdnSiötull. 1667, s. E 3 b.
[FÅGEL-GLAS.ssg 2]
2) liten kopp av glas på l. i en fågelbur, avsedd förfgelns föda (frö) resp. dricksvatten. DA 1825, nr 144, s. 2.
FÅGEL-GRÄS. namn på olika växter vilkas blad l. frön gärna ätas av fåglar; särsk.
[FÅGEL-GRÄS.ssg 1]
1) () örten Anagallis arvensis Lin., rödarv. SCHRODERUS Comenius 134 (1639).
[FÅGEL-GRÄS.ssg 2]
2) () om olika arter av örtsläktet Veronica Lin., ärenpris; särsk. i förb. Krypande fågelgräs, örten Veronica agrestis Lin., åkerprisa, trebladat fågelgräs (med blå blomma), örten Veronica triphylla Lin., flikprisa. FRANCKENIUS spec. A 2 b (1659). BROMELIUS Chl. 4,5 (1694).
[FÅGEL-GRÄS.ssg 3]
3) () örten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv. BROMELIUS Chl. 5 (1694).
[FÅGEL-GRÄS.ssg 4]
4) () örten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. GADD Landtsk. 3:454 (1777).
[FÅGEL-GRÄS.ssg 5]
5) (knappast br.) örten Stellaria media (Lin.) cyrril., vårarv. FRANCKENIUS Spec. A 2 b (1659). NYMAN VäxtnatH 1.407 (1867). Det s. k. fågelgräset .. är lika bra som salad 8för kanariefågeln). AHB 48: 22 (1871).
FÅGEL-GÅRD
[jfr HÖNSGÅRD]
(numera bl. tillf.) inhägnad för tamfågel. SCHULTZE Ordb. 1393 (c. 1755). (Klostret St. Gallen hade) trädgård emd medicinalväxter, köksträdgård, fågelgård o. s. v. RYDBERG KultFörel. 5.65 (1887).
FÅGEL-GÖDSEL. (gödsel bestående av) fågelspillning; guano. WALLERIUS Åkerbr. 273 (1761). LB 1.465 (1902).
FÅGEL-HAGEL. jäg. hagel av mindre storlek, avsett för fågeljakt; vanl. koll. LIND (1749; under dunst). DALIN (1851; med hänv. till sparfhagel).
FÅGEL-HALS.
FÅGEL-HAMN. ( -ham RYDBERG)
[fsv. fuughla hamber]
3t.: fågelbälg; fågelgestalt, fågelskepnad; jfr FJÄDERHAMN. DRYSELIUS Måne 29 (1694). BRUNIUS Metr. 90 (1836). I den nordiska mytnologien äro, som bekant, flere gudinnor eller diser i besittning af fågelhammar. RYDBERG Myt. 1:68 (1886).
FÅGEL-HANDEL. abstr. o. konkret; ss. konkret dels om affär (matvaruhandel) i vilken (skogs)fågel försäljes (ofta i förb. vildt- och fågelhandel), dels om affär i vilken burfåglar hållas till salu. Uti November ånad .. är största fogel-handelen (i Jämtland). NORDHOLM Djurf. 50 (1749). FoFl. 1907, s. 30.
FÅGEL-HANDLARE. jfr -HANDEL. NORDHOLM Djurf. 46 (1749).. AHB 48: 12 (1871).
FÅGEL-HANNE.
FÅGEL-HERDE, se -HÄRD.
FÅGEL-HIRS.
[elliptiskt för ett icke uppvisat fågelfotsnhirs; namnet givet med anledning av att de sammansittande axen likna en fågelfot (hönsfot)]
grässlaget Panicum crus galli Lin., hönshirs. LILJEBLAD Fl. 44 (1792). LYTTKENS Ogräs 85 (1885).
FÅGEL-HOLK. AB 1890, nr 12, s. 4. Anm. Ordet synes tidigast ha varit i bruk i Finl.; jfr HBERGROTH i TPedFinl. 1895, s. 126.
FÅGEL-HONA.
FÅGEL-HUND. i sht jäg. hund som gör stånd för fågel (i allm. tillhörande setter-, pointer- o. vorstherraserna); jfr HÖNS-, RAPPHÖNS-, SJÖFÅGELS-HUND. Norrbottnisk skällande fågelhund, benämning på en i Norrbotten till ståndskall för fågel o. ekorre använd spetshundsras. HFinlÖ 1: 411 (1730). Rapphönshunden, hönshunden l. fogelhunden. NF 7: 72 (1883). Vi (kunna) icke annat än anse det som en förtjenst hos en harhund, om han tillika skäller fogel – är "gogelhund", hvilket icke må förblandas med rapphönshund. BERGSTRÖM HbJagtv. 123 (1872). Ssg: fågelhunds-ras, r. l. m.
FÅGEL-HUS. stor bur (inhägnad) i det fria (numera vanl. i zoologiska trädgårdar), avsedd till förvaring av fåglar, voljär; förr ngn gg om vanlig, liten fågelbur. VarR 23 (1538). SCHÜCK VLittH 1.371 (1899).
FÅGEL-HUVUD.
FÅGEL-HÄCK,
[efter t. vgoelhäcke]
större bur vilken användes för urfåglar, när de häcka o. ha ungar. LIND (1749; under häcke). AUERBACH (1908).
FÅGEL-HÄRD.
[efter to. vogelherde]
( -herde 1770. -härd c. 1755– 1872) () giller för fångande av (krams)fågel; äv.: plats där dyl. giller uppställas. SCHULTZE Ordb. 1812 (c. 1755). BERGSTRÖM HbJagtv. 5 (1872).
FÅGEL-HÄRDS-GARN, jfr -GARN. DA 1772, nr 158, s. 4.
FÅGEL-JAKT. DALIN Hist. 1:505 (1747).
FÅGEL-JÄGARE. HAGBERG Shaksp. 6.400 (1849). Intresserad fågeljägare och hundkännare. 2 NF 10: 1046 (1909).
FÅGEL-KABINETT. () samling av uppstoppade fåglar. VetAH 1802, s. 253. HAGSTRÖM Herdam. 3.368 (1899; om ä. förh.).
FÅGEL-KERS, se -KÖRS.
FÅGEL-KIRR. () fåglars kuttrande. SCHENBERG (1739). SCHULTZE Ordb. 2265 (c. 1765).
FÅGEL-KIRS, se -KÖRS.
FÅGEL-KLO. Hans näghler wordo såsom foghla kloor. Dan. 4.30 (Bib. 1541).
FÅGEL-KLO-VICKA.
[namnet bildat av
FRIES; om anledningen till namnet se under -FOT 2] () växten Ornithopus perpusillus Lin., klovicka. FRIES BotUtfl. 3.233 (1864). NF 12: 378 (1888).
FÅGEL-KNÄ l. -KNÄA. ( -knä 1870. -knäa 1868– 1885)
[om anledningen till namnet jfr -GRÄS]
växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. ANDERSSON Afbildn.Växt. 2:nr 329 (1870). LYTTKENS Ogräs 76 (1885).
FÅGEL-KOLONI.
FÅGEL-KONUNG l. vanl.KUNG .
[FÅGEL-KONUNG.ssg 1]
1) (i högre stil o. i sagor) fåglarnas konung; nästan bl. om örnen; vanl. i best. form. LUCIDOR (SVS) 317 (1673). Då ... dånar .. ett skott .., och ned tumlar från höjden fågelkungen. ROSENIUS Naturst. 29 (1897).
[FÅGEL-KONUNG.ssg 2]
2)
[om anledningen till namnet se KUNGS-FÅGEL]
() namn på den minsta av de i Sv. förekommande fåglarna, Regulus cristatus Lin., kungsfågel(n). WijsaFoglArt. 52 (1623). NILSSON Fauna II. 1: 346 (1835).
[FÅGEL-KONUNG.ssg 3]
3) (i fråga om äldre sv. samt utländska förh.) till 1 h: person som vid en av befolkningen i en viss trakt l. av ett skyttesällskap anordnad tävlingsskjutning på en upphängd bild av en fågel (duva, papegoja), visar sig som den skickligaste skytten o. på grund därav blir segrare o. koras till traktens l. skyttesällskapets "konung". NORDFORSS 1.1601 (1805). NILSSON FestdVard. 115 (1925).
FÅGEL-KOPP
[FÅGEL-KOPP.ssg 1]
1) (enst.) == -GLAS 1. (Den stora tiden följes av en liten). Remmarn blir en fogelkopp, bägarn ett supglas. STRINDBERG Skärk. 68 (1888).
[FÅGEL-KOPP.ssg 2]
2) (föga br.) == -GLAS 2. HAGDAHL Kok. 1066 (1879). KLINT (1906).
FÅGEL-KROPP.
FÅGEL-KUNG, se -KONUNG.
FÅGEL-KVALSTER. zool. det ss. snyltgäst på fåglar levande kvalstret Dermanyssus avium Dug. 1 Brehm III. 2.205 (1876).
FÅGEL-KVITTER. ODEL Sincl. 36 (1739). Hela luften var full med fågelkvitter. GEIJERSTAM LycklMän. 88 (1899).
FÅGEL-KVITTRING. (föga br.) fågelkvitter. Linc. (1640; under garrulitas). LIND (1749; under schirpen).
FÅGEL-KÄNNARE. ornitolog. VetAH 1784, s. 302 Tåkern, foglarnes sjö och fogelkännarnes eldorado. ROSENIUS Himmelstr. 142 (1900, 1903).
FÅGEL-KÖR. (i högre stil, sätsk. poesi) ATTERBOM i Phosph. 1810, s. 81. RYDBERG Dikt. 2:18 (1891).
FÅGEL-KÖRS. ( -kers 1838. -kirs 1868. -körs 1838 osv.) (bär av) fågelkörsbärsträdet, vanl. koll.; jfr -BÄR 1. LILJA SkFl. 212 (1838). (I en viss trädgård på 184050-talet) odlades tre slags fågelkörs, rent svarta, mörkbruna och ljusare. LfF 1916, s. 73.
FÅGEL-KÖRSBÄR ~²⁰, äv. ~⁰². (bär av) fågelkörsbärsträdet, i allm. koll. AHLICH 153 (1722). SVENSSON Kulturv. 358 (1893).
FÅGEL-KÖRSBÄRS-TRÄD, förr äv. KÖRSBÄRS-TRÄ . körsbärsträdet Prunus avium Lin. Mollet Lustg. B 4 a (1651). ELFVING Kulturv. 67 (1895).
FÅGEL-KÖTT.
[fsv. fughla kiöt]
BOLAVI 35 a (1578).
FÅGEL-LASS. (i fråga om norrländska förhållanden, förr) lass med skjuten skogsfågel; särsk. om fora som i ä. tid gick från Norrland till sydligare trakter, i sht Stockholm, lastad med sknjuten skogsfågel som skulle försäljas där; äv. oeg. om dylik fora, även om den icke huvudsakligen medförde skogsfågel utan (företrädesvis l. uteslutande) andra naturprodukter. ResolStädBesvär 1723 § 21. LÆSTADIUS 2 Journ. 417 (1833). FoFl. 1907, s. 75.
FÅGEL-LEK.
[fsv. fughla leker; jfr mnt. vogelspil, fågelfångst]
jäg. skogsfågels parningslek; äv.: tid då parningsleken pågår; äv.: flock av skogsfågel (samlad till parningslek); förr äv. koll.: (skjuten) fågel; förr äv., i uttr. vara ute på fågellek o. d., närmande sig bet.: jakt på skogsfågel (under parningsleken). Alla hånda tijende, rog, .. humbla, fiskerij, fuglelek etc. GR 5.60 (1528). När .. (hans furstliga nåde) var ut på fogel-lek i Hobbe .. socken. HALLENBERG Hist. 4:1004 (i handl. fr. 1615). Derest (dvs. varest) .. i mannaminnet .. diurstånd- och fougell-lekar sig uppehöllo. 2 RARP 5:703 (c. 1726). (Det var) tillåtit .. åtskilligt . folk at skiuta emellan foglelekarne och ramledagarne .. både diur och foglar. Därs. 691 (1727). NILSSON Fauna II. 2: 39 (1858).
FÅGEL-LEKSTID(EN). (fogle leke tijdh) (numera bl. tillf.) till -LEK. RARP 4: 57 (1647).
FÅGEL-LEVER.
FÅGEL-LIK, adj. GYLLENBORG bält 129w (1785).
FÅGEL-LIKNELSE.
[fsv. fyghla liknilse]
() fågelgestalt, fågelskepnad. I ERICI Colerus 2:30 (c. 1645). CG BRUNIUS i SKN 1841, s. 298.
FÅGEL-LIM.
[efter t. vogelleim]
[FÅGEL-LIM.ssg 1]
1) segt, klibbigt ämne (lim) som av fågelfängare styrkes på de kvistar l. spön som användas vid fångande av småfåglar, urspr. tillvärkat av mistelns bär (o. grenar); förr äv. benämning på den sega klibbiga amssan i mistlens bär varav limmet beredes. SCHRODERUS Comenius 157 (1639). Fågellimmet (dvs. det klibbiga ämnet i misteln) är egentligen att anse såsom ett slags klibbigt, icke torkande, hartz. BERZELIUS Kemi 5: 901 (1828). till fogellim har jag nyttjat blott Linolja, hvilken jag låtit koka i flera timmar, då hon blifvit tjock och seg. NILSSON Fauna II. 1: 326 (1824).
[FÅGEL-LIM.ssg 2]
2) () fångstredskap vid vilket fågellim användes; limspö. K. M:t haffver schickedt Hans van Dansche till Eskilstuna att göre ther någre fuglelim. GR 26.732 (1556). SCHRODERUS Os. 1: 362 (1635).
[FÅGEL-LIM.ssg 3]
3) () (bär av) parasitväxten Viscum album Lin., mistel, förr använd till beredning av fågellim (i bet. 1) . FRANCKENIUS Spec. F 4 a (1638). WALL VestmFl. 127 (1852). FRIES Ordb. 29 (c. 1870).
FÅGEL-LIV.
[FÅGEL-LIV.ssg 1]
1) en fågels liv. Det råa modet att bära fågelskinn på hattarne kostar årligen flera fågellif än någotnting annat. FoFl. 1906, s. 191.
[FÅGEL-LIV.ssg 2]
2) (de inom ett visst område levande) fåglarnas liv; stundom konkretare, om (de inom ett visst område levande) fåglarna. NORDENSKIÖLD Vega 1.410 (1880). SkogsvT 1907, s. 436.
FÅGEL-LUS. på fåglar levande lus; särsk. zool. individ l. art l. släkte av de till gnagarinsekterna hörande mallophagiderna. LINNÉ Öl. 89 (1745). 2 NF 22: 715 (1915).
FÅGEL-LÅR. n. (förr äv. kok.) LIND (1749; under diech). WARG 225 (1755).
FÅGEL-LÅT, seB.
FÅGEL-LÄNGD. jäg. Är afståndet (mellan skytten och fåglarna) långt .., så bör man hålla (dvs. sikta) minst två fogel-längder framför. SWEDERUS Jagt 221 (1832).
FÅGEL-LÄTE. LIND (1749; under geschrey). GELLERSTEDT Hult 154 (1906).
FÅGEL-MAT. föda för fåglar; särsk.: mat för burfåglar (frö o. d.) LIND (1749; under vogel-futter). Bondregeln: "att det som sås i dagg, blir ej fogelmat." LfF 1843, s. 250.
FÅGEL-NÄBB. jfr -NÄV. Linc. Uuu 1 b (1640).
FÅGEL-NÄSTE.
[FÅGEL-NÄSTE.ssg 1]
1) (i högre stil) fågelbo (se d. o.
[FÅGEL-NÄSTE.ssg 1]
1). JP
GOTHUS JBotvidi B 3 a (1635). Ordspråket: Thet wäl hända kunde, at Ägg stötas tilsamman vthi ett Foglanäste; men hwar rättskaffens Man borde hindra, at miszförstånd ey sönderbruste vthi offentligh owänskap. WIDEKINDI KrigsH 414 (1671).
[FÅGEL-NÄSTE.ssg 2]
2) () == -BO 2. BROMELIUS Chl. 23 (1694). LINDRE FlWiksb. 11 (1716).
FÅGEL-NÄT. nät användt vid fågelfångst; äv. bildl. SCHRODERUS Comenius 428 (1639). jfr: Förbindelser emellan Hertig Carl, Rådet och Stånderna, at en för alla och alla för en försvara sina Beslut i dessa ämnen, som (dvs. vilka) Konung Sigismund plägade kalla Hertig Carls Fågelnät. SCHÖNBERG Bref 1.288 (1778).
FÅGEL-NÄV. () fågelnäbb. Linc. (1640; under rostrum). LIND (1749; under schnabel).
FÅGEL-PERSPEKTIV. förhållandet att se ngt (en trakt, en stad o. d.) uppifrån eg.: så som en flygande fågel ser l. skulle se det (förr ofta speciellt: lodrätt uppifrån); vanl i uttr. i fågelperspektiv, sett (snedt) uppifrån; äv. konkret: bild av ngt sett (snedt) uppifrån; ofta bildl. Kan.. med denna Machine Fogel-perspectiver, (à vue d'oiseau), samt Takoch Högd-ritningar affattas. VetAH 1774, s. 19. Man (har i Tyskland) .. så vant sig att från sin ståndpunkt i molnen se tingen i fogelperspektiv, att man glömt huru de se ut här nere på jorden. Frey 1850, s. 108. (†) i halvt fågelperspektiv, sett snedt uppifrån. Å.. planchen föreställes Wisborg i halft fågelperspektiv. BRUNIUS GotlK 1:11 (1864).
FÅGEL-PERSPEKTIVSK.
FÅGEL-PIL. pil avsedd för jakt på fågel; vanl. kulturh. om visst slags pil som vissa primitiva folk använda vid fågeljakt o. som slungas medelst ett kastbräde. NILSSON Fauna II. 1:XXXI (1835). Fatab. 1906, s. 121.
FÅGEL-PIP, n.
FÅGEL-PIPA, r. l. f. pipa medelst vilken olika fåglars läte kan härmas o. som begagnas av fågeljägare o. fågelfängare för att locka fåglarna; numera bl. använd vid hjärpskytte. SERENIUS (1741). FoFl. 1908, s. 95.
FÅGEL-REDE. (mindre br. utom i södra Sv.) fågelbo. VERELIUS 204 (1681). NILSSON Fauna II. 2: 490 (1858). BENEDICTSSON Peng. 176 (1885).
FÅGEL-RIK. rik på fågel (ofta särsk.: på jaktfågel); om plats äv. om (års)tid. Amer. 6 (1675). Under en fogelrik vinter. NILSSON Fauna II. 2. 1: 111 (1828). Den fågelrika sjön tåkern. KOLTHOFF DjurLif 218 (1899).
FÅGEL-ROP, se B.
FÅGEL-RÖNN.
[rörande anledningen till namnet jfr -BÄR]
rönnträdet, Sorbus Aucuparia Lin.; jfr -BÄR 3. SVENSSON Kulturv. 325 (1893). LYTTKENS Växtn. 849 (1910).
FÅGEL-SAMLING. nästan bl. konkret: samling (museum, kabinett) av uppstoppade fåglar. HASSELQUIST Resa 605 (1751).
FÅGEL-SJÖ. sjö med rikt fågelliv. LAGERLÖF Holg. 1:211 (1906). Hornborgasjöns rykte står i den allmänna uppfattningen jämsides med Tåkerns såsom den ena af våra två förnämsta fågelsjöar. FoFl 1914, s. 167.
FÅGEL-SKARA.
[fsv. fughla skari, y. fsv. äv. fogel skara]
(i sht i högre stil) SIGFRIDI B 2 b (1619). Än Floras foglaskara / Skall ömt hans (dvs. den avlidne valthornisten Mowitz') spel förklara. BELLMAN 2.184 (1783).
FÅGEL-SKEPNAD. BRUNIUS Metr. 57 (1836).
FÅGEL-SKINN. amer. 10 (1675).
FÅGEL-SKJUTANDE, n. (föga br.9 skjutande av fåglar, fågeljakt. Iachter, Diurefång och Fugleskiutande. Ordn. 22/3 1647 (i titeln). PH 5: 3269 (1752).
FÅGEL-SKJUTNING. (föga br.; se dock slutet) skjutande av fåglar, fågeljakt. SALANDER Gårdsf. 174 (1727). (Lars) förlängde .. (resan) med fågelskjutning. RYDBERG Vap. 310 (1891).
särsk. (i sht i fråga om utländska förh., fullt br.) till 1 h: i fråga om målskjutning på fågel (jfr -KONUNG
[FÅGEL-SKJUTNING.ssg 3]
3). LIND (1749; under vogel-schiesen). NILSSON FestdVard. 116 (1925).
FÅGEL-SKOCK. (föga br.) fågelskara. SPEGEL TPar. 78 (1705). HAHNSSON (1896).
FÅGEL-SKOFT. ( starkt bygdemålsfärgat spr. i Värml.) fågelstjärt. Ser jag åt ljusfylld luft / .. vingar och fågelskoft / vifta och röster sjunga. FRÖDING ESkt. 1:126 (c. 1900).
FÅGEL-SKRI. förr nästan bl. i fråga om spådom grundad på tydning av fåglars läten; jfr FÅGLA-ROP. SCHRODERUS Os. 1.245 (1635). Öfvergifvet vilsna fågelskri. VETTERLUND Dag Stund. 159 (1896).
FÅGEL-SKRIK. NILSSON Fauna II. 2. 1: 30 (1828). BÖÖK ResSv. 189 (1924).
FÅGEL-SKROV. (numera kok. o. bygdemålsfärgat) LIND (1749; under rumpff). WARG 20 (1755). Fågelskråf .. (dvs.) Den återstående bensotmmen af en fågel, sedan kroppens köttiga delar blifvit derifrån afskilda. KINDBLAD (1871).
FÅGEL-SKRÄMMA, r. l. f.
[FÅGEL-SKRÄMMA.ssg 1]
1) (männsikoliknande) figur (vanl. bestående av en stake med tvärslå varpå kläder hängts som fladdra för vinden) vilken utsättes på (nuss besådda) fält, i trädgårdssängar o. d. l. uppsättes i träd för att skärmma bort fåglar som vilja äta det sådda fröet l. bären l. frukterna. Su ut som en fågelskrämma, (vard.) se anskrämlig ut; vara mycket illa klädd. DALIN Arg. 1: 186 (1733, 1754). NORDSTRÖM Borg. 204 (1909).
[FÅGEL-SKRÄMMA.ssg 2]
2) bildl.: person (l. föremål) som ser anskrämlig(t) ut. HAGBERG Shaksp. 3:216 (1848). ENGSTRÖM Äfv. 76 (1908).
FÅGEL-SKRÄMSEL l. SKRÄMSLA. ( -skrämsel 1749. -skrämsla 1753) (†) fågelskrämma. LIND (1749; under vogel-scheuch). KALM Resa 1.175 (1753).
FÅGEL-SKRÄN. KOLTHOFF DjurLif 335 (1899).
FÅGEL-SKYDD. (organiserat) skydd för vissa fåglar l.för fågellivet inom ett visst område. SkogsvT 1907, s. 439.
FÅGEL-SKYGG. (numera (mindre br.) om djur (häst): rädd för fåglar. LIND (1749; under vogelscheu). HEINRICH (1814).
FÅGEL-SKYTT. sågeljägare. GR 25.93 (1555). BERGMAN GotlSkildr. 359 (1882).
FÅGEL-SKYTTE. fågeljakt. GREIFF Jagt 75 (1828). EKMAN NorrlJakt 165 (1910).
FÅGEL-SKYTTERI. (-skiötteri) (†) fågeljakt. SERENIUS X 3 a (1734).
FÅGEL-SKÅDARE.
[efter lat. auspex]
(numera bl. tillf.) jfr -SKÅDNING. SCHRODERUS Comenius 645 (1639). KOLMODIN Liv. 1:49 (1831).
FÅGEL-SKÅDNING.
[efter lat. auspicium]
(förr) KOLMODIN Liv. 1.23 (1831). Fågelskådning, hos romarna ett slags auspicier.., bestående i observation och tydning av fåglars flykt och läten. BKonvLex. (1924).
FÅGEL-SKÄLLARE, m. l. r. jäg. hund som "skäller för" fågel, fågelhund. Tlandtm. 1893, Annonsbl. nr 16, s. 2.
FÅGEL-SLAG.sbst1, sbst.¹ fågelsort. VERELIUS 132 (1681).
FÅGEL-SLAG.sbst2, sbst.² (nuera föga br.) slagbur för fågelfångst. LENÆUS Hübner 260 (1726). LUNDELL (1893).
FÅGEL-SLAG.sbst3, sbst.³ jäg. de för jägaren omärkliga tecken som fågel lämnar efter sig på marken, där han gått fram, o. som hunden med sitt fina väderkorn upptäcker o. följer vid spårandet. Känna, markera, komma på, övergiva (ett) fågelslag, om hund. HAHR HbJäg. 420 (1866).
FÅGEL-SLÄKTE. wallenberg gAL. 238 (1771; UPPL. 1921).
FÅGEL-SMUTS. fågelspillning. FinKyrkohSP 3.33 (1751).
FÅGEL-SNARA, r. l. f. LInc. (1640; under transenna). EKMAN NorrlJakt 182 (1910).
FÅGEL-SORT.
(1 g) FÅGEL-SPETT. (i sht förr) kok. litet spett på vilket, vid stekning av fågel, fåglen kan fästas. WARG 105 (1755). HAGDAHL Kok. 446 (1879).
FÅGEL-SPILLNING. oftga: guano. NORDENSKIÖLD Vega 1.106 (1880). WoJ (1891).
FÅGEL-SPINDEL.
[namnet givet emd anledning därav att ifrågavarande spindlar döda småfåglar]
namn på olka i det tropiska länderna (särsk. Sydamerika) förekommande stora spindlar, förr sammanförda till ett släkte Mygale, särsk. Araneus avicularius Lin. LINNÉ MusReg. 84 (1754). SJÖSTEDT Västafr. 234 (1904).
FÅGEL-SPIS. () fågelmat, fågelförda. IERICI Colerus 1:337 (c. 1645). ISOGÆUS segersk. 438 (c. 1700).
FÅGEL-SPRÅK. språk som fåglarna ansetts tala. RYDBERG Gudas. 94 (1887). TOPELIUS Planet. 1:94 (1889).
FÅGEL-SPÅDOM. (föga br.) spådom grundad på fåglars flykt o. läte o. d.; äv. konkretare; jfr -SKÅDNING. Inbyggarna (i Brasilien) .. äro .. mycket begiffne på Fogle-spådommar. Amer. 28 (1675). JOHANSSON HomIl. 13:70 (1848).
FÅGEL-SPÅMAN. () augur. SCHRODERUS comenius 645 (1639). SCHOLQANDER I. 2: 84 (1881).
FÅGEL-SPÅR.
FÅGEL-STARR.
[elliptiskt för FÅGELFOTSSTARR]
== -FOTS-STARR. LILJA SkFl. 656 (1870). KROK o. ALMQUIST Fl. 1.222 (1903).
– (1 g) FÅGEL-STEK, r. l. f. TROIL Isl. 124 (1777).
FÅGEL-STJÄRT.
FÅGEL-STOCK. (i Norrland) jäg. ett slags fågelgiller. NORDHOLM Djurf. 48 (1749). EKMAN NorrlJakt 151 (1910).
FÅGEL-STRÄCK. särsk. konkret: skara l. grupp av sträckande fåglar. SCHULTZE Ordb. 5144 (c. 1755). LAGERLÖF Holg. 1: 122 (1906).
FÅGEL-STYVE. () fågelstjärt. LIND (1749; under schwantz). HEINRICH (1814; med hänv. till fogelstjert).
FÅGEL-STÅNG. särsk.
[FÅGEL-STÅNG.ssg 1]
1) (numera knappast br.) stång av olika utseende o. olika användningssätt, brukad vid fågelfångst; stundom äv. om stång använd vid ägg- l. dunsamlande. (Sv.) foghlestång. (t.) die netzgabel. SCHRODERUS Dict. 69 (c. 1638). LIND (1749; under leim-stange). LbFolksk. 440 (1878).
[FÅGEL-STÅNG.ssg 2]
2) (i sht i fråga om utländska förh.) till1 h; vid målskjutning på fågel: stång på vilken fågeln är uppsatt. MÖLLER (1790).
FÅGEL-STÄLLARE.
[efter t. vogelsteller]
() fågelfängare; jfr FÅGLA-STÄLLNING. Linc. (1640; under auceps). SCHULTZE Ordb. 4842 (c. 1755).
FÅGEL-STÄMMA, r. l. f. i sht bildl. SCHULTXZE Ordb. 4872 (c. 1755). Flöjtens lena fogelstämma. NYBERG 1.116 (1823, 1831).
FÅGEL-SUP.
[sv. dial. fulsup; jfr GÖK i samma anv.]
(förr) sup som togs på morgonen på fastande mage för att hindra "fågeln" (dvs. göken) att skada, vilket inträffade, om ngn hörde honom på fastande mage. STIERNSTOLPE Arndt 4.5 (1808). E LIDÉN i SoS 1906, s. 99. jfr: han .. (hade) väl icke hört begäras någon sup, men att flere personer inkommit i boden och begärt få köpa: en ".. pinne, en fågel," o. s. v. VexiöLT 1841, s. 182.
FÅGEL-SVÄRM. ODEL Sincl. 8 (1739). EKMAN NorrlJakt 190 (1910).
FÅGEL-SÅNG.
[fsv. fughla sanger]
nästan bl. abstr. Vish. 17.18 (Bib. 1541). (Prästerna få icke rådfråga) Teknetydare, eller the som gifwa acht på Foglesång. SCHRODERUS Os. 2.267 (1635). Bättre Brödh än Foglesång. GRUBB 72 (1665). Fågelsången låter företrädesvis höra sig under fortplantningstiden. Sedan ungarna utkläckts, avstannar densamma. FLODSTRÖM naturförh. 215 (1918). jfr: Fogelsång har varit en stämma i äldre (orgel-)verk, som bestådt af en blylåda med egen Canal och 3 eller 4 pipor, hvilka då vattn deri fylts, gifvit fogel-läte. HPJOHNSEN hos HÜLPHERS Mus. 316 (1773).
FÅGEL-TECKEN. (i fråga om förh. under särsk. den klassiska forntiden) om fåglarnas flykt l. läten använda ss. emdel (tecken) att förutsäga framtiden o. d. för Remus skall först ett fogeltecken hafva synts, sex Gamar. KOLMODIN Liv. 1:23 (1831). NILSSON PrimRel. 156 (1911).
FÅGEL-TON, r. l. m. (i poesi) ATTERBOM FB 174 (1814). ÖSTERLING Idyll. 108 (1917).
FÅGEL-TRÄCK. I ERICI Colerus 1.93 (c. 1645). LB 1: 464 (1901).
FÅGEL-TUNGA.
[FÅGEL-TUNGA.ssg 1]
1) en fågels tunga. Man lijknar skrymtarens tunga, widh tweekloffna fogla tungor. BULLERNÆSIUS Lögn. 134 (1619).
[FÅGEL-TUNGA.ssg 2]
2)
[efter nylat. ornithoglossæ]
() i pl., gammal benämning på ett visst petrifikat, eg. förstenade tänder av haj. BROMELL Berg. 46 (1730). WALLERIUS Min. 362 (1747).
[FÅGEL-TUNGA.ssg 3]
3) tekn. ett slags mot spetsen avsmalnande, grov- l. finhuggen fil med linsformig genomskärning. ALMROTH qkarmarsch 313 (1839).
[FÅGEL-TUNGA.ssg 4]
4) (förr) sjömil. KINDBLAD (1871). Fogeltunga, .. (dvs.) ett tunt kopparbleck med vidfäst stång, hvilket förr begagnades till kulans uttagande ur slätborrade kanoner. NF 4.1536 (1881).
[FÅGEL-TUNGA.ssg 5]
5)
[anledningen till namnet torde vara formen på blomsporren]
() i pl., ss. växtnamn. a) växten Viola tricolor Lin., styvmporsviol. LINNÉ Sk. 177 (1751; fr. Skåne). b) växten Delphinium consolida Lin., riddarsporre. LINNÉ Sk. 221 (1751, fr. Skåne).
FÅGEL-TUNGS-FIL. (-tung- 1705. -tunge- 1839. -tungs- 1852 osv.) tekn. jfr -TUNGA 3. GRUNDELL UnderrArtill. 222 (1705).
FÅGEL-UNGE. SCHRODERUS Dict. 60 (c. 1638). NYBLOM Österut 82 (1908).
FÅGEL-VICKER. namn på olika arter av växtsläktet Vicia Lin., huvudcsakligen på arten Vicia Cracca Lin., kråkvicker. LINNÉ Sk. 177 (1751, fr. Skåne). tranärten får icke förvexlas med den mycket liknande "Fågelvickern" elle "Kråkvickern". LAHT 1884, s. 251.
FÅGEL-VILDT, n. koll. ÖoL (1852). Uppl. 2:133 (1903).
FÅGEL-VINGE. Amer. 10 (1675).
FÅGEL-VÄG. en fågels (l. ett fågelsträcks) väg; vanl i sg. best., i överförd avn.: raka vägen (mellan två orter); nästan bl. (adverbiellt) fågelvägen (förr efger fågelvägen), stundom fågelvägen räknat, om l. då man räknar fågelvägen (förr efter fågelvägen). fågelvägen är det två mil dit. Films Kyrka i Upland .. ligger efter fogelvägen 9 3/4 mil ifrån Stockholm gerad i norden. TILAS PVetA 1765, s. 9. Sju mil söder om cumberland, fågelvägen räknadt, höjer sig Englands vidsträcktaste bergland, Wales. TORPSON Eur. 1.34 (1895). GHT 1920, nr 90, s. 7.
FÅGEL-VÄN, m.||ig. En stor, varm fågelvän. AHB 148: 38 (1871).
FÅGEL-VÄPPLING. växten medicago lupulina Lin., humleluzern? FRANCKENIUS Spec. D 1 a (1638).
FÅGEL-VÄRK.sbst1, sbst.¹ större (oftast med planscher försett) värk över fåglarna. VetAH 1816, .s 25.
FÅGEL-VÄRK.sbst2, sbst.², se sp. 1983.
FÅGEL-VÄRLD. samtliga vilda fåglar (i allm. l. inom ett visst område) i motsättning till övriga djur. SKN 1841, s. 187. Den australiska regionens fågelvärld. WIRÉN ZoolGr. 1.407 (1899).
FÅGEL-ÅR. i sht jäg. om år sett ut synpunkten av den mer l. mindre talrika förekomsten av fågelvildt, i uttr. godt, dåligt fågelår o. d. Jäg. 1897, 2.78. EKMAN NorrlJakt 173 (1910).
FÅGEL-ÄGG. BtFinlH 2.138 (1557). NILSSON Fauna II. 1:XVI (1858).
FÅGEL-ÄLSKARE. fågelvän.
FÅGEL-ÄRT(ER) () benämning på växter tillhörande olika släkten av familjen leguminosæ. 2 LinkBiblH 4.77 (c. 1550; säkerl. Orobus tuberosus Lin.) tran- el(le)r fogel ärter, som the kallas. VDAkt. 1737, nr 248 (säkerl. vicia Cracca Lin.). KINDBLAD (1871).
FÅGEL-ÖGA. vä. bildl., om kupigt, utstående öga; vanl. i pl. ALMQVIST Går an 26 (1839). SvTidskr. 1871, s. 516. Samma stora fågelögon som.. (Gustav III) har hans moder, enkedrottningen. GHT 1898, nr 75 A, s. 2.
FÅGEL-ÖRT.
[rörande anledningen till namnet jfr -BÄR; i bet. 1 torde dock blommans form ha föranledt benämningen]
Lat.) Asyla .. (sv.) Fogla ört, Gökaboot. Linc. G 6 b (1640; sannol. Anagallis arvensis Lin.). särsk.
[FÅGEL-ÖRT.ssg 1]
1) släktet Polygala Lin., särsk. arten Polygala vulgaris Lin., jungfrulin. LINNÉ Sk. 163 (1751; fr. Skåne). LYTTKENS Ogräs 61 (1885). AUERBACH (1908).
[FÅGEL-ÖRT.ssg 2]
2) släktet Polygonum Lin., särsk. arten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. FRIES BotUtfl. 3.236 (1864). Gårdstrampe eller fogelört, Polygonum aviculare. HOLMSTRÖM Naturl. 170 (1895).
[FÅGEL-ÖRT.ssg 3]
3) växten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv. FISCHERSTRÖM 1.156 (1779). GELLERSTEDT Fl. 56 (1831).
B
(se anm. sp. 1971):
FÅGLA-ART,
FÅGLA-BO,
FÅGLA-BUR,
FÅGLA-FLYKT,
FÅGLA-FÅNG,
FÅGLA-FÅNGARE,
FÅGLA-FÄNGANDE,
FÅGLA-FÄNGARE,
FÅGLA-FÄNGE, se A.
FÅGLA-FÄNGSLE. ( fugla-) (†) fågelfångst. OrdinatieKiöph. 1617, s A 4 a.
FÅGLA-HAMN,
FÅGLA-HUS,
FÅGLA-KIRR,
FÅGLA-KLO,
FÅGLA-KONUNG,
FÅGLA-KVITTER,
FÅGLA-KVITTRING,
FÅGLA-KÖTT,
FÅGLA-LEVER,
FÅGLA-LIKNELSE, se A.
FÅGLA-LÅT. ( fågel- 1804 osv. fågla- 1541 osv. fågle- 1635) (numera bl. i högre stil9 fågelsång, fågelkvitter, äv.: fåglarnas tal; förr i sht i fråga om fågelskådning i det urspr. gammaltestamentliga uttr. (icke) akta på fåglalåt, (icke) fästa ngn vikt vid fåglars läten, (icke) syssla med spådom grundad på tydning av fåglars läten; jfr -ROP. Then som på foghlalååt achtar. 5 Mos. 18:10 (Bib. 1541). Konsten att tolka fåglalåt. ROSENIUS naturst. 88 (1897). Konsten att tolka fåglalåt. ROSENIUS Naturst. 88 (1897). ABBELIN VTr. 26 (1903).
FÅGLA-LÄTE, SE a.
FÅGLA-MAJA, f. (†) fågeljägares koja. P ERICI Musæus 2.328 b (1582).
FÅGLA-NÄBB,
FÅGLA-NÄSTE,
FÅGLA-NÄT,
FÅGLA-NÄV, se A.
FÅGLA-ROP. (fågel- 1747– 1880. fågla- 1528– 1675. fågle- 1633– 1771) (numera knappast br.) fåglars läte l. sång; nästan bl. i fråga om fågelskådning; ofta i uttr. icke akta på fåglarop; jfr -LÅT. O PETRI Sacr. H 2 b (1528; i återgivande av 5 Mos. 18: 10). I skolen icke achta på foghlaroop. 3 Mos. 19:26 (Bib. 1541). Dag den vise acktade på fågelrop. BOTIN Hist. 1.66 (1789). Jag ville lägga mig att vid ditt hjerta dö, / Vid sista fogelropet uti skogen. NYBOM SDikt. 2:375 (1853, 1880).
FÅGLA-SKARA,
FÅGLA-SKRI,
FÅGLA-SKRÄMMA,
FÅGLA-SKRÄN,
FÅGLA-SNARA,
FÅGLA-SPIS,
FÅGLA-SPÅDOM,
FÅGLA-STÄLLARE, se A.
FÅGLA-STÄLLNING. () fågelfångst; jfr FÅGEL-STÄLLARE. Linc. (1640; under aucupium).
FÅGLA-SVÄRM,
FÅGLA-SÅNG, se A.
FÅGLA-SÖMN.
[jfr d. fugleblund]
() lätt, orolig sömn. L PETRI ChrPina P 3 a (1572).
FÅGLA-TECKEN,
FÅGLA-TRÄCK,
FÅGLA-TUNGA, se A.
FÅGLA-VEDE. () fågel fångst, fågeljakt. WALLIUS KPedersson C 1 a (1622).
FÅGLA-VICKER,
FÅGLA-ÖRT, se A.
C
((†); se anm. sp. 1971):
FÅGLE-BO,
FÅGLE-BUR,
FÅGLE-DYNGA,
FÅGLE-FJÄDER,
FÅGLE-FLOCK,
FÅGLE-FLYKT,
FÅGLE-FOT,
FÅGLE-FRI.
FÅGLE-FÅNG,
FÅGLE-FÅNGST,
FÅGLE-FÄNGARE,
FÅGLE-FÄNGE,
FÅGLE-GARN,
FÅGLE-GLAS,
FÅGLE-GRÄS,
FÅGLE-HAMN,
FÅGLE-HUND,
FÅGLE-HUS,
FÅGLE-KONUNG,
FÅGLE-KVITTER,
FÅGLE-KÖTT,
FÅGLE-LEKSTID,
FÅGLE-LIM,
FÅGLE-LUS, se A.
FÅGLE-LÅT, se B.
FÅGLE-NÄBB,
FÅGLE-NÄSTE,
FÅGLE-NÄT,
FÅGLE-REDE, se A.
FÅGLE-ROP, se B.
FÅGLE-SAMLING,
FÅGLE-SKARA,
FÅGLE-SKJUTANDE,
FÅGLE-SKOCK,
FÅGLE-SKIR,
FÅGLE-SKYTT,
FÅGLE-SKÅDARE, se A.
FÅGLE-SKÅRE. ( föghel-)
[sv. dial. (Finl.) fögeskårea, m.]
() vall uppförd till skydd för skytten vid jakt på sjöfågel. Boghaskeer.. medh fiskeuatn, seelegrundh, föghleskårar, som aff ålder ther till tilleghatt haffuer. VtFinlH 4: 282 (1565).
FÅGLE-SLAG,
FÅGLE-SLÄKTE,
FÅGLE-SKARA,
FÅGLE-SPIS,
FÅGLE-SPÅDOM,
FÅGLE-STÅNG,
FÅGLE-SVÄRM,
FÅGLE-SÅNG,
FÅGLE-UNGE,
FÅGLE-VICKER,
FÅGLE-VINGE,
FÅGLE-VÄPPLING.
FÅGLE-VÄRK, sbst.² (sbst.¹ se sp. 1981) (fugle-)
[möjl. snarare ssg av FÅGLA v.,]
() fångande l. jagande av fågel. BRAHE Oec. 61 (1581).
FÅGLE-ÄGG,
FÅGLE-ÄRT,
FÅGLE-ÖRT, se A.
D
(†):
FÅGLO-FÄNGARE, se A.
Avledningar:
FÅGLA , v. (fogla 1553 (: foglat, sup.) fugla 1661)
[jfr mnt vogelen, t. vogeln]
(†9 till 1 g: fånga l. jaga fågel. BtFinlH 2: 120 (1553). Den 1 maij (reste jagw) neder i skiärgården att fugla. DAHLBERG Dagb. 144 (1661; uppl. 1912).
FÅGLANÄR , m.
[jfr RESENÄR: RESA]
() fågelfängare. L PETRI Dryck. B 5 a (1557).
FÅGLARE m. (fuglare 1618. föglare 1536)
[fsv. fughlare (-o-) föghlare, jfr t. vogler]
() fågelfängare; jfr FÖGLARE sbst.² Psalt. 124.7 (öv. 1536). KBref 19/5 1618.