– (II c α) FÖR-BLÄNDARE ³~²⁰⁰, sbst.¹, r. l. m. fotogr. benämning på en särsk. form av bländare som anbringas framför objektivet, insticksbländare. ROOSVAL Schmidt 20 (1896).

– FÖR-BLÄNDARE.sbst2, sbst.², se FÖRBLÄNDA avledn.

– FÖR-BLÄSA, se FÖR-BLÅSA.

– FÖR-BLÖFFA, se FÖR-BLUFFA.

– (II 1 b α c γ) FÖR-BLÖDA ⁰⁴⁰ (jfr anm. sp. 231³), -ning. 1) gm blödning mista blodet, blöda tills intet blod finnes kvar, dö av blodförlust; äv. med ngt försvagad bet.: blöda starkt; äv. i bildl. l. oeg. anv.; numera bl. ss. intr., förr äv. ss. refl.; särsk. ss. vbalsbst. -ning, blödning som är så stark att livets förlust orsakas därav. SERENIUS (1741). Vill ingen komma? Jag förblöder mig. NICANDER 2: 842 (1826). (Sven Duvas) bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt. RUNEBERG 2: 56 (1846). Sverige .. var nu .. utarmadt och förblödt. MALMSTRÖM Hist. 1: 136 (1855). i oeg. anv.; särsk. (i fackspr.) för att beteckna ett ymnigt saftflöde från växt l. växtdel. GRÖNBERGER Hvitbet. 9 (1872). 2) (†) tr.: gm förblödning mista (sitt liv o. d.); oftast bildl. Medan i Sverige en stark konungamakt grundas, .. förblöder Norge sin sjelfständighet. Frey 1843, s. 567. WIRSÉN Ton. 71 (1899).

– FÖR-BLÖTTA, se FÖR-BLOTTA, v.¹

– (II 1 a α) FÖR-BO, v. (†) gm att bo (i ngns hus) utfå (fordran hos husågaren). BoupptSthm 1676, bl. 16 b.

– FÖR-BOD, se FÖRBUD.

– (II A) FÖR-BODMA förbod⁴ma l. fær-, stundom -bωd⁴-, i Sveal. äv. ⁰³², v. -ade; -ing.

[liksom d. forbodme efter holl. verbodemen l. t. verbodmen; jfr BODMERI]

sjöt. o. jur. mot bodmerilån pantförskriva (ngt). Sjöl. 1667, Bodm. 7. SFS 1891, nr 35, s. 56.

– (I 1 a) FÖR-BOG. (†) frambog. VetAH 1819, s. 236.

– (II 2 c) FÖR-BOGAD, p. adj. (†) om häst: vrickad l. bruten i bogen. IERICI Colerus 2: 330 ( c. 1645).

– (I 1 e) FÖR-BOKSTAV ³~⁰² l. ~²⁰. (i fackspr.) första bokstaven (i pl.: första bokstaven jämte en l. flera av de närmast följande) i ett ord, i sht i ett namn (använd l. använda ss. förkortning för detta), begynnelsebokstav. Hemortshamnens för-bokstaf eller bokstäfver. SFS 1892, nr 19, s. 29.

– FÖR-BOLDNA, se -BULNA.

– (II 1 a β) FÖR-BOLERAD, p. adj. (†) otuktig, utsvävande. SCHRDERUS Albert. 4: 248 (1638).

– (I 1 c β) FÖR-BOMMA ³~²⁰ (fö`rbomma el. förbo'mma WESTE; fö`rbómma DALIN), -nmg. bomma för, tillbomma (dörr l. fönster o. d.); i sht i p. pf.; förr äv.: spärra (väg) medelst bom. WIDEKINDI KrigH 321 (1671). Dörrar och fönster (äro) förbommade. HALLSTRÖM Brilj. 175 (1896).

– (II 3) FÖR-BONDSKA förbωn⁴dska l. fær-, vard. -bωn⁴ska, i Sveal. äv. ⁰³², v. -ade; -ning

[till BONDSK; jfr t. verbauern]

(ngt vard.) göra (ngn) bondsk; ofta i pass. med intr. bet.: bliva bondsk. RADEMINE Knigge 2: 39 (1804).

– FÖR-BORDA, se FÖRBÅRDA.

– (I 1, c α) FÖR-BORG ³~². l) i sht bef. i fråga om ä. tiders borgar l. fasta slott: utanför (urspr.: framför porten till) den egentliga borgen (kärnan l. adelhuset) liggande befästningsanordning, i allm. bestående av en av murar omsluten gård vari ekonomihus, bostäder m. m. funnos; äv. om befästning framför stad l. dyl.; äv. oeg. l. bildl. GR 15: 182 (1543). BALCK Musæus Dd 7 b 1596; bildl.). Hästerna ståå (då de skola samlas till Gustav Adolfs liktåg) vppå dhen yttersta Bårgården, eller förborgen. AOXENSTIERNA 1: 305 (1625). RARP 2: 107 (1634). (Riga) ligger på rijckzens grentzer och derföre är såsom een förborgh för heela Lijfflandh. RP 6: 575 (1696). En stor förborg, omsluten af murar och med två bastioner. 2NF 30: 1233 (1920). särsk. (†) i uttr. helvetets förborg, plats där enligt ä. tiders uppfattning de frommas själar vistades före Kristus' död o. där sedan själarna av barn som dött odöpta uppehålla sig; äv. oeg. om skärselden. OPETRI 2: 159 (1528). PRYTZ SÖrnestierna C 3 a (1659). 2) (†) i havet framskjutande bärgudde. Linc. 1640; under promontorium). HUMBLA Landcr. 320 (1740).

– (II B) FÖR-BORGA, v.¹ -an.

[fsv. forborgha, efter mnt. vorborgen, utlåna, gå i borgen; jfr t. verburgen]

(†)

[FÖR-BORGA.ssg 1]

1) refl.: förbinda sig till ansvar (för ngt), gå i borgen (för ngn l. ngt). VERELIUS 71 (1681). MÖLLER (1790). HEINRICH (1814). 2) lämna (ngt) ss. borgen l. pant, belåna; anträffat bl. i p. pf. ss. adj. ÅngermDomb. 1647, s. 65. Dheras huus och heem .. blifwa så förborgade, att dhe .. måste gå ifrån all sin timmelige wälfärd. JOHANSSON Noraskog 3: 437 (i handl. fr. 1673). 3) i p. pf. ss. adj.: skuldsatt. GR 19: 177 (1548). En förborgat fattigh man. BALCK Es. 42 (1609). 4) i uttr. förborga sig ngt, köpa ngt på kredit. (Han hade) welat förborga sig een ring, att skänka åt henne. VDAkt. 1678, nr 316.