FÄRGA fær³ja², v.¹ -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE ((†), Linc. 1640; ander infectus)), -NING (äv. konkretare, se d. o.); -ARE o. -ERSKA, se d. o. (förr ofta skrive1 fe-, -rja) [fsv.
färgha, liksom d.
farve, fd.
farve, færge, i huvudsak efter mnt.
verwen (varwen), motsv. t.
färben; delvis är ordet sv. avledn. av
FÄRG sbst.¹,; jfr
FÄRGERI]
[FÄRGA 1]
1) giva (ngt) l. komma (ngt) att antaga (en viss) färg l. kulör; komma (ngt) att lysa l. skimra i en viss färg l. i livliga färger; ofta i förb. med predikativt adjektiv l. adverbial angivande färg(ton)en; utom i högre stil (särsk. poesi) numera nästan bl. i fackspr. (se dock d). Tin foot (skall) vthi fiendernas blodh färghat warda. Psalt. 65: 24 (Bib. 1541).
(Calait) färgar spetsen af (blådsrörs-)lågen grön. BERZELIUS Blåsr. 198 (
1820).
Än har Finlands kraft ej dött, / Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt. RUNEBERG 5: 7 (
1860).
ArkBot. 1: 315 (
1903). jfr
RÖD-FÄRGA m. fl. – särsk.
[FÄRGA 1.a]
a) (i högre stil, mindre br.) mod avs. på kind o. d.; jfr FÄRG sbst.¹ ¹ c. DALIN Arg. 1: 247 (
1733,
1754)
Blygseln färgade hennes kinder. NORDFORSS (
1805).
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor, / .. / Och feberflammor färgade hans hy. RUNEBERG 2: 111 (
1848).
WULFF Petrarcab. 438 (
1907).
[FÄRGA 1.b]
b) (
numera föga br.)
refl., om sak: antaga l. få (en viss) färg. HIÄRNE Suurbr. 138 (
1680).
Örter som växa i krapp-infusion, färga sig röda. EconA 1807, mars
s. 164.
KARLFELDT FridVis. 96 (
1898).
[FÄRGA 1.c]
c) (
†)
i pass. med intr. bet.: få färg.
Drufworna begynna färghas och blifwa mogna. Linc. (
1640;
under varius).
JGOXENSTIERNA 2: 39 (
1796, 1806).
[FÄRGA 1.d]
d) (
fullt br.)
i p. pf. ss. adj.: som har l. uppträder i (är framställd l. utförd i) en viss färg annan än vit (l. vit o. svart) l. i flera färger; kulört.
Färgat ljus (fys.), motsatt: vitt ljus.
Se ngt genom färgade glasögon, i sht förr äv. glas, bildl.: betrakta ngt på ett visst (från värkligheten i ngn mån avvikande, av den egna uppfattningen l. speciella omständigheter påvärkat) sätt; jfr
6 c.
Hoo är then som jfrå Edom kommer medh ferghat klädher. Jes. 63: 1 (
Bib. 1541;
Bib. 1917: högröda). Watnet är
(vid en viss sjukdom) tunt och fergat.
BOLAVI 64 a 1578;
om urin).
Vi (kunde) numera ej .. känna samma hänryckning vid hvarje färgadt fönster som i begynnelsen. ATTERBOM Minn. 249 (
1817); jfr uttr.
målade fönster. Newtons färgade ringar.
BERZELIUS Årsb VetA 1838,
s. 24; jfr
FÄRG-RING. Om färgadt ljus såsom terapeutiskt medel.
Hygiea 1863,
s. 181.
Kuvert till ass. bref eller till rek. blef, som innehåller penningar, får icke hafva färgade kanter. DÖSS o. LANNGE (
1908). Man ser ännu alltjämt på afstånd Östern med färgade glas och låter färgerna .. bero på de politiska förhållandena.
NYSTRÖM NKina 2: 182 (
1914). jfr
ALABASTER-,
BLOD-,
CITRON-,
EN-,
FLER-,
GRÄDD-,
GULD-,
KAKI-,
KRÄM-,
KÖTT-,
LAX-,
LILA-,
LIN-,
LIV-,
MÅNG-,
O-,
PÄRL-,
ROST-,
TEGEL-,
TRE-,
TVÅ-,
VATTEN-FÄRGAD m. fl. – särsk.
[FÄRGA 1.d.α]
α) bot. om växtdel, motsatt: grön. VetAH 1799,
s. 233.
Vanligen består hyllet af två, olikfärgade kransar: de ytterst sittande, gröna foderbladen och de innanför sittande, färgade (d. v. s. icke gröna) kronbladen. SKÅRMAN Forssell 202 (
1898).
[FÄRGA 1.d.β]
β) [jfr eng.-amerik. coloured]
till FÄRG sbst.¹, 1 d, om person, ras o. d.: som icke tillhör den vita rasen; särsk. i fråga om förh. i länder med rasblandad befolkning. SVEDELIUS Statsk. 4: 18 (
1869).
Färgade trupper. (LANGLET o.) NORDENSVAN 68 (
1914).
[FÄRGA 1.d.γ]
γ) (
†)
i numera obr. förb. o. uttr.: färgad eld, om bengalisk eld. LIEDBECK KemTekn. 45 (
1863).
WENNERBERG 2: LX (
1882). –
färgad lampa, kulört lykta. I träden voro otaliga färgade lampor .. anbragta.
PALMBLAD Nov. 1: 34 (
1840). till
1 d. För att vinna klarhet i terminologien har man inom mineralogiskt fackspr. velat inskränka användningen av p. pf.
färgad till rent verbalt bruk o. begagnar i adjektivisk anv. "färgägande", "färgig", "idiokromatisk" (ss. motsatt "allokromatisk", färgad) o. d. Jfr
TÖRNEBOHM Min. 36 (
1887) samt
GERTZ o. GRÖNWALL MinBergartsl. 23 (
1923).
[FÄRGA 2]
2) (
i sht i fackspr.)
behandla (ngt) med en färglösning avsedd att intränga i det behandlade föremålet o. att på detta sätt ge det en viss färg; i sht om dylik behandling av garn, tyg o. d.; ofta med predikativt adj. angivande färgen; stundom i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr LETA i bet. `färga'. (Saffran) att färga tråd till den brandgula äreklädningen. VittAH 8: 105 (i handl. fr. 1540).
Strång Vll är ond at färga. GRUBB 768 (
1665).
Med Barken af .. (brakved) brukar Landtman färga mörkbrunt, gult och brunt. DAHLMAN Humleg. 49 (
1748).
Färgadt trä har man ju rätt länge fört i marknaden. SkogsvT 1907,
s. 153. – jfr
BLÅ-,
BRUN-,
GENOM-,
GRÖN-,
GUL-,
OM-,
SVART-,
UT-,
VÄXT-FÄRGA m. fl. – särsk.
[FÄRGA 2.a]
a) om färgämne, färglösning o. d.: giva (garn, tyg o. d.) (en viss) färg; äv.: hava (så l. så beskaffad) förmåga att giva (en viss) färg åt garn, tyg o. d. (Blodet) ran .. wel igenom (armklädet), men thet tingerade och fergade intet. SWEDBERG SabbRo 1: 78 (
1705,
1710)
Vau .. (dvs. Reseda Luteola Lin.) färgar gult. LINNÉ Vg. 110 (
1747).
Lösningarna (av pikrinsyra) äro intensivt gula och färga med lätthet väfnader ur djurriket. NF 12: 1270 (
1888).
[FÄRGA 2.b]
b) refl., om garn, tyg o. d.: antaga färg. Ofullkomligt rengjord ull färgar sig ojämnt. NF I6: 1301 (
1892).
[FÄRGA 3]
3) anbringa l. stryka färg på ytan av ngt, måla; numera nästan bl. i folkligt spr., i fråga om målning av hus, plank o. d. (Han) ferghar .. (avgudabelätet) medh rödha och hwita fergho, rödt och deghelighit. Vish. 13: 14 (
Bib. 1541).
1 golt färgat skåp af Furu. BoupptSthm 4/7 1669,
s. 1007.
Färga ett trähus med rödfärg. DALIN (
1851).
Liksom så många andra gamla sedvänjor och bruk har seden att färga påskägg allt mer och mer försvunnit. Fatab. 1906,
s. 131.
ÖSTERGREN (
1923).
jfr RÖDFÄRGA. – särsk. (numera bl. tillf.) : sätta smink o. d. på (ansiktet o. d.); äv. refl. Zions döttrar äro stålta, och gå medh rakom hals, medh ferghat ansichte. Jes. 3: 16 (Bib. 1541).
KALM Resa 3: 480 1761;
refl.).
HEIDENSTAM NDikt. 102 (
1895,
1915)
[FÄRGA 4]
4) (
i fackspr.)
behandla ytan av (ett guldarbete) med färg (se FÄRG, sbst.¹ ² d). JournManuf. 3: 398 (
1833).
SCHULTHESS (
1885) .
[FÄRGA 5]
5) garv. behandla (en hud) med färg (se FÄRG, sbst.¹ 3. Under "färgningen" svälla hudarne något och antaga en svagt rödaktig färg. TT 1885,
s. 131.
Därs. 1887,
s. 67.
[FÄRGA 6]
6) mer l. mindre bildl., närmast till
3. [FÄRGA 6.a]
a) (
enst.)
giva glans åt (ngt); (ut)smycka; jfr FÄRG sbst.¹, 2 a α. De konstnärliga medel, med vilka Levertin färgar sin stil. SÖDERHJELM Levertin 2: 92 (
1917).
[FÄRGA 6.b]
b) (
†)
giva (ngt) ett falskt sken av berättigande l. duglighet l. förträfflighet, "förgylla upp"; ofta i p. pf. md adjektivisk bet.: skrymtaktig, falsk; jfr FÄRG sbst.¹ 2 a β. LPETRI 2Post. 319 b (
1555).
Fienderne eller de fergadhe wännerne söchte sättia K. M:t leges före (dvs. föreskriva vad K. Maj:t skulle göra. RARP 6: 298 (1658). Färgad Lögn är Sanning lijk. GRUBB 230 (
1665).
(Jag) är .. af hwariehanda fergat skeen vppehållen ifrå min rättmätige fodran. VDAkt. 1675,
nr 279. (Saul) böd til at beskönja och ferga sin sak.
SWEDBERG Dödst. 27 (
1711).
En färgad vänskap. MÖRK Ad. 2: 226 (
1744).
Giftermålet behagade intet Polackarne. .. Somliga färgade sit missnöje med nit för det Kongl. Huset. SvMerc. IV. 1: 119 (
1758).
Ingen hofgunst må böja min hjessa, / Dåra med färgade löftens svek. WALLIN Vitt. 2: 62 (
c. 1805).
[FÄRGA 6.c]
c) giva en viss prägel, skiftning, anstrykning åt (ngt), färglägga (se d. o. 2; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr FÄRG sbst.¹ 2 a γ. Den fullständiga föreställningsförmågan är .. begreppet färgadt af individualiteten i och genom känslan. GEIJER I. 5: 348 (
1821).
Orgelns mörkt färgade toner. HEIDENSTAM Alienus 1: 127 (
1892).
Stundom färgas framställningen (i Erikskrönikan) af en älskvärd, trohjärtad humor. SCHÜCK (o. WARBURG) LittH 1: 156 (
1896).
Dialektiskt färgadt riksspråk. NOREEN VS 2: 327 (
1910).
jfr HÖGER-, PARTI-, VÄNSTER-, VÄRKLIGHETS-FÄRGAD. – särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om framställning, skildring o. d.: präglad av upphovsmannens personliga (ensidiga) uppfattning, närmande sig bet.: ensidig, partisk.
Öfverdrifna och färgade rykten. SvH 7: 156 (
1902).
Ser man bort från det färgade i denna berättelse (om striden mellan Sverkerska o. Erikska ätterna) återger den tydligen det verkliga förloppet. SvFolkH I. 1: 292 (
1914).
Särsk. förb. –
FÄRGA AV SIG ¹⁰ 4 ⁰. särsk. till 2, om färgat garn, tyg o. d.: lämna ifrån sig l. meddela ngt av sin färg.
SCHENBERG (
1739).
(Färg-)Godset .. drages .. genom ett svagt tvål- eller klibad, för att skönas och hindras att färga af sig. AHB 56: 12 (
1871).
särsk. bildl.; jfr
FÄRGA, v.¹ ⁶ c. TOPELIUS 23: 29 (
1841).
Athena 64 (
1917).
jfr AVFÄRGA 1.
–
FÄRGA IFRÅN SIG ¹⁰ 04 ⁰. färga av sig. DÄHNERT 62 (1746). QUENNERSTEDT StrSkr. 1: 366 1919;
bildl.).
–
FÄRGA OM ¹⁰ ⁴. till 2: färga på nytt l. ännu en gång; äv.: gm färgning giva (ngt) en annan (ny) färg; äv. bildl. NORDFORSS (
1805).
BLOMBERG Uvd. 8 (
1917).
ESSÉN Vap. 40 1917;
bildl.). jfr
OMFÄRGA –
FÄRGA UPP ¹⁰ ⁴ l. OPP ⁴. [FÄRGA UPP.fb 1]
1) (
vard.)
till 2: gm färgning snygga upp (ngt gammalt); äv. bildl. THOMANDER 2: 588 (
1828).
AUERBACH (
1908).
[FÄRGA UPP.fb 2]
2) (
†)
till 3: gm (ny) målning bättra på (ngt). ATTERBOM LÖ 2: 362 (
1827).
Ssgr(i allm. till
2; jfr ssgrna under
FÄRG, sbst.¹):
A
:
–
FÄRG-BOK,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹50). tryckt handledning i konsten att färga. ROTHOF 226 (
1762).
DALIN (
1851).
–
FÄRG-EK.
den nordamerikanska ekarten Quercus tinctoria Bertr., av vars bark beredes ett gult färgämne, quercitron. DALIN (
1851).
PrisförtAlnarpTrädg. 1892,
s. 39.
–
FÄRG-GARN.
( färg- 1847 osv. färge- 1914) (
mindre br.)
garn som är färgat l. är avsett att färgas. EKENMARK Lb. 60 (
1847).
HÖRLÉN GSed. 134 (
1914).
–
FÄRG-GARNS-TRÅD. (
tillf.)
tråd av färgat garn. EKENMARK Smndr. 40 (
1823).
–
FÄRG-GINST.
( färg- 1792 osv. färge- 1815) den som färgväxt använda ginstarten Genista tinctoria Lin. LILJEBLAD Fl. 253 (
1792).
JÖNSSON Gagnv. 366 (
1910).
–
FÄRG-GODS,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹53). ( färg- 1871 osv. färge- 1805) garn, tyg o. d. som skall färgas, ngn gg som (just) har färgats. BoupptVäxiö 1805 (i överskrift). Allt slags färg-, spinn- och väfgods emottages och bearbetas fort och billigt.
SDS 1899,
nr 590, s. 4 (i annons).
–
FÄRG-GRÄS.
( färg- 1752 osv. färge- 1659–1847) (
numera bl. i fråga om ä. förh.)
färgväxt. VetAH 174O,
s. 420. Insamlandet af färggräs synes
(hos finnarna) hafva tillkommit kvinnorna.
RETZIUS FinKran. 22 (
1878).
särsk. (†) i l. ss. namn på vissa färgväxter.
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.a]
a) Rubia tinctorum Lin., krapp. FRANCKENIUS Spec. D
2 b (
1659).
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.b]
b) växten Isatis tinctoria Lin., färgvejde. Guul Färgegräs. TILLANDZ C 3 b (
1683).
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.c]
c) växten Anthemis tinctoria Lin., färgkullor. LINNÉ Fl. nr 769 (
1755).
NYMAN VäxtNatH 1: 9 (
1867).
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.d]
d) växten Centaurea Jacea Lin., rödklint. FRIES Ordb. 31 (
c. 1870).
LYTTKENS Ogräs 24 (
1885).
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.e]
e) växten Reseda Luteola Lin., vau, färgreseda; ofta i förb. franskt, ngn gg gult färggräs. ROTHOF 669 (
1762).
PH 11: 301 (
1777).
HAGDAHL Fråga 255 (
1882).
[FÄRG-GRÄS.ssg 2.f]
f) växten Serratula tinctoria Lin., ängskära; i förb. svenskt färggräs. ROTHOF 708 (
1762).
SYNNERBERG 1815;
med hänv. till ängskära).
–
FÄRG-HUS.
( färg- 1734 osv. färge- 1640–1734) (
i fackspr.)
hus inrättat till färgning. [FÄRG-HUS.ssg 1]
1) till 2: hus i l. avdelning av färgeri där själva färgningen försiggår; förr äv.: färgeri. Linc. (
1640).
DALIN Arg. 2: nr 33, s. 7 (
1734).
BoupptVäxiö (
1763).
DALIN (
1851).
[FÄRG-HUS.ssg 2]
2) garv. till 5: hus i l. avdelning av garveri där "färgningen" försiggår. Förbundet 1906,
nr 6-7,
s. 7.
–
FÄRG-JORD.
( färg- 1805 osv. färge- 1756) (
†)
jord(art) innehållande l. utgörande färgämne; särsk. till 2. TIDSTRÖM Resa 43 (
1756).
FFS 1872,
nr 5, s. 47.
–
FÄRG-KITTEL.
( färg- 1749 osv. färge- 1639–1745) kittel i vilken själva färgningen försiggår. SCHRODERUS Comenius 503 (
1639).
UB 5: 509 (
1874).
–
FÄRG-KLINT.
( färg- 1826 osv. färge- 1760) den som färgväxt använda växten Centaurea Jacea Lin., rödklint. SAMZELIUS Blomst. 63 (
1760).
LYTTKENS Ogräs 24 (
1885).
– (
1,
2)
FÄRG-KOBOLT.
( färg- 1730–1872. färge- 1815) (
†)
namn på olika, urspr. till färgning av fönsterglas använda mineral, särsk. på mineral innehållande kobolt.
BROMELL Berg. 65 (
1730).
VetAH 1746,
s. 119. SvTyHlex. (
1851,
1872)
–
FÄRG-KONST,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹55). ( färg- 1741 osv. färge- 1640–1767. färgnings- 1808 osv.) konsten att färga garn, tyg o. d. Linc. (
1640).
UB 4: 652 (
1873).
–
FÄRG-KRAFT,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹55). (så l. så stor) förmåga (hos ett färgämne) att ge färg åt det som skall färgas. NF 1: 776 (
1876).
(Anilinfärgerna) lösas i vatten och hafva hög färgkraft. SDS 1898,
nr 391, s. 2.
–
FÄRG-KULLOR, pl.
den ss. färgväxt använda växten Anthemis tinctoria Lin., letkullor. FISCHERSTRÖM 1: 126 (
1779).
Färgkullor och skärhvit åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. HEIDENSTAM Folkung. 2: 300 (
1907).
–
FÄRG-KYP.
( färg- 1804 osv. färge- 1763) [FÄRG-KYP.ssg 1]
1) kärl (kittel osv.) vari färgning försiggår. BoupptVäxiö 1769. DALIN (
1851).
[FÄRG-KYP.ssg 2]
2) färglösning, färgsoppa. KINDBLAD (
1871).
Jag minns att jag alltid hatade den där lukten af färgkyp, något äckligt sött. STRINDBERG Kamm. 2: 34 (
1907).
–
FÄRG-LAV.
lav använd till färgning av garn, tyg o. d.; jfr LETLAV. VetAH 1794,
s. 27. NF
12: 808 (
1888).
särsk.: den förr ss. färgstoff mycket använda laven Parmelia saxatilis (Lin.) Ach.
RETZIUS FlOec. 374 (
1806).
STRINDBERG TrOtr. 4: 174 (
1897).
KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 112 (
1907).
–
FÄRG-LET.
(-lätt) (†) färglösning, färgsoppa. VetAH 1781,
s. 168.
–
FÄRG-MADRA.
den som färgväxt använda växten Asperula tinctoria Lin. LINNÉ Fl. nr 115 (
1745).
SkogsvT 1908, Fackupps.
s. 127.
– (
1)
FÄRG-MALT brygg. starkt rostat (bränt) malt av mörkbrun färg, användt ss. tillsats (färgmedel) vid framställande av mörkare (starkare) maltdryckstyper. AHB 26: 8 (
1869).
Färgmalt beredes genom bränning av fuktigt, föga försockrat malt. BKonvLex. 2: 680 (
1923).
–
(1, 2, 4, 5) FÄRG-MEDEL.
( färg- 1827 osv. färgnings- 1871 osv.) BERZELIUS Kemi 4: 468 (
1827;
i fråga om färgning av fernissor).
HAGDAHL Fråga 159 1882;
i fråga om hårfärgning). MeddSlöjdf. 1884,
s. 119 (i fråga om färgning av lack).
–
FÄRG-MYSIKA l.
-MYSSJA.
( -mysika 1870. -myssja 1805) (
†)
den som färgväxt använda växten Asperula tinctoria Lin., färgmadra. SvBot. nr 244 (
1805).
LILJA SkFl. 91 (
1870).
–
FÄRG-MÄRKE,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹58). (†) kontramärke äv. kvitto) på till färgning inlämnat färggods. DA 1808,
nr 123, s. 11.
VexiöBladet 1822,
nr 9, s. 4.
DA 1824,
nr 154, s. 10.
–
FÄRG-MÄRKE-FORM. (
†)
gjutform för gjutning av färgmärken av metall. Boupptväxiö 1817.
–
FÄRG-MÄSTARE,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ²¹58). arbetsförman (teknisk chef) vid färgeri, som förestår själva färgningen. BjÖRKMAN (1889). Färgmästare fullkomligt hemmastadd i de nyare arbetsmetoderna för färgning af bomullsgarn samt kompetent att förestå ett färgeri och blekeri, får anställning. GHT 1897,
nr 37 B,
s. 2 (i annons).
–
FÄRG-PANNA.
( färg- 1734 osv. färge- 1671–1734) (större) färgkittel. BoupptSthm 22/3 1671, s. 656. Tulltaxa 1912,
s. 238.
–
FÄRG-RESEDA.
den som färgväxt använda växten Reseda Luteola Lin., innehållande färgämnet luteolin. NYMAN VäxtNatH 1: 251 (
1867).
Tulltaxa 1912,
s. 432.
–
FÄRG-ROT.
( färg- 1851 osv. färge- 1750–1751) rot innehållande färgämne o. använd till färgning; särsk.: roten av Rubia tinctorum Lin., (av vilken erhålles) krapp. ACREL PVetA 1750,
s. 19.
LINNÉ Sk. 233 (
1751).
DALIN (
1851).
–
FÄRG-SAFFLOR, pl.
den som färgväxt använda växten Carthamus tinctorius Lin. FISCHERSTRÖM 4: 299 (c. 1795).
HbTrädg. 6: 49 (
1876).
–
FÄRG-SEDEL. (
†)
kvitto på gods som inlämnats till färgning; jfr -MÄRKE sbst.,²
DA 1824,
nr 89, s. 7.
–
FÄRG-SKRÄPPA,
r. l. f. den som färgväxt använda växten Xanthium strumarium Lin. NormFört. 13 (
1894).
–
FÄRG-SKÄRA,
r. l. f. den som färgväxt använda växten Serratula tinctoria Lin., ängskära. NF 18: 532 (
1894).
2NF 25: 187 (
1916).
–
FÄRG-SOPPA. (
i fackspr.)
färglösning med vilken färgningen av garn, tyg, trä o. d. företages. VetAH 1791,
s. 122. AHB 108:
33 (
1881).
HÖRLÉN GSed. 140 (
1914).
–
FÄRG-SPAD. (
numera knappast br.)
färgsoppa. ROTHOF 657 (
1762).
AHB 52: 29 (
1871).
–
FÄRG-SÅD.
( färg- 1762. färge- 1767) (
†)
färgsoppa. VetAH 1762,
s. 120.
Därs. 1767,
s. 138.
–
FÄRG-TEKNIK.
UB 4: 653 (
1873).
NF 19: 271 (
1895).
–
FÄRG-TISTEL. den som färgväxt använda växten Carthamus tinctorius Lin., färgsafflor.
PrHb. 1: 162 (
1884).
SVENSSON Kulturv. 586 (
1893).
–
FÄRG-TRÄ, förr äv.
-TRÄD , sbst.¹ ( färg- 1734 osv. färge- 1721–1757) trä användbart ss. färgstoff, trä(sort) användbart) till framställande av färgämne. FörordnHandel 14/12 1721; s. B 2 b. Campeche .. et färgträ som kommer frå vest-Indien, hvarmed blått färgas. SERENIUS E 4 b (
1734).
Alla sorters färgträn undergå en förberedande behandling på särskilda raspmaskiner. UB 5: 491 (
1874).
Ssgr:
– färgträ(s)-extrakt,
–
FÄRG-TRÄD,
sbst.² träd av vilket erhålles färgträ. Brasilien fick sitt namn efter sina färgträd. SVENSÉN Jord. 93 (
1884).
2NF 19: 925 (
1913).
–
FÄRG-VEJDE, förr äv.
-VEDE .
( färg- 1910 osv. färge- 1659–1685. -vede 1659–1685. -vejde 1899 osv.) den förr ss. färgväxt använda växten Isatis tinctoria Lin. FRANCKENIUS Spec. C 2 a (
1659).
JÖNSSON Gagnv. 371 (
1910).
–
FÄRG-VÄXT.
( färg- 1780 osv. färge- 1784) växt vars blommor l. blad l. rot l. frukt (bär) innehåller (innehålla) färgämne i större myckenhet, o. som därför användes för färgning av garn, tyg o. d. FISCHERSTRÖM 2: Kk 2 a (
1780).
(Dr Kruse) hemförde
(på 1830-talet) också krapp, veide, safflor, vau samt andra färgväxter.
BL 1: 155 (
1835).
JÖNSSON Gagnv. 364 (
1910).
–
FÄRG-ÖRT.
(färg- 1745–1815. färge- 1751–1773) (
†)
färgväxt. LINNÉ Gothl. 304 (
1745).
SYNNERBERG 2: 180 (
1815).
B
(
†):
– (
3)
FÄRGE-KARL.
målare. 2:ne Färgekarlar, som, med victriol och rödfärg, öfverstruket Gymnasii och Scholæ husets tak. VGR 1761,
s. 412.
–
FÄRGE-KRYDDA,
anträffat bl. i pl. färgväxt.
RISINGH Landb. 65 (
1671).
–
FÄRGE-RÖDA.
den ss. färgväxt använda växten Rubia tinctorum Lin., krapp; jfr FÄRG-GRÄS a. FRANCKENIUS Spec. C
1 a (
1638).
SERENIUS Kkkk 1 a (
1757).
DÄHNERT (
1784).
C
–
FÄRGNINGS-VÄTSKA, se
A.
Avledn. –
FÄRGBAR ,
adj. särsk. (
i fackspr.)
till 1, om vävnad, cell, bacill o. d. som vid preparering för mikroskopisk undersökning låter färga sig av den använda färgvätskan. SUNDBERG Mikroorg. 21 (
1895).
–
FÄRGELIG ,
adj. (
†)
till 2, om garn, tyg o. d.: som kan färgas, tar emot färg. Hamb. (
1700).