– (I 7) FÖRE-TID. (†) 1) tid som förflutit förut, gången tid, föregående tid. GR 3: 142 (1526). Tijdegärdz vphålning oc annan betwingilsse som i företijden haffuer i brukning varedt. Därs. 5: 2 (1528). (Den falska bildningen) utmärker både vår närmaste företid och vår nutid. ATTERBOM PhilH 388 (1835). 2) i uttr. i företid, i förtid, för tidigt. På thet at Menniskians Lijff i företijdh ey måtte blifwa vthsläckt. PALMCRON SundhSp. 28 (1642).

– (I 7) FÖRE-TIDA, adj. (†) forntida, gångna tiders. Företida folk. WETTERSTEN Forssa 21 (c. 1750).

– (I 4) FÖRE-TOLKA. (†) tolka (ngt) för (ngn). Underwijsa med frågande och swarande och företolkande. EKMAN Siönödzl. 358 (1680). Åstundar någon af finska allmogen att få protokoller .. på finska språket sig företolkade. SPF 1856, s. 149.

– (I 2) FÖRE-TRAVARE. (†) förelöpare, föregångare; ledare. SCHRODERUS Os. 1: 211 (1635). Then Arianiske Sächtens Företrafware. Därs. 410 (lat.: signiferum). (Kristus) hafwer warit wår företrafware, wårt exempel och wår spegel. MURÆUS Arndt 1: 145 (1647).

– (I 1) FÖRE-TRUPP. (†) förtrupp. NORDBERG C12 1: 554 (1740).

– (I 1) FÖRE-TRYCKA. (†) sätta l. trycka fast (sigill) på (ngt). RP 5: 203 (1635). Uppå tillfrågan .. hvem som brutit dee företryckte Signeten (på sakerna i ett stärbbus). VRP 22/8 1724.