© Svenska Akademien. SAOB spalt: F2679; tryckår: 1927
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
FÖR :
(II B) FÖR-FRÄMJA ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), -an (se d. o.), -else (se d. o.); -are (se d. o.).
[fsv. forfrämia; jfr d. forfremme]
[FÖR-FRÄMJA.ssg 1]
1) föra l. bringa fram(åt). särsk.
[FÖR-FRÄMJA.ssg 1.a]
a) (numera bl. enst.)
med avs. på person: uppflytta (ngn) till bättre plats o. d., upphöja, befordra. AJGOTHUS ThesEp. 1: 26 (1619). Skalckar och Bofwar blifwa förfremiade til anseenlighe Embeter. L. PAULINUS GOTHUS MonTurb. 94 (1629). VDAkt. 1686, nr 109. Innan han blev fyrtio år hade han förfrämjats till general. LUNDEGÅRD Struensee 1: 32 1913; uppl. 1898: avancerat)
[sannol. arkaiserande l. danism (se JEHYLÉN i
SoS 1917, s. 117)] .
[FÖR-FRÄMJA.ssg 1.b]
b) () draga fram (till erkännande), framhålla, kämpa för (ngt). Tå nu Carolus Magnus war igenom Dödhen afflijdhin, förfrämjade .. (prästerna) sijne Beläter så myckit häfftigare. SCHRODERUS Os. 2: 475 (1635).
[FÖR-FRÄMJA.ssg 2]
2) () med avs. på ärende o. d., i uttr. förfrämja till slut, slutföra. KalmDP 1759, s. 65.
[FÖR-FRÄMJA.ssg 3]
3) () med avs. på vilja l. uppsåt o. d.: fullborda, värkställa. Jagh .. förmanade (honom) att .. förfrämja sitt förehafuande på ährlig och tilbörlig wijss. VDAkt. 1600, nr 133.
[FÖR-FRÄMJA.ssg 4]
4) () hjälpa, gagna.
[FÖR-FRÄMJA.ssg 4.a]
a) med avs. på ngt sakligt: befrämja, befordra, understödja, vara till gagn l. nytta för (ngt). ANNERSTEDT UUH Bih. 1: 91 (i handl. fr. 1612). Kanske vill man blott förfrämja republikanismens framgång? ASKELÖF EoA 129 (1834).
[FÖR-FRÄMJA.ssg 4.b]
b) med avs. på person: hjälpa (ngn) fram, bistå, understödja, gynna, gagna. 2Saml. 9: 158 (1569). Cinna .. baar Kåpan på bådhe axlarna, och wille förfrämia bådhe parterna. SCHRODERUS Liv. 934 (1626). Then som .. / Förfrämier nästan sinn, Thens Roos kan stadigt stå. LUCIDOR (SVS) 368 (1674). CELSIUS G1 1: 65 (1746).
FÖR-FRÄMJAN. () till FÖR-FRÄMJA 4. COLUMBUS BiblW P 1 a (1674).
särsk. konkretare, närmande sig bet.: framgång. WARBURG Richert 1: 282 (cit. fr. 1830).
FÖR-FRÄMJARE. () till FÖR-FRÄMJA 4: hjälpare. SCHRODERUS Os. III. 2: 191 (1635).
FÖR-FRÄMJELSE. ( -främmelse 1845)
[jfr d. forfremmelse]
() vbalsbst. till FÖR-FRÄMJA.
[FÖR-FRÄMJELSE.ssg 1]
1)
till FÖR-FRÄMJA 1 a: befordran. VDAkt. 1708, nr 210.
[FÖR-FRÄMJELSE.ssg 2]
2) till FÖR-FRÄMJA 4. (Gud har instiftat äktenskapet till) Kyskhetz förfremielse. L. PAULINUS GOTHUS ThesCat. 417 (1631). BL II: 11 (1845). närmande sig bet.: fördel, gagn. Wårt rijke till styrkia och styrilse, och wåre barn, som af oss födas kunna, till bijstånd, och förfrämielse. VERELIUS Götr. 119 (1664).
– (II 1 a γ) FÖR-FRÄTA ⁰⁴⁰ (jfr anm. ²:o sp. 2313).
[jfr mnt. vorvreten]
[FÖR-FRÄMJELSE.ssg 1]
1) () i p. pf.: maskäten. LINNÉ Gothl. 290 (1745).
[FÖR-FRÄMJELSE.ssg 2]
2) () i p. pf.: förvittrad. LINNÉ Ungd. 2: 315 (1734).
[FÖR-FRÄMJELSE.ssg 3]
3) (numera föga br.) bildl., om sorg l. missbelåtenhet o. d.: plåga, förstöra, fräta; förr äv. refl., om person: plåga sig, gräma sig. ROSENIUS FaderVår 104 (1858). Förfrätt av en allt .. giftigare missbelåtenhet med sig själv och tillvaron. LIDMAN HusFrökn. 82 (1918).
(II B) FÖR-FRÖJDA. () fröjda (ngn). förlusta. PJGOTHUS Böön. R 5 b (1572). Linc. 1640; under exhilaro).
– (II 1 b α) FÖR-FRÖSA, v.
[till FRÖSA v.,]
() förfrysa (se d. o. 2 a). Wi .. marcherade i 2 dagar och nätter i en starck kölld och blefuo om händer och föter förfrösta till en suma, som spergeradess till 5000 man. KKD 3: 107 (1708).
(II 3) FÖR-FULA ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³). v. -ade; -ning.
[fsv. forfuladher, p. adj., rutten; jfr mnt. vorvŭlen, (ä.) d. forfule, ruttna; ; till FUL]
[FÖR-FULA.ssg 1]
1) göra (ngn l. ngt) ful(t) l. fulare; äv.: göra (ngt) plumpt l. ohyfsat; i pass. med intr. bet.: bliva ful(are) osv. THORILD 3: 69 (1791). En mängd rödmålade magasin och saltbodar förfulade den ständigt smutsiga stranden. WENNERBERG 2: 224 (1882). Uppgrumla och förfula vårt präktiga språk. NDA 1890, nr 10, s. 3. En smutsig gubbe med förfulade later. TENOW Solidar 2: 118 (1906).
[FÖR-FULA.ssg 2]
2) () i pass. med intr. bet.: bliva trög, försoffas; jfr FUL 5. LANDREÆ Troona A 4 a (1528).
Ssg (till FÖR-FULA 1):
förfulnings-tendens. ÖSTERGREN (1923).
(II B) FÖR-FULLKOMNA ³~⁰²⁰ l. ⁰³~²⁰ l. ¹⁰⁴⁰, -ing (SUNDBERG Bekänn. 6 (1879)).
[efter t. vervollkommen; jfr d. forfuldkomne]
(i skriftspr., numera knappast br.) fullkomna. LBÄ 32: 3 (1799). Dominikanern Giov. da Fiesole .. förfullkomnade Temperamålningen. BAGGE Wendt 178 (1835). KLINT 964 (1906).
(II B) FÖR-FULLSTÄNDIGA ³~⁰²⁰⁰ l. ⁰³~²⁰⁰ l. ¹⁰⁴⁰⁰,
[efter t. vervollständigen; jfr d. forfuldstændlige]
(i skriftspr., numera knappast br.) göra fullständig, fullständiga; utfylla, komplettera. ATTERBOM PhilH 142 (1835). Hela Tyskland hade bidragit till förfullständigande af friskarorna. Tiden 1848, nr 287, s. 2. (Gravfynden) förfullständiga på ett utmärkt sätt de samtida knapphändiga historiska underrättelserna. AtlFinl. 31: 27 (1899). BonnierMHäft. 1910, s. 97.
(II 1 b α) FÖR-FULNA.
[jfr ä. d. forfulne; till FUL 1]
() bliva rutten, förruttna. L. PETRI GOTHUS Tröstb. 51 a 1564; i bild).
(II 1 a γ) FÖR-FUSKA ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), -ning (konkret SvLitTidnl. 1819, sp. 20¹, (SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH IV. 2: 239 (1916)).
[jfr d. forfuske, t. verpfuschen]
gm fuskeri l. oskicklighet fördärva l. förstöra. DA 1771, nr 54, s. 2. Bevis på, huru byggnadsföretag, som ej rätt ledas, helt och hållet förfuskas. BRUNIUS Metr. 506 (1854). Ett flyktigt upprepande och förfuskande af gamla goda motiv. 2NF 19: 5 (1919). särsk (föga br.) med avs. på person, närmande sig bet.: skämma bort. Man räds / Att ni förfuskar Kungen med ert sällskap. ATTERBOM 1: 25 (1824). En ängslig, en smula pjoskig, af lifvet förfuskad liten mammas ömhet. KUYLENSTIERNA Ber. 89 (1898).
(II B, II 1 a γ) FÖR-FYLLA ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), -ning.
[fsv. forfylla, liksom d. forfylde efter mnt. vorvullen]
[FÖR-FYLLA.ssg 1]
1) fylla, uppfylla; numera bl. (föga br.) i fråga om sådant fyllande som går för långt l. är till skada, överfylla. GR 2: 164 (1525). Gator och wägar lågo förfylte medh döda kroppar. ISOGÆUS Segersk. 161 (c. 1700). Båtarna förfylda stötte ut. CVASTRANDBERG 4: 99 (1857). FRYKHOLM Ångm. 199 (1881).
[FÖR-FYLLA.ssg 1.slutet]
särsk.
[FÖR-FYLLA.ssg 1.a]
a) () i förb. förfylla upp, fylla upp. GR 24: 554 (1554).
[FÖR-FYLLA.ssg 1.b]
b) i fråga om farkosts fyllande med vatten i sådan mängd att fara föreligger; i sht i pass. Våghen sloogh in j skipet så ath thet förfyltes. Mark. 4: 37 (NT 1526; Bib. 1917: begynte fyllas). Med vattnets inrinnande över relingen (inträder) även faran av förfyllning och sjunkning. IdrBibl. 12: 111 (1919). () i pass. med subjektsväxling, om person som färdas i båt som vattenfylles. Widh the foro offuer .. reeste vpp itt stoort wädher på syönn, och the förfyltes och woro j stoor fara. Luk. 8: 23 (NT 1526; Bib. 1917: deras båt begynte fyllas med vatten).
[FÖR-FYLLA.ssg 1.c]
c) () i p. pf., i fråga om inmundigande av mat l. dryck; jfr FYLLA 4. ISOGÆUS Segersk. 877 (c. 1700). När kroppen är förfyld står siälen illa Wacht. RUNIUS Dud. 2: 109 (1702).
[FÖR-FYLLA.ssg 2]
2) () fylla (ngn brist o. d.), utfylla. The peningher .. ther med wij .. (kunde) monga.. merkeliga bristher som nw paa færde ære förfilla. GR 2: 22 (1525).
(II B) FÖR-FÅNG ⁰⁴, n.; best. -et; pl. (†) == (GR 5: 180 (1528), CAEHRENSVÄRD 56 (1782)).
[fsv. forfang; liksom d. forfang av mnt. vorvank (t. verfang), vbalsbst. till vorrangen (se FÖR-FÅNGA, v.¹). Jfr FÖRE-FÅNG]
intrång (i ngns rättigheter o. d.), olägenhet, avbräck, skada, men; förr äv.: hinder. Göra ngn ngt förfång. GR 1: 6 (1521). Allt, ded han tencker kunne lända vår fiende till förfångh och afbräck. OxBr. 1: 291 (1625). Ett nöje som kan njutas utan någon annans förfång. STIERNSTOLPE DQ 4: 5 (1819). När .. (spejarna) sett sig mätta, skulle de utan alit förfång få begifva sig hvart de ville. CARLSTEDT Her. 3: 122 (1833). Utan förfång för i testamentet gjorda bestämmelser. ÖSTERGREN (1923).
särsk.
[FÖR-FÅNG.ssg 2.a]
a) i numera obr. uttr. (jfr b). Förmedelst thet .. almänne resande inn- och vhr Rijket, (bliva) skadelige Siukdomar och annat förfång in på wåre .. Vndersåtare .. transporterat. STIERNMAN Com. 2: 112 (1638). Må kiöparen bördeskillingen lyfta utan förfång af sin rätt. JB 5: 11 (Lag 1734). b) () närmande sig bet.: förstörande invärkan. Kolonnen, som om sider / Förvittrar under tidernas förfång. CVASTRANDBERG 4: 231 (1857).
(II B) FÖR-FÅNGA.v1, v.¹ ( pr. sg. -er IERICI Colerus 2: 13 (c. 1645). sup. -at STIERNMAN Com. 3: 190 (1664); -it IERICI Colerus 2: 216 (c. 1645), HushBibl. p. pf. -en HSH (: förfånget, n.). LUNDELL (1893)).
[jfr d. forfange; av mnt. vorrvangen, äv. vorrăn (t. verfangen), eg.: gripa. Jfr FÖR-FÄNGA, v.]
()
[FÖR-FÅNGA.v1.ssg 1]
1) hindra, binda, lägga band på (ngn l. ngt); göra (ngn) förfång l. hinder l. skada. (Att) han ingen handel ville eller skulle ingå med de Engelske, som Sveriges Rike kunnet blifva förknippadt eller förfånget med, uti sine Regalier och friheter. HSH 12: 104 (1599). ADLERSPARRE HSaml. 1: 102 (i handl. fr. 1631). Jag (är) aldrig .. sinnad någon förfånga. VRArk. 1762.
[FÖR-FÅNGA.v1.ssg 2]
2)
[jfr ä. d. forfange sig; efter t. sich verfangen]
refl., om djur: (gm förkylning o. d.) ådraga sig sjukdom, särsk. reumatism l. magsjukdom; äv. i p. pf. ss. adj., om hast: angripen av (gm förkylning o. d. ådragen) sjukdom som åstadkommer styvhet i lemmarna; jfr FÅNG 3 b. IERICI Colerus 2: 216 (c. 1645). HushBibl. 1755, s. 391. DELEEN 1: 490 (1814). DALIN (1852). LUNDELL (1893) . jfr: Den förfångna delen är smärtande och ömmar när man rörer sakta därvid eller gnider löst med handen mot håren. FLORMAN Abildgaard 56 (1792).
(II B) FÖR-FÅNGA.v2 ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), v.², -ning.
[efter t. verfangen l. holl. vervangen; jfr äv. mnl. vervăen; formellt samma ord som FÖR-FÅNGA, v.¹]
sjöt. avlösa. Förfånga, aflösa vakten. CALWAGEN Sjölex. (1851). Jag skall förfånga klockan 4. KONOW (1887). Jag gick för att förfånga karlen vid ratten. VFl. 1911, s. 143. särsk. med obj. betecknande det som den avlösande skall befatta sig med. En man af vakten förfångar rodret. VFl. 1919, s. 73.
Avledn.
förfångare , m. person som avlöser (ngn). Kapten Purnall (på luftskeppet), och hans förfångare, kapten Hodgson. FLYGARE Kipling Lif 98 (1910).
FÖR-FÅNGLIG, adj.; adv. -en (RARP 1: 34 (1627)). ( -fång- 1627–1727. -fånge- (-fonge-) 1627–1747) .
[av mnt. vorvanklich, avledn. av vorvank l. vorvangen (se FÖRFÅNG resp. FÖR-FÅNGA, v.¹)]
() som är till förfång l. hinder l. skada, hinderlig, skadlig.
GIRS J3 2 (1627). VRP 8/3 1729. Frey 1846 s. 434 (1747).
särsk. närmande sig bet.: förnärmande. (Polens fredsunderhandlare införde i sin fullmakt) förfångelige ting och försmedelser emot närwarendes Rikzens tillstånd, och wår Nation till wahnheder. RARP 1: 30 (1627). Otijdighe och förfångelighe discurser. SvRStBesl. 1634, s. A 3 b. OxBr. 3: 495 (1695).
(II 2 a) FÖR-FÄA ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), v. -ade; -else (föga br., ÖSTERBARn (cit. fr. 1888)), -ing (föga br., SKOGMAN Eug. 2: 96 (1855), JENSEN Tsard. 77 (1905)), -ning (†, SCHOLANDER 3: 92 (1860)).
[till ]
göra (ngn) till (ett) "fä" (se d. o. 3. göra (ngn) dum l. slö l. rå, fördumma, förslöa, förråa; i pass. med intr. bet.: bliva dum l. slö l. rå. Förfäad genom fylleri. KELLGREN (SVS) 6: 235 (1789). En .. Despotism, hvilken likasom med en förgiftad athmospher omgifver och förfäar menniskan. LBÄ 42-43: 33 (1800). (Kinas präster) bade hela utseendet af det mest lata, snuskiga, förfäade pack. ANDERSSON Verldsoms. 3: 139 (1854). Den religiösa förfäelsen. ÖSTERGREN (cit. fr. 1888). PWALDENSTRÖM i SDS 1906, nr 252 A, s. 3. - -FÄDER, se FÖR-FADER. - (II B i bet. 1-3, II 1 a λ i bet. 4-5) -FÄKTA⁰⁴⁰ (jfr anm. ²:o sp. 2313), -else (†, LIND (1798), MÖLLER (1745)), -ning (se d. o).
[liksom d. forfægte efter mnt. vorvechten o. t. verfechten. Jfr FÖRE-FÄKTA]
[FÖR-FÄA.ssg 1]
1) () intr., i uttr. förfakta emot (ngn), kämpa mot (ngn), bekämpa (ngn). Emot alle utlenske eller inlenske .. fiender .. motstond göre och förfächte. RA 1: 387 (1544).
[FÖR-FÄA.ssg 2]
2) () tr.: bekämpa (ngn). GR 18: 8 (1546).
[FÖR-FÄA.ssg 3]
3) () tr.: gm strid vinna (ngt); äv. i uttr. förfäkta sig (ngt), tillkämpa sig (ngt). Flyy i Tijd är stora slag förfäckta. DAHLSTIERNA (SVS) 95 (1697). Flottan måste så utrustas, att hon kan bibehålla sin förfäcktade heder. AdP 1789, s. 663. Menniskan vill förfäkta sig en ostörd besittning af det hon förvärfvar. ELGSTRÖM (o. INGELGREN) 218 (1810).
[FÖR-FÄA.ssg 4]
4) tr.: strida för (ngn l. ngt). försvara (ngn l. ngt).
[FÖR-FÄA.ssg 4.a]
a) () i fråga om egentlig strid.
Huru en Förste kan förfächta sina vndersåther, förswara landsfrijdh. SKYTTE Und. 47 (1604). Sweriges mayestet är .. till thenne dag förswarat och förfächtat wordet. GUSTAF II ADOLF 81 (c. 1620). En armee .. som skulle förfechta denne sijden Reenströmen. AOXENSTIERNA 1: 558 (1635). Vore väl annat öfrigt, än att förfäkta friheten, eller att dö före träldomen? KOLMODIN TacAnn. 1: 118 (1833). Sabeln skulle ha ett dugtigt bett / För att de ord förfäkta, som han gett. CVASTRANDBERG 3: 180 (1869); jfr b. b) bildl., i fråga om strid som föres i tal l. skrift; numera bl. med abstr. obj., i sht sådant som betecknar mening l. tanke l. åsikt o. d. l. (ngns) sak o. d.: med iver försvara (ngt), ivrigt tala l. skriva för (ngt), hävda (ngt); stundom: ivra för (ngt). RA 1: 463 (1546). (Danskarna) förfechte samme förmehente rettigheet. GR 29: 397 (1560). Stridigheter .. med Kölniska erkebiskopsstolen, som förfäktar Bremiska stiftets beroende af densamma. STRINNHOLM Hist. 5: Reg. 81 (1854). Begge hade de ärligt förfäktat sin sak. BÖTTIGER 5: 43 (1867, 1874) Förfäkta sin rätt med partivänners hjelp. ODHNER G3 1: 20 (1885). Ett oppositionsparti, som öppet förfäktade de nya samhällsförbättrande lärorna. Därs. 3. I politiken förfäktade .. (tidningen) ett konstitutionellt styrelsesätt efter sveriges grundlag. FORSSELL i 3SAH 3: 436 (1888). Jag har i riksdagen åtskilliga gånger förfäktat den åsikten, att (osv.). DE GEER Minn.. 2: 148 (1892).
[FÖR-FÄA.ssg 4.a.slutet]
särsk.
[FÖR-FÄA.ssg 4.a.α]
α) i numera obr. uttr. (jfr β) Iagh (vill) wåra Christeliga Församblingars bruk och ordningar .. här medh haffua förfechtat och förswarat. LPETRI Exorc. E 3 a (1562). Aristides .. (höll) itt .. Taal för Keysaren Adrianum, ther medh han förfächtade the Christne. SCHRODERUS Os. 1: 105 (1635). Till öfverflöd sökte de med förargeliga ord och försmädelser at sin synd förfäckta. BÆLTER Cerem. 15 (1760). Försvar för grundvalen af vår .. statsförfattning (hvars partiella brister derföre icke förfäktas). PALMBLAD Norige Bih. 1 (1847).
[FÖR-FÄA.ssg 4.a.β]
β) () med att-sats l. ackusativ med inf. ss. obj.: förfäkta den åsikten att (osv.). Andre förfächtade, at tå Christi Ord (i nattvarden) vthsedes, så förswunne Elementernas förre Warelser aldeles. SCHRODERUS Os. 2: 543 (1695). KALM Resa 1: 77 (1753).
[FÖR-FÄA.ssg 5]
5) () refl.: försvara sig; äv. bildl.: ivrigt försvara sin mening. LPETRI 3Post. 45 b (1555). The sigh doch medh monga ordh och skääl förfächtta och försvahra ville. CGYLDENHIELM (c. 1640) i HH 20: 319. Förbättra staketet omkring staden, och göra där ett parapet och bröstvärn före, att man sig därinne uti ett anlopp förfäckta kunde. HALLENBERG Hist. 5: 291 1796; efter handl. fr. 1624).
FÖR-FÄKTARE.sbst1, sbst.¹ (fö'rfäktare WESTE).
[efter t. vorfechter; jfr ä. d. forfægter. Jfr FÖRE-FÄKTARE]
()
[FÖR-FÄKTARE.sbst1.ssg 1]
1) till FÖR- I 1 e: person som går främst i strid l. kämpar i främsta ledet, förkämpe (se d. o. 1. Cellarius 181 (1699).
[FÖR-FÄKTARE.sbst1.ssg 2]
2) till FÖR- I 2 e: fäktlärare. DÄHNERT 64 (1746). DELEEN (1829).
FÖR-FÄKTARE.sbst2 ⁰⁴⁰⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), sbst.²
[vbalsbst. till FÖRFÄKTA; jfr d. forfægter, mnt. vorvechter, t. verfechter]
person som förfäktar ngt l. försvarar ngn l. ngt, förkämpe. särsk.
[FÖR-FÄKTARE.sbst2.ssg 1]
1) ()
till FÖR-FÄKTA 4 a. (Soldater äro) then allmenna wälferdens förfächtare och beskyddare. ISOGÆUS Segersk. 514 (c. 1700).
[FÖR-FÄKTARE.sbst2.ssg 2]
2) till FÖR-FÄKTA 4 b: försvarare; anhängare (till en sak), förespråkare (för ngt), person som "håller på" (ngt); förr äv.: person som försvarar l. är anhängare av (ngn). Then skadhelige Säcten the Iesuviter, Påwens falske Religions nynnerlige vthspridare och förfächtare. CHESNECOPHERUS Skäl C 1 a (1607). Auxentius, Demophilus, Gajus och Germanus .. woro (såsom Arij Förfächtare) vppå the sanskyllige Möten fördömde. SCHRODERUS Os. 1: 318 (1695). De klassiska språkens förfäktare. CLAËSON 1: 284 (1858). Förfäktarne af motsatta meningar. PT 1902, nr 11 A, s. 3.
FÖR-FÄKTARINNA ⁰¹⁰³². kvinna som förfäktar (ngt); jfr FÖR-FÄKTARE, sbst.² 2. NF 19: 269 (1895).
FÖR-FÄKTERSKA ⁰⁴⁰⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³). (mindre br.) == FÖR-FÄKTARINNA. LAGERBRING HistLit. 219 (1748). ÖSTERGREN (1923).
FÖR-FÄKTNING. () till FÖR-FÄKTA 4: strid för ngn l. ngt, försvar. Cellarius 157 (1699). EKBLAD 300 (1764).
(II B) FÖR-FÄLLA, v.
[efter t. verfällen]
() förklara skyldig, fälla. BtFinlH 2: 355 (1670).
FÖR-FÄNGA, f. (-fengia)
[möjl. efter FÖR-FÄNGLIG gjord ombildning av FÅFÄNGA]
() fåfängligt l. fåvitskt l. dåraktigt tal? Sådana Påwens förfengla är måst allestådes genom Euangelij klare liws nederlagt. LÆLIUS Jungf. B 1 a (1591).
FÖR-FÄNGA.v, v. ( -fängia 1640)
[möjl. efter FÖR-FÄNGLIG gjord ombildning av FÖR-FÅNGA, v.¹]
()
[FÖR-FÄNGA.v.ssg 1]
1) == FÖR-FÅNGA, v.¹ ¹. RARP 3: 146 (1640).
[FÖR-FÄNGA.v.ssg 2]
2) refl., == FÖR-FÅNGA, v.¹ ². RÅLAMB 13: 146 (1690).
(II A) FÖR-FÄNGLIG, adj.; adv. -a (Fosz 320 (1621)). (-fång- 1569–1633. -fänge- 1695–1680)
[liksom ä. d. forfængelig, hinderlig, av mnt. vervenklich (t. verfänglich), sidoform till vervanklich (se FÖR-FÅNGLIG)]
() hinderlig, menlig, skadlig; jfr FÖR-FÅNGLIG. Sådant (skulle) vare Sverigis rike förfängligit och til skadhe. RA 2: 323 (1569). BRASK Pufendorf Hist. 394 (1680).
särsk.
[FÖR-FÄNGLIG.ssg a]
a) närmande sig bet.: förnärmande; jfr FÖR-FÅNGLIG slutet. RARP 6: 133 (1657).
[FÖR-FÄNGLIG.ssg 2.b]
b) närmande sig bet.: bedraglig. (Advokaterna kunna) förfängliga handla, slijpa och wända, orsak sökia, at the Rättgången förlängia, vphålla och förmera. Fosz 390 (1621).