FÖRGYLLANDE förjyl⁴ande l. fœr-, i Sveal. äv. ⁰³⁰², adj. (-gyllen(e) c. 16O6 – c. 1620) [jfr d.
forgylden(e); efter mnt.
vorguldin gm anslutning dels till GYLLEN(E), dels till p. pr.
-former på -ande; jfr
BECKANDE,
ELLANDE,
KOLANDE m. fl.]
(
numera bl. starkt arkaiserande i vers l. i sagostil)
som är av guld; äv.: guldglänsande; äv. bildl. Ebbe han blåste i förgyllande lur. SvForns. 2: 82. Min Herre han ståndar i högan Saal / På en förgyllande Båår dödh.
PolitVis. 76 (c. 1600).
Drotzeten skall (vid kröningen) wara förplichtat, .. att han bär thet förgyllene Äplet för Konungen. Lagförsl. 278 (c. 1606).
Du ädela ros och förgyllande skrin. SamlSvSångst. 180 (
1839); jfr
AFZELIUS SvFolksh. 86 (
1848).
Man är ej estimerad nu längre som man var / i förgyllande dar. KARLFELDT FridVis. 9 (
1898).