FÖRINTA förin⁴ta l. fœr-, i Sveal. äv. ⁰³² (föri`nnta DALIN), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE. (företrädesvis i högre stil) tillintetgöra (ngn l. ngt), göra slut på, utplåna; fullständigt förtära l. (för)krossa; äv. i pass. med intr. bet.: bliva tillintetgjord, bliva till intet, förgås; äv. bildl. Han blev fullständigt förintad av underättelsen. Känna sig förintad. Hon gav honom en förintande blick. Han .. måste se sina bästa utsigter förintas. Spiess Bergtr. 90 1799; klandrat i JournSvL 1799, s. 358). Hvarföre längtar .. du, att helt och hållet förintas? VFPALMBLAD i PoetK 1813, Suppl. s. 132. En allmän flod, som på en gång förintade hela djurverlden. WHISINGER i JernkA 1828, Bih. s. 24. Jag är förintad af min synd och blygsel. HAGBERG Shaksp. 2: 227 (1847). En skål för menniskoslägtets förintning! För verldsbranden! RYDBERG Frib. 347 (1857). Denna armé, som tyskarne trodde sig hafva förintat. RAPPE Nordarm. 218 (1874). Pansarskeppens förintande eldverkan. IllMilRevy 1898, s. 158. I döden .. der .. alla timliga plågor och lidanden upphöra, men genom förintelse. GENBERG VSkr. 2: 131 (1863). (Elden) rusar fram med blindt raseri, spridande död och förintelse omkring sig. WISÉN Oden 86 (1873). jfr VÄRLDS-FÖRINTELSE.