– FÖR-KUNNIGA, se FÖR-KUNDIGA.

– (I 2) FÖR-KUNSKAP ³~⁰², äv. ~²⁰. kunskap som ngn äger l. bör äga, då han börjar ett nytt studium (intages i en skola o. d.); nästan bl. i pl.; jfr PRENOTION BetUnderv. 1828, s. 10. DALIN 1852; angivet ss. föga br.). Utrustad med grundliga förkunskaper både i matematik och i österländska språk, egnade W. sig med stor framgång åt studiet af arabernas matematiska skrifter. NF 17: 1287 (1893). Kostnadsfri pianoundervisning meddelas (i de allm. lärovärken) åt elever med någon förkunskap. FLODSTRÖM SvFolk 184 (1918).

– (II B) FÖR-KUNSKAPA. (†) gm kunskapande skaffa underrättelser l. upplysningar rörande (ngn l. ngt); anställa l. företaga (hemliga) efterforskningar l. undersökningar efter l. om l. rörande (ngt); utspeja, utspionera; ofta i fråga om spionering för krigsändamål: rekognoscera; äv. abs. GR 10: 232 (1535). Därs. 13: 82 (1540). Han skall haffwe lathet köpe sich .. till att förkunskape allt hwadt som här bestyres. Därs. 18: 771 (1547). Rydzserne, drage wm kringh i österbothnen och fförkundskape landett. HFinlH 3: 166 (1552). Iag (tog) en Eskalup (dvs. slup) och fohr i skiären at förkundskappa. HFinlÖ 1: 455 (1720). SCHULTZE Ordb. 2487 (c. 1755). särsk. a) refl.: skaffa sig upplysningar o. underrättelser om (ngn l. ngt). SVART G1 157 (1561). WIDEKINDI KrijgH 404 (1671). b) uppdaga l. upptäcka (ngt som hålles hemligt); upptäcka att (ngn) är ute i hemliga l. olovliga ärenden, avslöja (ngn). GR 14: 201 (1542). (Tyskarnas) conspiration (mot konungens liv m. m.) bleff förkundskapadt igönom Gudmund Suensson. BRAHE Kr. 17 (c. 1585). GUSTAF II ADOLF 552 (1632). Befruchtade iagh blifwa förkundskapat (vid L.), togh altså ther en omwägh. RÅLAMB Resa 7 (1658, 1679)

– FÖR-KUNSKAPARE. (†) spejare, spion. HSH 27: 18 (1563). SCHENBERG (1739).

– (I 1 e) FÖR-KUSK ³~². i sht mil. om spannkusk som rider på spannets vänstra förhäst. ExFältartill. 1885, s. 102. (II B) -KUVA⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 2313). 1) (†) hålla nere; övervinna l. besegra (ngn l. ngt). GR 5: 17 (1528). Moses .. förkwfwade the Egyptiers Trolkarlar, och lätt them komma på skam. L. PAULINUS GOTHUS Ratio 222 (1633). 2) (i sht i södra Sv., numera mindre br.) förtrycka; "kuscha". AHNFELT StudM 2: 27 (1857). (Kristus' evangelium) trängde in ibland hopen .. af dem, som voro förkufvade af andlig och verldslig träldom, nöd och elände. FLENSBURG KyrklTal 478 (c. 1875). Förkufvade, inbundna, skygga individer. CBÅÅTH-HOLMBERG i LfF 1913, s. 107.

– (II 1 a γ, ε) FÖR-KVACKLA (förqua'ckla WESTE). STURZEN-BECKER (se under 1) är ordet säkerl. en modern danism] (†) 1) gm lättsinne, vankelmod o. d. förspilla l. slösa bort (ngt); äv.: förfuska (ngt). När dig blir bekant, huru du har förqvacklat din lycka. GYLLENBORG Sprätth. 101 (1737). (Han) förquacklade .. sina penningar. CGTESSIN (c. 1765) i EHRENHEIM Tess. 384. OSTURZEN-BECKER i AB 1861, nr 68, s. 3. 2) gm onyttigt medicinerande fördärva; äv. intr.: medicinera. MÖLLER 1790; angivet ss. förekommande "im gemeinen Leben"). WESTE 1807.

– (II B) FÖR-KVAMNA. (-kvamma SCHRODERUS Os. 1: 456) (†) 1) intr.: kvävas, dö av kvävning; äv. i förb. bliva förkvamnad till döds (jfr 2. Watnet (frös till) medh en sådan tiock Iisz, at Fiskarna förqwamnade. SCHRODERUS Os. 2: 452 (1635). Därs. 538, 594. 2) tr.: kväva. Vptände Kohl vthi en tillykt Kammar, pläga förqwamma en Menniskia. SCHRODERUS Os. 1: 456 (1635).

– (I 1 a) FÖR-KVARTER. (†) framstycke (å klädesplagg). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 21.

– FÖR-KVAVA, se FÖRKVÄVA.

– (II B) FÖR-KVICKA.v1, v.¹ äv. -KVECK(J)A, -KVÄCKA; -else, -ning. (†) liva, styrka; vederkvicka; äv. refl. (samt i pass. med intr. bet.). LEMNIUS Pest. A 4 b (1572). The (som skola äta gås) må ey så i sorg sigh settia, / Vthan heller medh Wijn förqweckia. SIGFRIDI E 1 a (1619). HOORN Jordg. 1: 161 (1697). HEINRICH (1814). jfr SJÄLS-FÖRKVICKNING.

– (II A) FÖR-KVICKA.v2 ⁰⁴⁰ (jfr anm. 2:o sp. 231³), v.², -ning. (i fackspr., numera föga br.) behandla l. överdraga med kvicksilver; förena med kvicksilver, amalgamera. WALLERIUS ChemPhys. II. 3-4: 48 (1768). MÖLLER (1790). NYSTRÖM Telegr. 98 (1869). BKonvLex. 4: 1036 (1924).

– (II 3) FÖR-KVINNLIGA förkvin⁴liga l. fær- (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade.

[efter fr. effeminer; jfr t. verweiblichen; avledn. till KVINNLIG]

(i fråga om utseende, känslor o. d.) göra (en man) lik en kvinna; med obj. betecknande utseende, känslor o. d.: göra (ngt) likt en kvinnas; särsk. i mer l. mindre förklenande bem.: göra (ngn) svag l. vek som en kvinna, effemineia; förvekliga; vanl. i pass. (i intr. anv.), särsk. i p. pf. ss. adj. Parisaren .. denna spensliga, klemiga, svaga, förqvinligade gestalt. KULLBERG Bref 2: 253 (1844). Det förefaller mig .. som om jag gått så länge hår ensam bland kjortlar att mina känslor blifvit förkvinnligade. STRINDBERG TrOtr. 4: 96 (1897). 2NF 24: 616 (1916).

– (II 1 a γ) FÖR-KVÄLJA. (†) undertrycka l. förinta (ngn). Huar vij ecke bliffue hindrade och förqwalde vtåff buller och inbyrdis twedrägth. GR 5: 51 (1528).