AHA aha⁴ l. aha⁴, äfv. aha⁴ (stundom med kort a i senare stafvelsen), interj. (ah ha GOSSELMAN (1833)) utrop, då man kommer under fund med l. upptäcker l. får veta ngt; med olika tonfall kan ordet uttrycka öfverraskning (i sht lindrig l. låtsad), belåtenhet, harm, hån m. m.: jaså, såå, ah, å(h), åhå, jag förstår; ofta användes det skämt. l. ironiskt. Men allt detta, svarar mig någon ung studerande, hör blott till anthropologien, till läran om menniskan! – Aha! (dvs. jaså, säger ni det?) min philosoph: jag trodde att vi talte om menniskan. LEOPOLD 3: 380 (1801, 1816). Makár? Aha! så heter då, / Den kära, rymmande personen? DENS. 2: 406 (1802, 1815) Hvad är det för ett blått berg, som jag ser der borta? Aha, nu förstår jag. Det är gränsen emellan det förflutna och det närvarande. LIVIJN 1: 361 (1824). Ah ha! – Var det derföre du gjorde dina många frågor? GOSSELMAN S. o. N. Am. 2: 51 (1833). Brådskande och nyfiket öppnade han (brefven) . . Aha, Rosensteins stil. CRUSENSTOLPE Mor. 3: 240 (1841). Hvem talar der? Aha! .. / Ett stycke lärd! G. L. SILFVERSTOLPE 2: 70 (1852). Aha, klämmer skon der? JOLIN Smäd. 30 (1863). Aha, min gunstig herre. Ar det så? Därs. 88. jfr: Hoity-toity! what's here to do? aha! hvad är här på färde? SERENIUS (1734).