– (II 3 c) FÖR-POLSKA förpol⁴ska l. fœr-, äv. -på⁴l- (jfr anm. ²: o sp. 2313), v. -ade; -ning. med avs. på person l. folk l. språk o. d.: om bilda till polsk(t), göra polslk(t), sätta polsk prägel på. PALMBIAD LbGeogr. 133 (1835). De litauiska adelsätterna ha till stor del förpolskats. NORDENSTRENG EurMänRas. 185 (1917). 2NF 35: 258 (1923).

– (I 1 c α) FÖR-PORT ³~². (tillf.) yttre port l. portbyggnad. NORDSTRÖM o. DAHLANDER ÖrebroSl. 36 (cit. fr. c. 1600). DALIN 1852.

– (II 1 a θ) FÖR-PLÖSA. (†) förslösa. Se til om tu hans godz ei slösat, / Och vti vällust thet förplösat. ÖSTERLING Lärops. 141 (1724).

– (II 1 a β) FÖR-POCKA, v., anträffat bl. i p. pf. -ad. (†) behandla hårdt, "kuscha". Otilbörligen kuffnade och förpockade aff bärgzmennenar. BRAHE Kr. 5 (c. 1585).