–
(I 2 d, e) FÖR-RIDARE ³~²⁰⁰, sbst.¹ ( -redare c. 1645) [jfr d. forrider]
[FÖR-RIDARE.ssg 1]
1) (
†)
person som sändes ridande i förväg (för att kunskapa l. underrätta om ngas ankomst o. d.); ridande förbud; äv. bildl.: förebud (till ngt). Förridare skola för osz beställe, / I morgon wele wi komma mot qwälle. CARL IX Rimchr. 22 (
c. 1600).
Han .. knekar i haserna, och har förridare från döden. DALIN Arg. 2: nr 43, s. 3 1734;
uppl. 1754: förebåd).
[FÖR-RIDARE.ssg 2]
2) person som rider före ett ekipage l. en skara l. procession o. d. l. först i en kavalkad o. d.; särsk. om ridknekt som rider framför (furstlig l. annan högt uppsatt persons) ekipage för att bana väg; förr äv. om den som rider på den främsta l. en av de främsta hästarna i ett spann: förkusk.
SWEDENBORG RebNat. 1: 257 (
1716); möjligen till
1. (Konungens vagn) kiöres af Stallmästaren Gustaf Wattrang, som hafver Berijdaren Beutererantz til Förrijdare.
UnderrKonFriedrKrön. 1720, s. A
4 a.
(Bröllopsskaran) anförden af sex till åtta förridare.
LOVÉN Folkl. 150 (
1847).
Han åkte med förridare och löpare. LUNDGREN MålAnt. 2: 102 (
1858,
1872)