GALL gal⁴, ngn gg, starkt bygdemålsfärgat, GÅLL gol⁴, adj. oböjl. ((†) f. sg. oblik kasus -a GR 5: 66 (1528); n. sg. -t FLORMAN HästKänned. 26 (1794); pl. -a VDAkt. 1675, nr 50, LINNÉ Sk. 379 (1751)). ( gal 1664 (: galblommor). gald 1643 (: Galdstrandiga)– 1681. gall 1528 osv. goll 1890–1918. gål HFinlH 3: 329 (1556: gålko), I. ERICI Colerus 2: 12 (c. 1645: Gålko). gåld BoupptVäxjö 1806 (: gåldkor). gåll 1528 – 1876)

[fsv. galder (i bet. 1 a, b o. 2 a), sv. dial. gald, gall, gåll, gål, motsv. d. gold, mht. galt; jfr nor. dial. gjeld, isl. geldr; möjl. urspr. ett p. pf. på -to- till GALA v., med bet. förhäxad, "incantatus" (se

IHRE (1769), OVFRIESEN i SkrHVSamfU XXII. 5: 39 (1925)). – Jfr GALLRA, v.³, o. GÄLLA, kastrera]

[GALL.adj 1]

1) (i sht i fackspr.) i fråga om fruktsamhet o. d.

[GALL.adj 1.a]

a) som icke är avelsduglig; ofruktsam, steril; numera nästan bl. om hondjur, i sht ko l. sto, förr äv. om kvinna. VERELIUS 141 1681; om kastrerad häst). SPEGEL 230 (1712). KOLMODIN QvSp. 1: 110 1732; om kvinna). Ejderhonor, som äro gall eller .. mist ägg eller afvel. Jäg. 1897, 2: 211. Sådana kvigor, som blifvit gall. 2UB 4: 255 (1899).

[GALL.adj 1.b]

b) som under ngn viss tid, t. ex. ett visst år, icke blir l. är dräktig; i sht om ko l. sto; ofta i uttr. gå gall; stundom (i sht förr): som ännu ej varit dräktig. VDAkt. 1675, nr 50. Koer delas .. i Bärande och Galla. En Gallko kallas den, som är ofruchtsam det åhret. DAHLMAN Reddej. 27 (1743). De kor .., som gå gall. ROTHOF 282 (1762). FLORMAN HästKänned. 26 (1794). DÜBEN Lappl. 297 1873; om renko). Begge fölstona voro för året gall. TIdr. 1897, julnr s. 19.

[GALL.adj 1.c]

c) († utom i ssgr) om fisk: som saknar rom l. mjölke; jfr 2. Not-Strömming .. fås mäst gall. VetAH 1748, s. 109.

[GALL.adj 1.d]

d) (föga hr. utom i ssgr) om växt: som icke bär blommor l. frukt, steril. Skott (av havreplantor), som .. bli gall. UtsädT 1899, s. 153. CANNELIN (1921).

[GALL.adj 2]

2) († utom i ssgr) i mer l. mindre utvidgad o. oeg. anv.: som icke lämnar beräknad l. normal avkastning l. gör beräknad nytta; i ssgr äv. allmännare: otjänlig, onyttig. – särsk.

[GALL.adj 2.a]

a) om ko: som står i sin. (1/2) marc smör åff huario gåll koo. GR 5: 61 (1528). HEINRICH (1814).

[GALL.adj 2.b]

b) om jordmån l. mark: ofruktbar, steril. LINNÉ Ungd. 2: 237 (1734). VetAH 1765, s. 99.

[GALL.adj 2.c]

c) om fiskeplats: fiskfattig. LINNÉ Sk. 379 (1751).

Ssgr(i allm. till 1 a l. b): (1 d)

Ssgr

– GALL-BLOMMA. r. l. f. blomma som icke sätter frukt; dels trädg., dels (föga br.) bot. : könlös blomma. RUDBECK Bref 37 1664; i bild). Gallblomman på Melonren. DAHLMAN Reddej. 218 (1749). RETZIUS FlOec. 263 (1806). ARRHENIUS Bot. 569 (1845).

– (1 d) GALL-BLOMSTER. (†) == -BLOMMA. CELSIUS RHshAlm. 1744, s. 29. THOLANDER Ordl. (c. 1870).

– (2) GALL-BLÅST. (i vissa trakter, föga br.) kall o. torr blåst utan nederbörd. Deremot hörer .. den gallblåst som .. vankas om vårarna till vårt klimats olägenheter. FORSELL Stat. 18 (1831). ÖSTERGREN (1924).

– (2) GALL-BRÄCKA, r. l. f. (i vissa trakter) bärgv. det slag av bärgarten bräcka som saknar malm o. ej är brytvärdt, gråbärgsbräcka. NF 2: 1243 (1878).

– GALL-BÄRG. (i vissa trakter) bärgv. benämning på hårdt, ofyndigt bärg. RINMAN (1788). Landsm. V. 7: 24 (1891).

– (1 c) GALL-FISK. (föga br.) fisk utan rom resp. mjölke. VetAH 1751, s. 122. ÖSTERGREN (1924).

– (1 d, 2) GALL-FRÖ. n. (†) frö utan kärna. OACREL PVetA 1750, s. 23. ARRHENIUS Jordbr. 3: 232 (1861).

– GALL-FÅR, n. (numera knappast br.) VDAkt. 1716, nr 178 (1711). HushBibl. 1757, s. 180.

– (1 d) GALL-HAMPA, r. l. f.

[jfr nt. geljehemp]

(numera föga br.) folklig benämning på hannstånd av hampa; jfr GALLERHAMPA, GALLRINGS-HAMPA, GALLA. sbst.⁵, GALLRA. sbst.³ ROTHOF 173 (1762). Norrlänningarna .. kalla .. (hannväxten av hampa) Gall-Hampa, efter den bär inga Frön. Alm. 1771, s. 43.

– GALL-HIND jäg. NILSSON Fauna 1: 273 (1820).

– GALL-HONA. (i sht i fackspr.) VetAH 1801, s. 241 (om tjäderhona). HOLMSTRÖM ResHoll. 6 1915; om forellhona).

– (1 d) GALL-HUMLE. (numera föga br.) folklig benämning på hannstånd av humle. CELSIUS HushAlm. 1744, s. 29. Hanhumlen kallas äfven gallhumle och odlas icke. BERLIN Lsb. 206 1852; ännu i den postuma uppl. 1924). KARLFELDT Hösth. 107 (1927).

– GALL-HÖNA. (mindre br.) ofruktsam hona av hönsfågelart. NILSSON Fauna II. 2: 47 (1895). KARLFELDT Hösth. 108 (1927).

– (1 c) GALL-ID. (i vissa trakter, föga br.) benämning på unge av id. BFFRIES o. CUEKSTRÖM hos WRIGHT Fisk. 61 (1837). SMITT Fisk. 767 (1895).

– GALL-KO.

[GALLA-KO.ssg 1]

1) till 1.

[GALLA-KO.ssg 1.a]

a) i sht landt. ofruktsam ko; ej dräktig ko; äv. om renko. I. ERICI Colerus 2: 12 (c. 1645). HÖGSTRÖM Lapm. 83 1747; om renko). En s. k. gallko, d. v. s. ett på grund af sjukligheter i könsorganen ofruktsamt hondjur. LB V. 2: 52 (1908). KARLFELDT Hösth. 108 (1927).

[GALLA-KO.ssg 1.b]

b) (†) ko som ej kalvat, kviga. SCHULTZE Ords. 2368 (c. 1755). MEURMAN (1846).

[GALLA-KO.ssg 2]

2) (†) till 2 a: ko som står i sin. HFinlH 3: 329 (1556). KINDBLAD (1871).

– GALL-KO-MJÖLK. (†) HAGSTRÖM JemtlBeskr. 93 (1751). DALIN Vitt. 6: 87 (c. 1753).

– (2) GALL-LOSTA. (†) gräset Bromus sterilis Lin., vilket är odugligt till foder o. vars blomfjäll jämte frukterna tidigt avfalla, så att skärmfjällen länge sitta kvar tomma. RETZIUS FlOec. 131 (1806). NYMAN FanerogFl. 21 (1873).

– (2?) GALL-LÖK. (†) lökväxten Allium carinatum Lin. LINNÉ Fl. nr 281 1755; anf fr. Skåne). TORÉN Rebau o. Hochstetter 87 (1851).

– (2 b) GALL-MARK. (numera föga br.) ofruktbar mark; förr äv.: hedmark. SERENIUS (1741). CANNELIN (1921).

– GALL-NÖT, n.

[fsv. galnöt]

(†) == -KO. BtFinlH 2: 281 (1666). VERELIUS 87 (1681).

– (2) GALL-SNÖ. (i vissa trakter, föga br.) torr, fin snö (som yr kring vid stark köld o. icke förbättrar föret). Aprilis. .. Yrväder var blott 1 gång med gallsnö d. 7. VetAH 1799, s. 123. ÖSTERGREN (1924).

– GALL-SO. (†) Gall-so var aldrig god mot grisar. SERENIUS 1741; ordspr.).

– GALL-STO. landt. KrigVAT 1845, s. 81.

– (2 b, c) GALL-STRAND. (numera föga br.) eg.: ofruktbar strand; stenig l. sandig strand(botten); äv.: strand vid vilken fisk icke uppehåller sig. SvRStBesl. 1643, s. B 4 a. Fisket vid detta hemman .. består af gallstrand. TROLLE-BONDE Hesselby 378 (i handl. fr. 1791). SCHULTZE Ordb. 5116 (c. 1755). FoFl. 1908, s. 91 (om stränderna vid Tåkern). ÖSTERGREN (1924).

– (2 b) GALL-STRANDIG. (†) om sjö: försedd med stenig l. sandig strandbotten. Många Insiögar äro Galdstrandiga eller ock öfwermåtton diupe. RARP 3: 332 (1643).

– (1 c) GALL-STRÖMMING. (i sht i norra Sv., föga br.) strömming utan rom resp. mjölke; förr äv.: strömming fångad om våren o. bestående i sht av hannströmming. VetAH 1748, s. 108. ÖSTERGREN (1924).

– GALL-TUPP. (föga br.) i fråga om hönsfåglar, t. ex. kalkon: icke avelsduglig tupp; kastrerad tupp. DAHLMAN Reddej. 117 (1743). ÖSTERGREN (1924).

Avledn.

– GALLHET . r. l. f. (föga br.) till 1: egenskapen att vara gall. LAT 1876, s. 239.