GALT gal⁴t, sbst.², r. l. m.; best. -en; pl. -ar.

[eg. samma ord som GALT, sbst.¹, i bildl. anv.; jfr liknande bet. hos t. sau, eng. sow, pig, fr. loup m. fl.; se

NOHEINERZ i InbjLärovSödsrm. 1926, s. 6]

[GALT.sbst2 1]

1) metall. långt o. smalt råmetallstycke med halvrund genomskärning, format vid metallens tappning ur smältugn, i sht reduktionsugn; numera i sht om för färskning l. gjutning avsett tackjärnsstycke som erhålles efter utslag i masugn, då det flytande järnet formas i s. k. galtmått; förr äv. ss. viktenhet; jfr GÖS (metall-+ stycke), TACKA (metallstycke). SERENIUS F a a (1734). RINMAN (1788). JernkA 1878, s. 158. – jfr RÅKOPPAR-, TACKJÄRNS-GALT m. fl.

[GALT.sbst2 2]

2) (mindre br.) sjöt. större, efter fartygsbottnen gjuten ballastpjäs. ÖSTERGREN (1924).

[GALT.sbst2 3]

3) (†) större städ (av stål)? VRP 12/5 1735.

Ssgr (till 1):

– GALT-MÅTT. ( -mot 1788–1814) metall. till gjutning av tackjärnsgalt avsedd form, urspr. gjord i sand, sedan äv. av gjutjärn (kokill); jfr -SÄNG.

MasmästOrdn. 1766, s. A 3 b. RINMAN 1: 577 (1788). HEINRICH (1814).

– GALT-SINDER. (numera mindre br.) metall. slagg som utrinner med tackjärnet ur masugnen o. stelnar ovanpå tackjärnsgaltarna. ESWEDENBORG (1719) i NoraskogArk. 4: 303. RINMAN 1: 388 (1788). JernkA 1826, 1: 139.

– GALT-SÄNG. metall. eg. om den sandbädd i vilken galtmåtten vid masugn formades; om samtliga galtmått i sådan bädd; förr äv. om enskilt mått. ESWEDENBORG (1719) i NoraskogArk. 4: 222 RINMAN (1788). JernkA 1887, s. 285.