GAMMA gam⁴a, äv. ³² (ga'mma WESTE, DALIN), sbst.¹, n.; best. -at; pl. ==, äv. (med gr.-lat. böjn.-änd.) -ata ⁴⁰⁰, äv. ³⁰², stundom -an, ngn gg -er.

[av gr. γάμμα, namn på γ, den tredje bokstaven i det gr. alfabetet, lånat från ett semit. spr., jfr hebr. gimel; jfr för övr. (ordboksartiklarna) C, DIGAMMA o. G]

[GAMMA 1]

1) bokstav l. skrivtecken l. typ för g-ljudet i gr.

[GAMMA 2]

2) i ssgr, för att beteckna ngt som i ngt avs. erinrar om ett gamma (i bet. 1). jfr SILVER-GAMMA.

[GAMMA 3]

3) för att beteckna ngt ss. det tredje i ordningen inom en (med grekiska bokstäver betecknad) serie; jfr BETA sbst.⁴ ², DELTA, sbst.¹ 4.

Ssgr

– (2) GAMMA-FLY, n. zool. benämning på nattflyt Plusia gamma (Lin.) Treitschke, vars framvingar på översidan bära en teckning i form av ett litet gamma.

UVTF 35: 7 (1886).

– (3) GAMMA-JÄRN.

[namnet först användt av den fr. metallurgen F. OSMOND (†

c. 1905)] metall. benämning på den allotropa modifikation av järn som eXisterar mellan 900 o. 1400 C. ODELSTIERNA JärnM 22 (1913).

– (3) GAMMA-STRÅLAR, pl. fys. ett slags radiumstrålar. SD(L) 1904, nr 170, s. 1. γ-strålarnas egenskaper sammanfalla i alla avseenden med mycket hårda röntgenstrålars. OHLON Fys. 3: 130 (1924).