G i bet. 1–3 ge⁴, numera sällan je⁴, i bet. 4 je⁴, stundom ge⁴ (Jj o. yé (helt visst tryckfel för gé) WESTE; je DALIN; ge⁴ LoW 1889; jämte je⁴); ge o. je ÖSTERGREN (1924)), n.; best. g'et ge⁴et resp. je⁴et, äv. g't ge⁴t resp. je⁴t; pl. == l. g'n ge⁴n osv.; pl. best. g'en ge⁴en osv. l. g'na ge⁴na osv.

[av lat. g (uttalat ge⁴). Det lat. tecknet för g-ljud är en yngre modifikation av tecknet för k-ljud; jfr (ordboksartikeln) c. Jfr GAMMA]

[G 1]

1) namn på sjunde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. OPETRI 4: 555 (c. 1525). Med stort G (om stavningen av ordet Gud). OLJELUND 1921; boktitel). i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med g börjande orden l. namnen. SAD 1: 246 (1788). LJUNGGREN SAHist. 2: 451 (1886).

[G 2]

2) om ljudet g; äv. om motsv. spirantiska ljud. Explosivt (klusilt), spirantiskt (frikativt) g. HIÄRNE Orth. 38 (1717). 2NF (1908).

[G 3]

3) i symbolisk anv.; särsk. för att beteckna ngt som det sjunde i ordningen. Paragraf 6 mom. g. Serien G.

[G 4]

4) mus. om ton o. d.

[G 4.a]

a) femte tonen i den normala, med c börjande diatoniska skalan, tonen g; jfr SOL i motsv. anv.; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen g. Subkontra g ([specialtecken_musik] l. [specialtecken_musik]), kontra g ([specialtecken_musik] l. G[specialtecken_musik]), grova g (G), ostrukna g (g), ettstrukna g (ȝ l. g[specialtecken_musik]) osv. OJBROMAN (1731) i 2Saml. 18: 25. I musiken betecknar g femte tonen i den diatoniska skalan och åttonde i den kromatiska. 2NF (1908).

[G 4.b]

b) om tonart som har g till grundton. ENVALLSSON MusLex. (1802). Euterpe 1: 11 (1823). – särsk. i uttr. G dur, G moll (ofta skrivna g-dur, g-moll, stundom äv. uttalade je³~dω²r, je³~mol², resp. ge³~dω²r osv.). En fantasi i, förr äv. ur G dur. BELLMAN 3: 178 (1790). Mahlers fjärde symfoni i G-dur. PT 1918, nr 78 A, s. 3.

Ssgr(i allm. till 4, mus. ):

– G-ACKORD.

LONDÉE Kellner 10 (1739).

– (3) G-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter.

– (3) G-BONDE. spelt. i schack: bonde som vid spelets början befunnit sig på ngn ruta i g-linjen. COLLIJN LbSchack 156 (1898).

– G-DUR, se 4 b ovan.

– G-DUR(S)-KONSERT l. -KONSÄR .

– G-DUR(S)-SKALA r. l. f.

– G-DUR(S)-SONAT. Griegs välbekanta g-durssonat. PT 1905, nr 23 A, s. 3.

– G-HORN. horn på vilket notskriftens c¹ motsvaras av tonen g osv. NF 6: 1501 (1883).

– G-KLAV. klav som angiver läget av ettstrukna g på notplanet, violinklav, diskantklav (se d. o. b o. c). ENVALLSSON MusLex. (1802). MÖLLER LbMus. 4 (1880).

– (3) G-LINJE(N). spelt. å schackbräde, om den sjunde vertikala rutraden räknat från vit spelares vänstra sida. COLLIJN LbSchack 25 (1898).

– (2) G-LJUD. språkv. NF 5: 750 (1882). Fornspråkets frikativa g-ljud. HTSkån. 2: 12 (1904).

– G-MOLL, se 4 b ovan.

– G-MOLL(S)-KONSERT l. -KONSÄR . Mendelsohns G-mollskonsärt. WULFF WTGnosspelius 12 (1888).

– G-STRÄNG, r. l. m. sträng som angiver tonen g. MECKLIN BegTonk. 27 (1802). HÖIJER MusLex. (1864).

– G-VALTHORN ~⁰² l. ~²⁰. jfr -HORN. Vogler HarmKänn. 38 (1794).