GAFFEL gaf⁴el, äv., i sht i mellersta Sv., gaf³el² (gáff'l DALIN, akut l. grav ÖSTERGREN (1924)), sbst.¹, r. l. m.; best. -n ((†) -elen AntecknSaml. 11 (1677), CHAPMAN Skeppsb. 115 (1775); -f(f)len HAMBRÆUS Erasmus B 8 b (1620), WIDEGREN (1788)); pl. gafflar gaf³lar² (gàfflarr DALIN), stundom, i sht i Skåne, ⁴⁰, ((†) gaffelar 2Krön. 4: 16 (Bib. 1541); gaffeller OxBr. 11: 768 (1640)). ( gaffel(l) 1538 osv. gafvel 1664) 1) redskap bestående av ett skaft vars ena ända utlöper i l. är fäste för två (i vissa fall tre l. flera) grenar l. uddar (tänder, klor, horn) o. avsett att stickas i ngt o. därigm taga l. fasthålla detta. VarR 25 (1538). (Eng.) An Eel-spear, (sv.) treuddig gaffel. SERENIUS Q 3 a (1734). HÖGBERG Vred. 1: 156 1906; om eldgaffel). Fatab. 1910, s. 80 (om redskap för fiskfångst). (†) När Amor täcks wincka med Öga, / Måst han (dvs. Neptun) sänckia sin Arm med sin tre-tandige Gaffel. STIERNHIELM Cup. 3 (1649, 1668) jfr ELD-, FISK-, JÄRN-, TRÄGAFFEL. – särsk. a) om vissa större landtbruksredskap; jfr GREP, TJUGA; numera bl. ss. senare led i ssgr o. elliptiskt för dylika ssgr. 1Sam. 13: 21 (Bib. 1541). KALM Resa 2: 38 (1756). Gaffeln eller den tvåuddiga högaffeln benämnes äfven fork i några landskap. MÖLLER Jordbr. 142 (1881). HEIDENSTAM Alienus 3: 93 (1892). jfr HÖ-, KÄRV-, STRÖ-, SÄDES-, TORV-GAFFEL. b) om vid sönderdelning av matvaror l. vid måltid användt redskap; särsk. om mindre, i Sv. först i relativt sen tid allmännare brukat redskap, användt av don spisande att fasthålla födan, då den sönderdelas på tallriken, o. sedan föra densamma till munnen. Äta med gaffel. Taga ngt på gaffeln. 1Sam. 2: 13 (Bib. 1541). Soppor .. warde medh skedhar tagne, then andre maaten medh knijff eller gaffel. SCHRODERUS Comenius 558 (1639). I konung Gustaf Adolfs silfverkammare funnos endast 13 gafflar. ECTEGNÉR (c. 1900) hos SCHÜCK o. LUNDAHL Lb. 1: 274. De äldsta gafflarna voro tvåuddiga med rakt skaft, oftast afslutadt med en kula; men med tiden fick gaffeln sitt nuvarande utseende, .. nedtill delad först i tre och sedermera i fyra klor. 2NF (1908). Först på 1000-talet infördes gaffeln i Europa, först på 1600-talet blef dess bruk allmänt bland de bildade och först på 1800-talet vanligt bland allmogen. Därs. 19: 203 (1919). Gaffeln kom först omkring 1600 i bruk utom Italien och begagnades till en början blott af förskäraren, ej af den enskilde bordsgästen. SCHÜCK FUpsala 132 (1917). Innehållet (i etuiet) är en kniv och en tvåkload gaffel. Fredr1Tid 52 1924; om föremål från 1735). jfr ASSIETT-, BORDS-, BYTES-, DESSERT-, FISK-, FRUKOST-, FRUKT-, KÖKS-, KÖTT-, MAT-, NYSILVER-, SILVER-, SMÖR-GÅS-, ÄTGAFFEL. – särsk. (vard.) bildl., i uttr. ha ngt på gaffeln, vara viss om ngt, säkert kunna räkna på ngt, ha l. få det på gaffeln, ha l. få det väl ställt för sig, ha l. få det som man vill ha det. Nu har han rigtigt fått det på gaffeln! BJÖRKMAN (1889). När man har ett litet millionarf halft på gaffeln, kan man väl taga sig litet trefnad i förskott. HEIDENSTAM Alienus 1: 103 (1892). TENGSTRÖM Kipling 23 (1899). 2) i utvidgad anv., om föremål med två grenar l. armar, som mer l. mindre erinrar om en gaffel (i bet. 1); äv. om själva klykan som bildas av de båda grenarna. TRIEWALD EldMachin 14 (1734). På vågbalkens midt står en tunga .. vertikalt upp; denna kan ledigt röra sig emellan en gaffel, som uppehåller pannorna för vågbalken och kan fritt upphängas vid öfre ändan. JernkA 1829, Bih. s. 228. – särsk. a) om upptill tvådelat föremål användt ss. stöd under ngt. (Sv.) Gaffel .. att stödja träd eller annat emot: (lat.) retinaculum. LINDFORS (1815). EKMAN NorrlJakt 230 (1910). jfr ÅR-GAFFEL. – särsk. (förr) mil. med klyka försett stöd, avsett att vid eldgivning uppbära tyngre handeldvapen (musköt o. d.), forkett. OrdnSiötull. 1667, s. A 4 b. Mousqueten på Gaffelen. AntecknSaml. 11 1677; i kommando). HEIDENSTAM Svensk. 2: 82 (1910). jfr GEVÄRS-, MUSKÖT-GAFFEL. b) sjöt. rundhult som med sin tjockare gaffellikt utskurna ända griper om akterkanten av en mast o. vid vilket övre delen av ett trapetsformigt segel fästes. RÅLAMB 10: 7 (1691). BonnierKL (1924). jfr AP-, FOCK-, MESAN-, STOR-GAFFEL. c) elliptiskt för STÄM-GAFFEL. BERNDTSON (1880). d) (i sht i fackspr.) om par av skaklar mellan vilka vid körning hästen (resp. mellanhästen, då tre hästar användas) spännes; såväl i fråga om lösa o. var för sig avtagbara som i fråga om baktill med varandra förenade skaklar. Hästen går i gaffeln, hästen går mellan skaklarna. STIERNSTOLPE Arndt 1: 8 (1807). Häst, som drar i gaffel. DALIN 1: 589 (1852). 2NF 25: 862 (1917). – jfr HEL-, LÖS-GAFFEL. e) om tvågrenad plogbill på s. k. gaffelplog; jfr GREN 1 d. AHLMAN (1872). CANNELIN (1921). f) å velociped, om gaffellikt grenad del av ramen vilken omsluter ngt av hjulen o. stöder mot hjulets lager. ÖSTBERG Vel. 29 (1894). ÖSTERGREN (1924). jfr FRAM-, VELOCIPED-GAFFEL. g) jäg. horn i andra hornstadiet hos hjortdjur (i vilket normalt förekomma två spetsar på varje hornstång). Två tjurar .. / en med gaffel och en med grenig, sextaggig krona. KLINCKOWSTRÖM Örnsjötj. 45 (1906). – oeg., om djur med dylikt horn; jfr GAFFEL-BOCK 1, -HJORT, -TJUR. Spetsbockar och gafflar feja vanligen på unga, c:a 10-åriga barrträdstammar. BiblJäg. 4: 82 (1897). h) spelt. bildl., i schack: on bondes samtidiga hot mot två fientliga huvudpjäser; jfr GAFFEL-STÄLLNING. WILSON Spelb. 23 (1888). WIGFORSS Schack 103 (1929). i) mil. bildl., vid avståndsinskjutning med kanoner, om skillnaden i avstånd mellan de krevader som innesluta målet. Om man under användande af uppsättning för ett visst afstånd fått ett minusskott och om man med uppsättning för ett t. ex. 200.. m. större afstånd fått ett plusskott så säges målet vara inneslutet uti en gaffel af 200 .. m. BILLMANSON Vap. 254 (1882). De mål, på vilka tyskarna nu sköto, lågo inom gaffeln 3,+00-8,900 m. HEDIN KrRyssl. 391 (1915).