GALDER gal⁴der., r. l. m. ((†) n. RYDBERG Gudas. 106 (1887)); best. -n; pl. -drar gal³drar², äv., i sht i sydligaste Sv., ⁴⁰ ( ss. n. ==). ( galder 1685 osv. gal(l)dur 1675–1732 (: Galdur-konsten). gaulld- 1712 (: Gaulldra, v.))

[liksom d. galder av isl. galdr, avledn. av gala (se GALA, v.); jfr feng. ȝealdor]

[GALDER 0]

(i sht i poetiskt l. arkaiserande spr. samt i filologiskt-historiskt fackspr.) i fråga om fornnordiska förh.: magisk sång, trollsång, besvärjelsesång; äv.: besvärjelse, häxeri, magi (utövad under avsjungande l. framsägande av magiska sånger), trolldom. VERELIUS Run. 4 (1675). Oden lärde Prästerne Trollkonsten .. genom en art af visor, som kallades Galdrar. DALIN Hist. 1: 189 (1747). MarkallN 2: 129 (1821). Galdern, som Groa sjungit, lugnade hafvet. RYDBERG Gudas. 112 (1887). Under forntiden spelade trolleri och dylikt en mycket stor roll och kallades då galder, sejd och trolldom. Uppl. 1: 218 (1902). LINDQUIST Guldrar (1923; boktitel). jfr LÄKE-, SKYDDS-GALDER.

Ssgr

– GALDER-FORMEL. RYDBERG Varia 297 (1894).

– GALDER-KONST(EN). konst(en) att gm galdrar utöva trolldom. KOLMODIN QvSp. 1: 243 (1732). RYDBERG Myt. 1: 516 (1886).

– GALDER-SJUNGEN, p. adj. (enst.) förtrollad gm galdrar. (Groa) ger honom (dvs. Svipdag) .. den kraft, som kallas "Leifnirs eldar" . ., hvilken löser fjättrar från galdersjungen lem. RYDBERG Myt. 1: 063 (1886).

(†):

– GALDRA-SMED.

[efter isl. galdrasmiðr]

eg.: person som sammansätter galdrar; om oden o. de övriga asarna. DALIN Hist. 1: 189 (1747). STRINNHOLM Hist. 1: 197 (1834).

Avledn.

– GALDRA , v.

[jfr d. galdre]

(numera bl. arkaiserande)

[GALDRA.avl 1]

1) sjunga trollsång(er), utöva trolldom gm trollsång(er). SPEGEL 138 (1712). SvD 1920, nr 313, s. 10.

[GALDRA.avl 2]

2) påvärka (ngt) gm trollsång(er), förtrolla, förhäxa. Saxo vet om sin Ollerus, att han kunde galdra ett ben .. så, att det förvandlades till ett fartyg. RYDBERG Myt. 1: 693 (1886). HOHHILDEBRAND i 3SAH 23: 375 (1908).