© Svenska Akademien. SAOB spalt: G320; tryckår: 1928
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
GENUS je⁴nus, n. ((†) r. BREMER Brev 1: 385 (1836)); i best. anv. utan slutartikel l. (starkt vard.) -et (KLINT 965 (1906)); pl. == (SUNDÉN (1885) osv.), äv. (med lat. form) genera je⁴nera (SAHLSTEDT SvGr. 43 (1769), ÖSTERGREN (1924)). Anm. I bet. 1 förekom förr vid sidan av pl. genera en pl. generer (ROSENSTEIN i SAH 1: Föret. 12 (1801), MOBERG Gr. 30 (1815)), vilken uppkommit gm analogi med växlingen neutra:neutrer. Till pl. generer förekom äv. en sg.-form gener (WESTE (1807), ENBERG SvSpr. 80 (1836)).
[av lat. genus, börd, släkte, kön (äv. i bet. 1), slag, klass, bildat till roten i gignere (perf. genui, p. pf. genitum), alstra, föda, ieur. gen, föreliggande äv. i gr. γένος, släkte; kön (äv. i bet. 1), o. i germ. ken- (varav t. kind) l. (med annat avljudsstadium) kun- (se KÖN). – Jfr GENEALOG, GENERAL, adj., GENERERA, GENERISK, GENERÖS, GENESIS, GENITAL, GENITIV, adj., GENIUS, GENRE, GENTIL, GENUIN]
[GENUS 1]
1) språkv. benämning på varje särskild av de kategorier i vilka substantiven efter det betecknades olika naturliga kön resp. saknad av kön l. efter arten av substantivens egen l. av med dem syntaktiskt förenade ords böjning l. form indelas; av de gr. o. lat. språkens gramniatici angivna ss. tre: maskulinum, femininum o. neutrum o. efter dem i framställningar av sv. grammatik tidigare angivna på samma sätt, numera (efter EHTEGNÉR (1890)) med tillägg av realgenus; äv.: egenskap(en) att tillhöra ugn viss av nämnda kategorier (ngt visst genus) l. (om bestämningsord) att hava den form som vid syntaktisk förbindelse med ett sbst. dettas genus medför; äv. dels om sammanfattningen av de olika genus ss. grammatisk kategori, dels om indelningen i genus ss. princip för grammatisk klassiflkation; i moderna fackvetenskapliga framställningar äv. i allmännare anv. om (kategorier uppkomna gm) indelning av substantiv osv. efter andra synpunkter än naturligt kön l. böjuingens l. formens beskaffenhet. Ordet natt har i de germanska språken feminint genus. Vid syftning på maskulinum och femininum samtidigt får predikatsadjektivet neutralt genus. Naturligt l. sexuellt genus, genus som bestämmes av det betecknades naturliga kön. Grammatiskt genus, genus som bestämmes av ordens böjning l. form. Poetiskt genus, genus som förekommer uteslutande (l. företrädesvis) i poesi. Animellt genus, genus som bestämmes av huruvida det betecknade är levande l. livlöst. Individens genus, om det förhållandet att ett ord har maskulint l. feminint genus, allt eftersom det för tillfället betecknar en manlig l. kvinnlig individ. Genus, eller kön, art, beskaffenhet, lärer mig, antingen säga han hon, eller det, om ett ting, och är Masculinum, Foemininum och Neutrum. OLANDER Förespel 20 (1753). Gen. (heter) Edras, i alla tre genera. SAHLSTEDT SvGr. 43 (1769). Substantivets genus (kön) är trefaldigt. SUNDÉN SvSpr. 29 (1869). Vid substantivet är att märka: 1) Genus, 2) Numerus, 3) Kasus och 4) Deklination. CALWAGEN TySpr. 10 (1874). Om genus i svenskan. EHTEGNÉR i 3SAH 6: 251 1891; titel). NOREEN VS 5: 303, 306 (1908).
[GENUS 2]
2) (mindre br.) språkv. benämning på varje särskild av de formkategorier l. huvudformer hos verbet som uttrycka aktiv l. passiv betydelse (i t. ex. sv. o. lat. aktivum o. passivum, i gr. aktivum, passivum, medium); sammanfattningen av verbets huvudformer ss. grammatisk kategori. SCHILLER SvSpr. 141 (1859). Verbets genins .. är tvåfaldigt. SUNDÉN SvSpr. 53 (1869). ANOREEN i PedT 1898, s. 385.
[GENUS 3]
3) (i vetenskapligt fackspr., i sht log. o. naturv.) släkte, släktbegrepp; motsatt: art resp. artbegrepp (species). Under thet ordet saeramenterare, som är genus, förstås alla calvinister och zvinglianer. RA 3: 73 (1593). Växterna .. beskrifvas först till genus (slag). EconA 1808, jan. s. 127. NF (1882). (Flera föremåls) abstrakta enhet, det gemensamma i hvad de alla äro, d. v. s. deras genus. WIKNER Tidsex. 60 (1888). ÖSTERGREN (1924). jfr ÖRT-GENUS.
Ssgr
GENUS-BEGREPP. särsk. bot. o. zool. till 3: släktbegrepp. BotN 1842, s. 180. Det (av Linnés arbeten) som afsåg faststållandet af genus-begreppet. AGARDH LinnéBet. 11 (1878).
– (1) GENUS-BETECKNING. språkv. jfr -ÄNDELSE. En i språket utpräglad genusbeteckning. ENTEGNÉR i SvTidskr. 1674, s. 140. LUÅ XXV. 3. 1: 11 (1889).
– (1) GENUS-MÄRKE. (mindre br.) språkv. jfr -ÄNDELSE. SCHILLER SvSpr. 68 (1859). EHTEONER i 3SAH 6: 210 (1891). (1) -REGEL; pl. -regler. språkv. regel enligt vilken ett ords genus bestämmes. RABE LatGr. 5 (1845). EHTEGNER i 3SAH 6: 214 (1891).
– (1) GENUS-VÄXLING. språkv. det förhållandet att ett sbst. utbyter sitt genus mot ett annat. NOREEN VS 2: 259 (1910).
– (1) GENUS-ÄNDELSE. språkv. ändelse utmärkande genus. TULLBERG SvSpr. 1: 7 (1836). EHTEGNÉR i 3SAH 6: 358 (1891).