GENERALITET ʃen¹eral¹ite⁴t l. ʃe¹n-, sbst.¹,
r. l. f.; best. -en; pl. -er. [jfr t.
generalität, fr.
généralité; efter senlat.
generalitas, till lat.
generalis (se
GENERAL, adj.)]
[GENERALITET.sbst1 0]
(
i sht i fackspr.)
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara generell; förr äv. konkretare: ngt som är generellt l. allmänt hållet l. som går ut på det generella l. allmänna. RARP 6: 196 (
1657).
Under det man ville bemöda sig att afhandla saker, som vore gemensamma för både realskolan och gymnasium, befarades att man skulle falla in uti generaliteter, som icke lände någon till gagn. TLär. 1847–48,
s. 230.
Plato (har enl. Biberg) .. intet annat kännemärke (på idéerna) än det logiska af allmänhet eller generalitet. NYBLÆUS Forskn. III. 2: 69 (
1888).