GEN- :
–
(7 b) GEN-FALLA. (
†)
falla igen. SCHULTZE Ordh. 1003 (
c. 1755).
– (
8)
GEN-FORDRAN. (numera bl.
jur.) motfordran; förr äv. i allmännare anv.
BoupptVäxjö 1775.
En uppoffring utan genfordran har dubbelt värde. ÖDMANN StrFörs. 1: 464 (
1800).
Rätt till kvittning för genfordran. SFS 1907,
nr 36, s. 46.
– (
8)
GEN-FORDRING. (numera bl.
jur.) genfordran; nästan bl. i sg. best. o. i pl.
BtRStP 1828–30,
1: nr 1, s. 10.
KALLENBERG CivPr. 301 (
1918).
– (
8)
GEN-FRÅGA,
r. l. f. [jfr t. gegenfrage]
(i skriftspr., föga br.) motfråga. BORG Luther 2: 549 (
1753).
KWARBURG i
GHT 1898,
nr 80 B,
s. 1.
ÖSTERGREN 1924;
angivet ss. skriftspr. o. mindre vanligt).
-FULLO, se
GEN, prep. o. adv. I
anm. – (
6)
GEN-FYLLA,
v. (
†)
ersätta. För 9 .. Vocales .. finnas ike meer än 4 ibland Runorne som them lijkväl geenfylla. JTBUREUS (1602) hos LINDROTH Bureus 84.
– (
7)
GEN-FÄRD.
[sv. dial.
genfär(d); vbalsbst. till förb.
FARA IGEN
1 (se
FARA, v. särsk. förb.); jfr d.
genfærd]
(i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid, numera föga br.)
[GEN-FÄRD.ssg 1]
1) abstr.: spökeri. HOLMBERG Bohusl. 2: 46 (
1843).
Ringning och sång voro de två medel man hade att skydda sig från genfärd. NORLIND AllmogL 626 (
1912).
ÖSTERGREN (
1924).
[GEN-FÄRD.ssg 2]
2) vålnad, gengångare; äv. bildl. En genfärd af någon som blifvit ihiälslagen. DALIN Arg. 1: 103 (
1793,
1754)
JmtFmT 3: 5 (
1902).
Det forna Lund, .. / i där .. / .. stora minnens genfärd än dröjt kvar. FLENSBURG Sång. 160 (
1912,
1915)
– (
10)
GEN-FÖDAS,
v. dep. [jfr d. genföde(s)]
(i vitter stil, föga br.) ånyo födas, födas på nytt. ATTERBOM i PoetK 1821,
1: 165.
Hvarje gång (hon bränts) lefde hon (dvs. Gullveig) upp igen eller genföddes. DENS. VittH 105 (
1845).
ULLMAN UFolk 161 (
1904).
–
(7 a) GEN-GLANS.
(i vitter stil, föga br.) återglans, återspegling. WIESELGREN SvSkL 2: 3 (
1834).
En genglans af Herrens heliga klarhet. FLENSBURG KyrklTal 174 (
1873).
TAVASTSTJERNA Morg. 141 (
1884).
ÖSTERGREN 1924;
angivet ss. skönlitterärt o. mindre vanligt).
–
GEN-GÅ l.
-GÅNGA.
[bildat till GEN-GÅNGARE]
(
†)
om död person: gå igen, åter uppenbara sig; äv. bildl. Den .. qvinliga skepnaden .. vore .. en gengående prinsessa. ALMQVIST Herm. 207 (
1833). Denna förvillelse
(dvs. att tron i kristendomen betyder allt, bot o. bättring mindre) .. gengångar merändels i hvarje tid.
WIESELGREN SvSkL 1: 341 (
1847).
TOPELIUS 24: 242 1857;
bildl.).
–
GEN-GÅNG.
[jfr d. gengang; bildat till förb. GÅ IGEN efter GEN-GÅNGARE 1]
(i fråga om folkliga föreställningar, i sht i ä. tid, numera föga br.) handling(en) l. förhållande(t) att gå igen, spökande, spökeri. Möjligheten af dödes gengång. ALMQVIST Amor. VII (
1839).
CYGNÆUS 8: 139 (
1846).
ÖSTERGREN (
1924).
– (
7)
GEN-GÅNGARE.
[jfr d. genganger; bildat till förb. GÅ IGEN l. möjl. lån från d.]
[GEN-GÅNGARE.ssg 1]
1) (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid) vålnad av avliden människa, spöke. SP 1780,
s. 686. Gengångaren var i stånd .. att på mångahanda sätt skada dem
(dvs. sina fiender).
LOVÉN Folkl. 202 (
1847).
Fatab. 1921,
s. 204.
[GEN-GÅNGARE.ssg 2]
2) mer l. mindre bildl.; särsk. om ngn som företräder en förgången tids åskådning l. seder o. d. l. om ngt som är l. uppfattas ss. en kvarleva från en äldre tid. TÖRNEROS Brev 2: 8 1827;
uppl. 1925).
Karl (den djärve av Burgund) var .. en gengångare från feodalismens gyllene tider. PALLIN MedeltH 88 (
1872).
Första åren efter odlandet uppdyka väl såsom gengångare af den forna vegetationen Vass (osv.). MosskT 1888,
s. 360.
WIRÉN ZoolGr. 1: 415 (
1899).
Ssgr (till GENGÅNGARE
[GEN-GÅNGARE.ssg 1]
1):
–
GEN-GÅNGERI ¹⁰⁰⁴, ngn gg äv. ³~⁰⁰². [jfr d. gengangeri; bildat till förb. GÅ IGEN efter GEN-GÅNGARE 1]
(i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid, numera föga br.) spökeri. SKN 1843,
s. 210.
LOVÉN Folkl. 201 (
1847).
–
GEN-GÅNGERSKA.
fem. till GEN-GÅNGARE; i sht (tillf., i vitter stil) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. NYBERG 2: 265 1832;
bildl.).
ÖSTERGREN (
1924).
– (
1)
GEN-GÅRD. (
†)
om gård i förh. till en midt emot densamma liggande gård. ConsAcAboP 1: 222 (
1646).
– (
8)
GEN-GÅVA.
[jfr ä. d. gengave, t. gegengabe]
gåva given ss. vederlag för förut erhållen gåva. SCHRODERUS Comenius 878 (
1639).
Gåfwor och geengåfwor hålla Wänner längst. GRUBB 109 (
1665); jfr
RHODIN Ordspr. 56 (
1807).
Om gåfva och gengåfva i äldre germansk rätt. BERGMAN 1909;
boktitel).
– (
6)
GEN-GÄLD.
[fsv. gengiäld, motsv. d. gengæld; jfr isl. gagngjald, gåva av brudgummen till bruden, avpassad efter brudens hemgift]
vedergällning, ersättning; oftast i uttr. i l. till gengäld, ss. vedergällning l. ersättning; äv. med förbleknad bet.: i stället. WIVALLIUS Dikt. 88 (
1634).
Hvad skall jag då i gengäld gifva er? HAGBERG Shaksp. 2: 79 (
1847).
(Amsterdams) sjöfart går visserligen icke upp mot Rotterdams, men så är i gengäld dess handel så mycket större. TORPSON Ear. 1: 217 (
1895).
Dom. 8: 35 (
Bib. 1917).
Gören gott .. utan att hoppas på någon gengäld. Luk. 6: 35 (
Därs. ).
– (
6)
GEN-GÄLDA.
[jfr d. gengælde]
(
i sht i skriftspr.)
giva vederlag för (ngt), vedergälla (ngn), återgälda (ngn l. ngt med ngt); med avs. på ngt ondt l. obehagligt: ge betalt för (ngt), hämnas (ngt). STRINNHOLM Hist. 1: 484 (
1834).
Gengälde dig Zeus och öfrige gudar! JOHANSSON HomOd. 9: 479 (
1844).
De historier, med hvilka B. och jag gengäldade den gästfrihet vi åtnjöto, mottogos med välbehag. HLILLJEBJÖRN Hågk. 2: 25 (
1867). Att .. gengälda all den förtret, de lidit.
BÅÅTH Saxo 22 (
1902).
–
GEN-GÄRD.
( gen- 1540 osv. gin- 1527–1923) [fsv. gengärd (i bet. 1), eg.: tillrustning till ngas mottagande, motsv. d. gengærd]
[GEN-GÄRD.ssg 1]
1) (
förr)
till 2; urspr. om det sammanskott av livsmedel som under medeltiden ett område på landsbygden hade att utgöra till konungen l. ngn hans ämbetsman l. till biskopen vid besök av ngn av dem; sedermera dels om den stående årliga (in natura l. i pänningar utgående) skatt till kronan vartill nämnda sammanskott till konungen förvandlades, dels om (uppbörd av årlig avgift (in natura l. pänningar) till vissa lokala tjänste. l. ämbetsmäns underhåll. GR 4: 312 (
1527).
(Gården räntar) fyre pund smör oc halffierde pund korn .. för gingerd. BtFinlH 3: 273 (
1551).
Jtem haffuer Ländzmahn i grundsundh till at fordhra sin gingerdh, aff Anders Nilss. ÅngermDomb. 1634, fol. 80. HSH 31: 392 (1662). Med presterna, som dagen derpå skulle hålla ginger(d) (uppbörd och läsförhör) uti Wuokki by, följde jag dit. LÖNNROT SvSkr. 2: 148 (
1833).
LINDE Kam. 25 (
1852).
[GEN-GÄRD.ssg 2]
2) [utvecklat av 1]
(
förr)
kam. enhet för fördelningen av kronans gengärd på den skattskyldiga jorden. (Gårdarna) ränte tolff pundh smör och två gengärder. GR 27: 62 (
1557).
(Gården) renter smör 4 [L]℔ och een heel gingierdh. Därs. 28: 497 (
1558).
BOTIN Utk. 357 (
1761).
[GEN-GÄRD.ssg 3]
3) (
numera bl. i Finl.,
knappast br.)
till 6: vedergällning, gengäld, gengåva. SWEDBERG Schibb. 331 (
1716).
Billigt är, / Att hjelten får till gengärd (för sina dåd) hugnerika ord. PALMBLAD Soph. 456 (
1841).
ESTLANDER Flandrin Dedik. (
1890).
CANNELIN (
1921).
Ssgr(förr; till GEN-GÄRD 1):
–
gengärds-havre.
Aårlig Renta aff .. Aåbo Län .. Gengierdz haffre .. lest. HFinlKamF 1: 9 (
1530).
–
gengärds-järn.
JernkA 1844,
2: 117 (
1557).
–
gengärds-malt.
GR 23: 441 (
1552).
–
gengärds-oxe.
Gengärdsoxar af hela Åbo län 15 till 20. HH XI. 1: 13 (
1530).
–
gengärds-pänningar, pl.
[fsv. gengärdhpänningar, pl.]
GR 7: 76 (
1530).
WIDMARK Helsingl. 1: 304 (
1860).
– (
1)
GEN-HAMMARE.
[jfr ä. d. genhammer, ett slags hammare som hölls emot vid nitning av söm]
(
numera föga br.)
tekn. på stjärthammare: liten vid skaftets bakre ända anbragt hammare som under smidningen slår an mot en tjock (smidd l. gjuten) järnhäll, varigenom styrkan o. hastigheten av hammarslagen ökas. RINMAN Jernförädl. 166 (
1772).
2NF 10: 1240 (
1909).
– (
4)
GEN-HÅLL.
[jfr d. genhold, t. gegenhalt]
(
†)
förhållande(t) att ngn l. ngt håller tillbaka. JRUDHELIUS (
1662) i
2Saml. 35: 219.
– (
8)
GEN-HUGG.
[jfr t. gegenhieb]
(
†)
mothugg; äv. bildl. LIND 1: 790 (
1749).
Weise 1: 209 (
1769;
bildl.).
– (
8)
GEN-HÄLSNING.
[jfr d. genhilsen, t. gegengruss]
(
mindre br.)
hälsning tillbaka, besvarande av hälsning. Hälsande och mottagande genhälsning. TÖRNEROS Brev 2: 104 1827;
uppl. 1925).
LEVERTIN SNov. 106 (
1906).
AQUENNERSTEDT i
1LundagKron. 149 (
1918).
– (
4)
GEN-HÄVDA.
( -häffdar, pr. 1639) [om icke felaktigt för GEN-HÖFTA uppkommet härav gm anslutning till HÄVDA]
(
†)
snäsa (ngn), giva (ngn) snubbor; jfr GEN-HÖFTA. (En tålig man) sneseer (snubbar, geenhäffdar) .. (icke) någon. SCHRODERUS Comenius 892 1639; t.
orig.: fähret auch nicht jemand hefftig an).
– (
4)
GEN-HÖFTA.
[fsv.
genhöfta, hålla tillbaka, motstå, bekämpa; jfr sv. dial.
genhöfta, hindra, stå emot, göra motstånd, svara ngn, så att han tiger,
genhöva (Hall.), försvara sig med ord; senare ssgsleden är sannol. en avledn. till fsv.
höva, avpassa, måtta, anstå (se
HÖVAS)]
(
†)
sätta sig l. stå emot, mota, hindra, motsäga, bekämpa. Job 11: 3 (
Bib. 1541;
Vulg.: confutaberis). Angrijpa, genhöffta och öffuervinna them, som vilia framplanta een vidhskepeligh troo.
PHRYGIUS Valetpr. D 4 b (
1613). Tina gerningar moste intet förleggia och genhöffta titt tal.
SWEDBEEG Casa 137 (
1723).
LENÆUS Delsbo 193 (
1764).
(Andra präster ha gärna fått ligga i Lund och studera) mina studier allena har man velat "genhöfta". AHNFELT StudM 2: 297 (
1857).