GENITIV je³ni~ti²v, stundom -e~ti²v, äv. ⁴⁰~¹ ngn gg ¹⁰ ⁴, ss. första led i ssgr äv. je¹niti³v~ l. jen¹-, stundom -et- (geniti'v WESTE; jeniti'v DALIN; je³ni~ti²v LoW (1911)), r. l. m. ((†) n.
SvLitTidn. 1819, sp.
296);
best. -en (ss. n. -et); pl. -er. ( genitiv 1807 osv. -et- 1896–1921. Anm. Ordet förekommer i ä. tid alltid o. stundom ännu med den lat. formen genitivus. MOLANDER Förespel 22 (1753), BRATE) [jfr d.
genetiv, t.
genitiv, eng.
genitive, fr.
génitif; av lat.
genetivus (genit-), sbst., uppkommet av
genetivus adj. (se
GENITIV, adj.) i uttr.
(som av lat. grammatici användes för att återgiva gr. ἡγενική πτῶσις, "släktets" kasus)]
[GENITIV.sbst 0]
språkv. kasusform som företrädesvis begagnas för att uttrycka samhörighet, i sht egendomsförhållande; äv. om själva bet.-förhållandet (oberoende av dess språkliga uttryck). Ett ord som står i genitiv. Prepositioner som styra genitiv. Possessiv, objektiv, subjektiv, epexegetisk genitiv. WESTE (
1807).
Genitiven besvarar frågan hvars? MOBERG Gr. 31 (
1815).
BOIVIE SvSpr. 69 (
1820).
BRATE SvSpr. 68 (
1898). jfr
MÄTTS-GENITIV.
Ssgr (språkv.):
–
GENITIV-ATTRIBUT.
attribut som utgöres av en genitiv. LÖFGREN Tyspr. 119 (
1880).
–
GENITIV-OBJEKT.
objekt som utgöres av en genitiv. LörGREN Tyspr. 122 (
1880).
–
GENITIV-ÄNDELSE.
SUNDÉN (
1885).