GISTA jis³ta², r. l. f.; best. -an; pl. -or. nm. Hos STRINDBERG förekommer pl. -formen giston (Skärk. 162 (1888)), som kan bero på att den dialektala pl. -formen glste(r) na (jfr formen glstena hos STRINDBERG Hefsb. 300 (1890)) uppfattats ss. n. [fsv. gist, gista, sv. dial. gista, f., gist, f.; till stammen i GISTA, V. I, o. GISTEN; annan förklaring hos LIDÉN i pinnForsch. I
1: 133 fl.]
[GISTA.sbst 1]
1) i urspr. bot.: mellanrum, gap; bl. i ssgr.
[GISTA.sbst 2]
2) (
numera bl. fisk. i sht på östkusten ned till Smål. Samt på Gotl.)
i marken nedslagen påle l. stör som upptill är kluven l. försedd med sjålvvuxen kiyka l. med inborrad(e) pinne (pinnar) l. med en krokbärande träarm, på vilken (jämte andra av samma slag) nät l. not upphånges till torkning; äv. om torkstållning med förlängd tvårarm som stödes av stolpar; förr åv. om liknande ställning för upphängande av jaktnåt; vanl. i pl. JPETRI PEriksson B
3 b (
1639; i bild i fråga om jaktnät).
Linc. (
1640).
ARWIDSSON St,ömm.
50 (
1913).
Skötarna torka på gistorna. BoLANDER ManNæs. 178 (1925). jfr
NOT-,
NÄT-,
SKÖTGISTA.
Ssgr A
: (2)
–
GIST-GÅRD.
(fisk., i sht på östkusten ned till Smål. samt på Gotl.) samling av gistor. STRINDBERG SVÖ 2: 232 (
1883).
Han spånde upp klädstreck mellan klykorna i gubben Bromans gistgård. SIWERTZ Eld. 49 (
1916).
– (
1)
GIST-KIL.
skogsv. spiror (toppåndar) av omkring 1 meters längd som kilas in vinkelrätt mellan stockama i bakväggen av en liggmila (gist- l. skarv stockarna) för att åstadkomma stadga o. luftväxling åt den i milan lagda veden, skarvkil. UHR Aol'1.
47 (
1814).
CNATTINGIUS Skogslex. (
1874, 1894).
– (
2)
GIST-PLATS,
gist- 1908. giste- 1647–1848 (föga br.) gistvall. Ångermnomb. 1847, s. 45. PT
1908, nr 182 A,
s. 1.
– (
1)
GIST-STOCK.
[jfr -KIL]
skogsv. stock i bakväggen av en liggmila, skarvstock. UHR Eoln. 47 (
1814).
BERGSTRÖM o. WESSLÉN 93 (
1916).
– (
2)
GIST-VALL.
(fisk., i slit på östkusten ned till Smål. samt på Gotl.) plats där gistor äro uppsatta. HALLSTRÖM Than. 252 (
1900).
B
(
†):