GJUSE jω³se², i ssg förr äv. -GJUS,
-KJUSE,
-KJUS,
m. l. r.; best. -en; pl. -ar. (gjuse
1Brehm 2: 530 (
1875) osv.
-gjus (i ssg)
SERENIUS (
1741: fiskgjus).
-gjusen (i ssg), sg. best.
5Mos. 14: 13 (
Bib. 1541: Fiskagiusen) osv.
-kjus (
-tjus) l.
-kjuse (i ssg)
BROMAN HelsB 153 (
1733: Fiskekiusar),
LINNÉ SystNat. 17 (
1748: Fisktius),
MÖLLER (
1807: Fiskkjuse).
-ljuse (i ssg)
BERGMAN GotlSkildr. 313 (
1882: Bergs-ljuse))
[jfr sv. dial. (Finl.) gjus(o), f.; medelst det i djurnamn vanliga suffixet -se (jfr GUMSE, MÅSE) bildat till fsv. giudher, giodher (anträffat bl. i ortnamnet Giudhanæs, Giodhanæs, nuvarande Djuvanäs), sv. dial. (Finl.) gjud, -gju(de)r (i ssgn fiskgju(de)r), judar, pl. (Smål.), motsv. nor. dial. gjod, isl. gjoðr, till en ljudhärmande rot gheu, ghou, som äv. föreligger i isl. geyja, skälla, sv. dial. göla, tjuta; besläktat dels med sv. dial. (Smål.) jutar, pl., fiskgjusar, fht. (erin)geoz, dels med feng. (earn)gĕat. Jfr
JSAHLGREN i
ArkNF 44: 254 ff.]
[GJUSE 1]
1) rovfågeln Pandion haliaëtus (Lin.), fiskgjuse; i sht i ssgn FISK-GJUSE. SUNDÉN (
1885).
Så vitt som gjuse jagar gingo hans ord. JOHANSSON RödaHuv. 1: 69 (
1917). – jfr
FISK(A)-GJUSE.
[GJUSE 2]
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) om olika fåglar tillhörande måssläktet, nämligen Larus fuscus Lin., sillmås, o. Larus argentatus Brünn., gråtrut; i sht i ssgr. 1Brehm 2: 530 1875;
om sillmås). jfr
BÄRG-,
SILL-,
VIT-GJUSE.