GLADIATOR glad¹ia³tor², m.; best. -n; pl. -er glad¹iatω⁴rer; förr ngn gg äv. GLADIATÖR, m., anträffat bl. i pl. -er. ( -or 1768 osv. -ör 1814)

[av lat. gladiator (resp. fr. gladiateur), ytterst av lat. gladius, svärd; jfr GLADIOLUS]

i fråga om förh. i det gamla Rom: person som var särskilt utbildad i vapenkonst för att deltaga i de till folkets förlustelse anordnade kämpaspelen, fäktare, svärdskämpe. EBERHARDT AllmH 2: 362 (1768). Romarne fordrade, at Gladiatorn lät nedsabla sig, utan at visa en mine af förskräckelse. GT 1788, nr 99, s. 3. Af gladiatorer funnos flere klasser, hvilka buro olika namn allt efter utrustning och stridssätt. NF (1882). WALDENSTRÖM Österl. 771 (1896).

Ssgr(i fråga om förh. i det gamla Rom):

– GLADIATOR-SKOLA,

– GLADIATOR-SPEL,

– GLADIATOR-STRID, se B.

– GLADIATORS-SKOLA, r. l. f. ( gladiator- 1884 osv. gladiators- 1882 osv.) fäktskola för utbildande av gladiatorer. NF 5: 1244 (1882). LfF 1902, s. 112.

– GLADIATORS-SPEL. ( gladiator- 1877 osv. gladiators- 1815 osv.) till folkets förlustelse anordnat kämpaspel med gladiatorer; äv. bildl. TEGNÉR (WB) 2: 191 1815; bildl.). (Romarna) funno .. behag i .. gladiatorspelen, som vid tiden för första puniska kriget införts till Rom från Etrurien. BOETHIUS HistLäsn. 1: 252 (1895).

– GLADIATORS-STRID. ( gladiator- 1877 osv. gladiators- 1893 osv.) jfr -SPEL. Blodiga gladiatorstrider. RYDBERG RomD 88 (1877).

Avledn.:

– GLADIATORISK ¹⁰⁰⁴⁰, adj. (föga br.) om fäktkamp: utkämpad av gladiatorer, gladiators-. NORRMANN Eschenburg 2: 325 (1818). Morgan FloraM 2: 16 1827; bildl.). WoJ (1891).