GINA ji³na², sbst.², r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GIN, sbst.¹, r. l. f.; pl. -ar. ( gina (gijn-) 1691 osv. gi(j)n 1691 (: Ginar)-1852)

[liksom d. gi(e) av nt. gin l. holl. gijn, av eng. gin, förkortad form av engine, maskin, hissvärk m. m., av fr. engin, av lat. ingenium, i mlat. äv. krigsmaskin (se INGENIUM). – Jfr GENI, sbst.²]

[GINA.sbst2 0]

i sht sjöt. hisstyg (talja) bestående av två minst tvåskiviga block (numera ett tre- o. ett tvåskivigt block l. tvenne block med flera skivor) samt ett tåg l. en kätting skuret (skuren) gm dessa block; äv. om del av "gina", numera bl. om nämnda tåg l. kätting, förr äv.: ginblock. RÅLAMB 10: 42 (1691). En Gijhna eller Trosz af 100 à 80. Famb. 6. à 7. tum tiock. GRUNDELL AnlArtill. 1: 15 (c. 1695). Flerskifvige blåck eller Ginor. FISCHERSTRÖM 3: 190 (1783). PIHLSTRÖM SkeppAfl. 1: 210 (1796). SMITH (1899). jfr BÅT-, KATT-, KIP-GINA.

Ssgr (i sht sjöt.):

– GIN-BLOCK. ( gin- 1691 osv. gine- c. 1695–1885) till gina hörande block. RÅLAMB 10: 43 (1691). UFlott. 2: 57 (1904).

– GIN-LÖPARE, r. l. m. mellan skivorna i ett ginblock skuren tross som utgör ginans löpare. VetAH 1773, s. 158. FRICK o. TROLLE 255 (1872).

(†):

– GINE-BLOCK, se A.