GLÄFS gläf⁴s, sbst.¹, l. (utom i Finl. numera föga br.) GLAFS glaf⁴s, i bet. 1 o. 2 n. i bet. 3 r. l. m.; best. ( ss. n.) -et; pl. ==. (glafs LINDSCHÖLD Gen. B 2 a (1669: Hundeglaffz), CANNELIN 1921; med hänv. till gläfs), ÖSTERGREN (1925; angivet ss. ngn gg anträffat i bygdemålsfärgat spr.). gläfs (glefs) KFÅb. 1912, s. 149 1712; i bet. 3), SCHENBERG 1739; i bet. 1), HSH 3: 54 (c. 1750; i bet. 3) osv.) 1) motsv. GLÄFSA v., 1: gläfsande, gläfsning, småskällande, bjäbbande. Gamble män hafva .. hört .. bärghundar skiälla om nätterna tre glafs i sönder. DYBECK Runa 1847, s. 7 (1683). En säker hund gifver tecken, att han träffat slag, med starkare rörelser på svansen, samt slutligen med smått gläfs. KÄLLSTRÖM Jagt 145 (1850). I samma ögonblick hörde jag några ifriga gläfs af hundarne. SDS 1900, nr 470, s. 3. jfr HUND-GLAFS l. -GLÄFS. 2) (vard.) motsv. GLÄFSA v., 2: ovettigt tal; ovettig o. småaktig kritik (som icke är att fästa sig vid); "bjäbbande". Oss Européer kallar man (i Marocko) i synnerhet .. du Christne hund! men jag är nu van vid detta glafs. AGRELL Maroco 1: 57 (1789, 1796) Litet gläfs i den engelska oppositionspressen för att regeringen gjort det och icke det o. s. v. VL 1904, nr 257, s. 6. – jfr EFTER-, TIDNINGS-GLÄFS. 3) (†) mun, käft. KFÅb. 1912, s. 149 (1712). Uti Sal. Konungens tid .. fingo de på gläfsen som sprungo med limstången för Konungen. HSH 3: 54 (c. 1750). Håll din satyriska glafs, din äreskändare! CIHALLMAN 147 (1776).