GLAUKONIT glau¹koni⁴t l. -kω- l. -kå-, äv. -aω-, äv. -av¹-, r.; best. -en.

[jfr eng. o. fr. glauconite; av t. glaukonit, bildat

1828 av den tyske mineralogen CKEFERSTEIN av gr. γλαυκός (se GLAUKOM)]

[GLAUKONIT 0]

miner. benämning på en blandning av vattenhaltiga aluminium-, järn- o. kahumsilikat i växlande förhållanden, vilken bildar små gröna korn o. förekommer i sedimentära lager. HOLMSTRÖM Geol. 85 (1877). BonnierKL (1924).

Ssgr (miner.):

– GLAUKONIT-FÖRANDE, p. adj. Den glaukonitförande kalken. LINNARSSON VgCambr. 41 (1869).

– GLAUKONIT-KALK. kalksten som innehåller korn av glaukonit. NF (1882).

– GLAUKONIT-KORN. LINNARSSON VgCambr. 42 (1869).