GLOP glω⁴p, sbst.¹, m.; best. -en; pl. -ar. ( glo(o)p 1569 osv. glo(o)per 1645–1832)

[fsv. gloper, motsv. nor. dial. glŏp, m., svalg, isl. glópr, "fåne"; av en stam glŏp-, gapa (jfr GLOPA v.¹,), i avljudsförh. till sv. dial. (Norrl.) glap, öppning, hål, glapa, vars öppen, stå på glänt (Västerb.), vara talträngd (Östergötl.), samt isl. afglapi, "fåne"; besläktat med GLAPPA, GLOPPA o. GLÅPA]

[GLOP 0]

(ngt vard.) og.: person som står o. gapar o. ser dum ut; oerfaren o. inbilsk ung man; spoling; slyngel; pojklymmel; ung "flabb" (se FLABB, sbst.¹ 2. En vnger gloop. 2Saml. 9: 162 (1569). Någor vnger glop, som aldrig warit vth / Vhr gården, och eij sedt vth om sin ladeknut. SPEGEL OPar. 49 (1705). Arvid Nilsson hade öfvergifvit skolkammaren och var nu en världslig och sprättig glop, som .. uppträdde i pluderhåsor. RYDBERG Vop. 23 (1891). Skall du, unga glopen, ge råd åt oss, som voro män, långt förrän du föddes! NORDSTRÖM Borg. 114 (1909). – jfr LÖJTNANTS-, POJK-GLOP m. fl.