GOT gω⁴t, äv. gå⁴t, m.; best. -en; pl. -er (KLING osv.), äv. (numera knappast br.) -ar (RYDQVIST SSL 2: 200 (1857), OVFRIESEN hos FLODSTRÖM SvFolk 223 (1918)). hist. o. språkv. person tillhörande den östgermanska folkstam som under folkvandringstiden härskade över stora delar av östra Mellaneuropa; oftast i pl. KLING Spect. T 4 a (1735). Då Goter, Burgunder, Franker, Longobarder grundade på Romarerikets ruiner nya välden. GEIJER I. 1: 42 (1818). Goternas språk. UPPSTRÖM GotBidr. 2 (1868). Jordanes, till börden en got, hvilken lefde vid midten af sjette århundradet. IllSvH I: 4 (1875). jfr MESO-, VISI-, VÄST-, ÖST-GOT.