GRADIN gradi⁴n l. -dä⁴ŋ, r. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -s WoJ (1891)). [jfr eng. o. fr. gradin; av it. gradino, avledn. av grado, av lat. gradus, steg (se GRAD, sbst.¹)]
[GRADIN 0]
byggn. trappsteg, trappstegsformig avsats; särsk. i pl. om trappstegsformigt stigande avsatser l. bänkrader för åskådare.
JournSvL 1800,
s. 443.
Det (skulle) sannolikt verka fördelaktigt för ljudfördelningen (på teatern), om parkettens gradiner och golf belades med mjuka mattor. BtRiksdP 1892,
I. I:
nr 37, s. 9.
AHRENBERG Männ. 3: 39 (
1908).