GRAN gra⁴n, sbst.¹, r. l. f. (LIND (1749) osv.), äv. m. (WAHRMAN 1814; jämte f.), FORSSLUND Skog 184 (1896)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. == ((†)
-an DAHLSTIERNA (SVS) 185 (
1707)); pl.
-ar (
NORDENFLYCHT QT 1746–47,
s. 151, osv.) ((†) graner
GR 25: 53 (
1555),
TIÄLLMANN Gr. 177 (
1696). –
gränar RUDBECK Atl. 3: 685 1698;
eljest i Atl.: granar).
gräner VDP 1656, s.
266. gränner
VDAkt. 1668,
nr 49.
gränor KKD 5: 57 (
1709)). (gran
GR 25: 53 (
1555) osv.
graan SCHRODERUS Lex. 51 (
1637),
SPEGEL (
1712). grann, sg.
RUDBECK HortBot. 2 (
1685).
grän TIDERUS GrLat. 63 (
1626;
under abiegnus: Gränträ),
SCHRODERUS Comenius 115 (
1639),
FRIES Ordb. 33 (
c. 1870). grään
Jes. 41: 19 (
Bib. 1541),
TILLANDZ D 4 a (
1683). gränn-
HB 1: 247 (
1591:
grännrijs). –
grån BOLINUS Dagb. 29 (
1667;
felaktigt?; s. 61: grän skog))
[fsv. gran, grän, f., sv. dial. gran, grän, grån, motsv. d., nor. gran, isl. grǫn; jfr isl. grǫn, mustasch, fht. grana, mustasch, fiskben, skägg på ax, t. granne, feng. granu, mustasch; till en rot med bet: sticka fram, vara spetsig; namnet givet med anledning av barren. – Med avs. på omljudet i pl. (o. sg.) jfr ROCK
SvLjudh. 3: 76. – Jfr
GRON,
GRANN, adj., ävensom GRÄS]
[GRAN.sbst1 1]
1) (individ l. varietet l. art av) barrträdssläktet Picea Link.; Särsk. om arten Picea Abies Lin., vanliga l. svenska granen; äv. koll. En hög, reslig, vid, yvig gran. GR 25: 53 (
1555).
Då Granen blommar. HIBERG Linné Oec. 36 (
1750).
(Det) är så omöjeligit att plantera Bök i Lappska fjällen, som Gran på Skånska ler-slätten. LINNÉ Bref I. 1: 176 (
1760).
Vid dörren af alla Brud-hus uppreser (man i Västergötl. o. Bohuslän) tvenne afbarkade granar. JournLTh. 1813, nr 15, s. 3. I nordanskogen / der nickar granen. RYDBERG Dikt. 1: 36 (
1876,
1882)
Lyssna på den granens susning, / Vid hvars rot ditt bo är fästadt! TOPELIUS Lb. 2: 3 1875;
numera vanl. återgivet: Lyssna till
osv.) [öv. av ett finskt ordspr.]
. I klosterkyrkan var koret klädt med granar och enar. PT 1898,
nr 276, s.
3. – jfr
BRUD-,
BRÖLLOPS-,
FJÄLL-,
FROD-,
GORR-,
HÄNG-,
KLOT-,
KRYP-,
KVAST-,
KÄRR-,
MAR-,
MAST-,
MATT-,
MYR-,
NAR-,
ORM-,
PARAPLY-,
PELAR-,
PYRAMID-,
RIS-,
RÖD-,
SLOK-,
SVART-,
TORR-,
UNG-,
VIT-GRAN m. fl. –
Särsk. [GRAN.sbst1 1.a]
a) om l. elliptiskt för JULGRAN. Dansa kring granen. ÖSTERGREN NDikt. 118 (
1879).
Granen, som glänser af stjernor och guldpynt, är icke tänd ännu. BENEDICTSSON Folkl. 111 (
1884,
1887)
FORSSLUND Skog 184 (
1896). – jfr
Fatab. 1909,
s. 249 (
1817).
[GRAN.sbst1 1.b]
b) i utvidgad anv., i namn på (i Sv. ofta odlade) barrträd tillhörande andra släkten än Picea; i sht i ssgr o. elliptiskt för ssgr. – jfr IDE-, LÄRK-, SILVER-, ÄDEL-GRAN. till 1 b. Ordet gran förekommer Jes. 41: 19 (Bib. 1541) ss. översättning av ett hebr. ord betecknande: cypress; jfr
FUR anm. (F
sp. 1836).
Iagh wil giffua på markenne Grään, Böök och Buxboom tilhopa. Jes. 41: 19 (Bib. 1541;
Bib. 1917 cypress).
[GRAN.sbst1 1.c]
c) i överförd anv., i namn på växter vilka gm sitt utseende påminna om granen; i sht i ssgr o. elliptiskt för ssgr. jfr GRAN-FRIER, -GRÄS, -LUMMER, -SIA, -SPIRA, sbst.², -ÖRT m. fl. – särsk. i förb. tysk gran, i (norra) Skåne benämning på örten Euphorbia Cyparissias Lin., med tättsittande, mycket smala blad. ARESCHOUG Fl. 127 (
1866).
LILJA SkFl. 317 (
1870).
[GRAN.sbst1 2]
2) trä l. virke av det under 1 nämnda trädslaget, granträ, granvirke; granved. GFGYLLENBORG Vitt. 1: 241 (
1759, 1795). Medan i den långa vinterqvällen granen sprakar i Edra spisar.
BLANCHE Våln. 7 (
1847).
Hjulet (på drottning Kristinas spinnrock är) af hvit gran, med tunna, svarfvade ekrar af svart ebenholtz. SDS 1898,
nr 138, s. 3.
A
–
GRAN-BACKE.
med granar bevuxen backe (se d. o. 1 o. 2. WESTE 1807.
–
GRAN-BAND.
[GRAN-BAND.ssg 1]
1) granvidja; jfr BAND sbst.¹ 9 a. I Bjursås och Rättvik äro gärdesgårdarna alla af grangärdsel med granband. LINNÉ Ungd. 2: 250 (
1734).
SD(L) 1897,
nr 522, s. 2.
[GRAN-BAND.ssg 2]
2) å laggkärl o. d.; jfr BAND sbst.¹ ¹⁵ a. Tullordn. ³¹/7 1648, s. B 1 b.
–
GRAN-BARK.
vanl. koll,; äv. om enskilt stycke bark. VRP 1655,
s. 944.
Taket täckes (i Mora) med granbark, hvar ofvanpå ligger näfver, derpå kommer takvedstockar. LINNÉ Ungd. 2: 265 (
1734).
HAARTMAN Sjukd. 281 (
1759).
Näst efter ekbarken får granbarken .. den största användningen i garfverierna. HIRSCH Lb Garfv. 38 (
1898).
–
GRAN-BARKS-EKTRAKT garv. –
GRAN-BARKS-LAV.
bot. den på granarna växande laven Schismatomma abietinum Ehrh. VetAH 1795,
s. 139.
–
GRAN-BARKAD,
p. adj. garv. garvad med granbark. TLev. 1900,
nr 45, s. 3.
–
GRAN-BARKBORRE ~⁰²⁰. entomol. den åttatandade barkborren Tomicus typographus (Lin.) Ips, som gräver gångar under granens bark. JernkA 1896,
s. 98.
GEETE o. GRINNDAL 154 (
1923).
–
GRAN-BARR.
(-bä(ä)r SCHRODERUS, BROMAN HelsB 169 (
1733)) Myran är wäl lijten, men doch arbetsam .. hon bäär altijdh smoick (granbäär) och stybbe i hoop.
SCHRODERUS Comenius 225 (
1639). Den Bitumen och Kåda, som är uti Granbahren giör dyngan dubbelt kraftigare än eljest.
SERENIUS EngÅkerm. 138 (
1727).
En liten kungsfågel .. kröp omkring i det mörkaste granbarret. PROSENIUS i OoB 1893,
s. 162.
–
GRAN-BARRLUS(EN) ~⁰²(⁰). entomol. en på granskott parasiterande barrlus, Chermes abietis Lin.; jfr -LUS. HOLMGREN Insekt. 342 (
1867).
–
GRAN-BARRS-ROST.
bot. granrost. LAHT 1890,
s. 226.
–
GRAN-BARRVECKLARE(N) ~⁰²⁰⁰. entomol. barrvecklarfjärilen Epiblema tedella Cl., vars larver leva av granens barr. SkogsvT 1909, Fackupps.
s. 102. 2NF
31: 959 (
1920).
–
GRAN-BASTBORRE(N) ~²⁰ entomol. skalbaggen Hylastes cunicularius Knoch., vars larver leva särsk. på unga granplantor. GEETE o. GRINNDAL 152 (
1923).
– (
2)
GRAN-BATTENS handel. –
GRAN-BESTÅND.
skogsv. jfr BESTÅND 11 a.
–
GRAN-BLANDAD,
p. adj. skogsv. om (löv)skog l. skogsbestånd. Å utmarken finnes något litit gran blandad Löfskog. VDAkt. 1753, Syneprot. F III
7.
–
GRAN-BLOMNING.
skogsv. SkogsvT 1910,
s. 69.
– (
2)
GRAN-BORD.
( -borr 1546) [GRAN-BORD.ssg 1]
1) (
†)
bräde l. planka av gran. FORSSELL Hist. II. 1: 61 (i handl. fr.
1546).
OrdnSiötull. 1667, s. B
2 a.
[GRAN-BORD.ssg 2]
2) bord av granträ. –
GRAN-BUSKE.
(i folkligt spr.) ungt exemplar av gran med på stammens nedersta del ännu kvarsittande grenar. LINNÉ Skr. 5: 83 (
1732).
–
GRAN-DIKE. (
†)
granhäck; jfr DIKE 3 med anm. Graan-Dijken wäxa innan några Åhr så frodigt och tätt, att de skyla och stängia en Trägård så wäl man nånten önskar. RÄLAMB 13: 33 (
1690).
–
GRAN-DROG.
(Starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) jfr DROG sbst.² TurÅ 1895,
s. 42.
–
GRAN-EKORRE ~⁰²⁰. (i Norrland) EHEMBERG i BiblJäg. 4: 134 (
1897).
Allmogejägaren häruppe (i Vindeln) skiljer mellan tre slags ekorrar: Granekorre, som i vinterdräkt har svartbrun svans, mera enfärgadt grå rygg samt mörkare teckningar å benen, tallekorre .. och slutligen "espingen". FoFl. 1909,
s. 97.
–
GRAN-FRÖ,
n. RÅLAMB 13: 33 (
1690).
Granfröna spridas med vinden. SkogsvT 1906,
s. 484.
–
GRAN-FRÖÅR ~⁰², äv. ~²⁰. SkogsvT 1903, s. 187. Under dåliga granfröår kan man få nöja sig med endast 30–40 % (grobarhet). GEETE o. GRINNDAL 79 (
1923).
–
GRAN-FÖRYNGRING.
skogsv. –
GRAN-GRUPP.
skogsv. mindre, begränsat bestånd av gran (särsk. i en lövskog). EHEMBERG i
BiblJäg. 4: 246 (
1897).
–
GRAN-GRÄNS. särsk.
bot. granregionens övre gräns. PALMBLAD Norige 38 (
1846).
(fjällnäs sanatorium) ligger ofvan grangränsen. 2NF 8: 497 (
1907).
–
(1 c) GRAN-GRÄS.
(gran- 1747–1889. grana- 1762–1913. granu- 1729) bot. [GRAN-GRÄS.ssg 1]
1) växten
Pedicularis silvatica Lin., skogsspira; jfr
-SPIRA, sbst.²
LINNÉ Vg. 235 1747;
fr. Dalsl.).
SvBot. nr 358 (
1808).
[GRAN-GRÄS.ssg 2]
2) (individ l. art av) släktet Equisetum Lin. vars kransgreniga stjälkar påminna om en gran; särsk. om arten Equisetum silvaticum Lin., skogsfräken, på vissa platser äv. om arten Equisetum arvense Lin., åkerfräken. PARTEDI (
1729) hos
LÖNNBERG Artedi 53. LINNÉ Fl. nr 927 1755;
om Equisetum silvaticum; fr. Medelpad).
POST Ogräsv. 55 1891;
om Equisetum arvense).
–
GRAN-GÄRDSEL l.
-GÄRDSLE.
LINNÉ Ungd. 2: 250 1734;
se under -BAND 1).
–
GRAN-HOLME.
skogsv. isolerad grangrupp (i lövskog). HEMBERG Kola 161 (
1902).
SkogsvT 1906, s.
470.
–
GRAN-HULT.
RÅLAMB 13: 32 (
1690).
–
GRAN-HÄCK.
Gran-Häcken är Winter och Sommar täter. RÅLAMB 14: 2 (
1690).
–
GRAN-KNOPP. (
i sht i folkligt spr.)
ungt skott av gran; äv. koll. At brygga af tall- och Granknopp. HdlCollMed. 17/1 1743.
– (
2)
GRAN-KNÄ byggn. o.
skeppsb. knä (visst slag av krumträ) av gran.
GYNTHER Förf 4: 76 (i handl. fr. 1803).
Granknän böra vara af friska och goda granrötter, utan invuxna stenar och grusgropar, fria från rödved. SFS 1907,
Bih. nr 73, s. 23.
– (
2)
GRAN-KOL.
skogsv. kol av granved. GR 23: 37 (
1552).
HbSkogstekn. 717 (
1922).
–
GRAN-KOTTE, äv. (särsk. ss. koll., i Norrl.)
-KOTT, förr äv.
-KOTTA .
SCHRODERUS Comenius 122 (
1639).
För mindre behov kan man klänga grankott i vanlig rumsvärme. GEETE o. GRINNDAL 77 (
1923).
–
GRAN-KULTUR.
skogsv. granodling. –
GRAN-KÅDA.
( gran- 1623 osv. grane- 1736) [fsv. grankvadha, -kodhe]
L. PAULINUS GOTHUS Pest. 103 a (
1623).
Av flytande tallkåda kan ända upp till 30 % terpentin erhållas, av vanlig svensk grankåda däremot blott 3 %. HbSkogstekn. 760 (
1922).
–
GRAN-KÄGLA.
(i Starkt bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) grankotte. LIND 1749;
under fichten-nuss).
HEINRICH (
1814).
–
GRAN-KÄL.
(ofta skrivet -tj-. -tjål MOLIN FrÅdal. 44 (
c. 1895),
DENS. ÅdalP 67 (
c. 1895)) (i Norrl.) granskog på (sluttande) sidländ mark med rörligt vatten.
GISSLER IVetA 1751,
s. 24.
Björnen hade .. sprungit ett stycke in i grantjålen. MOLIN ÅdalP 67 (
c. 1895).
Bryter källan i dagen, övergår granskogen till s. k. grankäl. GEETE o. GRINNDAL 30 (
1923).
–
GRAN-KÄRR.
skogsv. granbeväxt kärr l. kärrmark. Trakten .. var "grankärr och timmerhögskog". SkogsvT 1909, Fackupps.
s. 409 (
1815).
SPF 1849,
s. 82.
–
GRAN-LAV.
( gran- 1729 osv. grane- 1736) bot. den på granbark växande laven Cetraria juniperina (Lin.) Ach., var. pinastri (Scop.) Ach. PARTEDI (1729) hos LÖNNBERG Artedi 48. (Grönsiskans bo) består af fina grankvistar och granlafvar.
SvRike I. 2: 160 (
1900).
–
GRAN-LID. fjäll- l. bärg- l. höjdsluttning bevuxen med gran; särsk.
skogsv. == -KÄL. LAHT 1894,
s. 135. En försumpad granlid.
SkogsvT 1910,
s. 68.
–
(1 c) GRAN-LUMMER bot. växten Lycopodium annotinum Lin., med styva, barrlika blad. LILJEBLAD Fl. 308 (
1792).
ALCENIUS Kärlv. 6 (
1863).
–
GRAN-LUND.
(†; se dock slutet) SCHULTZE Ordb. 2880 (
c. 1755).
särsk. (
mindre br.)
skogsv. örtrik granskog. Växer granmoren på skarpare sluttning och är fuktigheten större, .. utbildas det skogssamhälle, som vi kallat örtrik granskog eller granlund. SkogsvT 1907, Fackupps.
s. 64.
–
GRAN-LUS(EN).
zool. == -BARRLUS. FoFl. 1910,
s. 184.
– (
2)
GRAN-LÄKT.
( -löft 1753) byggn. Ett nytt stall, år 1749 bygdt af granlöfter. OfferdalKArk. N II
1,
s. 126 (
1753).
BLADH (o. HORNSTEDT) 12 (
1799).
–
GRAN-LÖPE.
(i Norrl.) avfläkt granbark. EKMAN SkogsHb. 273 (
1908).
I störset (på en medelpadsk bovall), där bopigan hade sin bostad, fanns ej något golf, utan man "löpte bark" i stora flakor utaf gran, s. k. granlöpe, och lade på marken. Fatab. 1918,
s. 107.
– (
2)
GRAN-MARKNAD.
handel. Man .. behöfver (icke) hysa någon särskild oro för en vikande granmarknad. SD(L) 1904,
nr 2, s. 7.
– (
2)
GRAN-MASSA.
skogsv. o.
tekn. trämassa av gran. GHT 1895,
nr 271 A,
s. 3.
– (
2)
GRAN-MASSAVED ~⁰⁰². skogsv. o.
tekn. HbSkogstekn. 237 (
1922).
–
GRAN-MO.
Vester ut från Ånn (i Jämtland) går banan öfver dystra, glesa granmoar och ödsliga mossar. IllSv. 2: 64 (
1886).
–
GRAN-MOR,
r. l. f. [sv. dial. granmor]
(i Dalarna o. Norrl.) mossrik granskog. BROMAN Glys. 3: 88 (
c. 1720).
Kjähl-land, som består af Granmohrar, och af stenbunden mark med kjällsåg uti. ResolAllmogBesv. 1766, §
9.
SkogsvT 1907, Fackupps.
s. 62.
–
GRAN-MOSSA.
[GRAN-MOSSA.ssg 1]
1) mossan Hypnum abietinum Hoffm. KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 30 (
1907).
[GRAN-MOSSA.ssg 2]
2) (
†)
laven Usnea barbata Lin. BROMELIUS Chl. 68 (
1694).
LINDESTOLPE FlWiksb. 25 (
1716).
[GRAN-MOSSA.ssg 3]
3) laven Cladonia rangiferina Hoffm., renlav? (Renen) tager sielf sin föda, sädan af gran Måsa med Vpkrapsande Vnder 5 qwarters Snöö. CCALANUS (
1674) i
Bt VLand 6: 5.
–
GRAN-MYR.
skogsv. om vidsträckta, sumpiga, granbevuxna marker med stillastående grundvatten. GNATTINGIUS Skogslex. (
1894).
De dystra manlafshöljda granmyrarna. SvRike I. 2: 55 (
1900).
– (
2)
GRAN-PAPPERSVED ~⁰⁰². skogsv. o.
tekn. HbSkogstekn. 197 (
1922).
– (
2)
GRAN-PLANKA,
r. l. f. –
GRAN-REGION.
skogsv. i fjälltrakter: det (den) närmast under tallskogsregionen o. närmast över den odlade bygden liggande bälte l. zon där granen år det förhärskande trädet. NILSSON Fauna II. 2. 1: 118 (
1828).
BotN 1891,
s. 185.
FoFl. 1909,
s. 6.
– (
2)
GRAN-RIBB.
byggn. SmålAlleh. 1883,
nr 8, s. 4.
–
GRAN-RISKA. (
†)
granruska. VRP 1661,
s. 29.
–
GRAN-ROST bot. den växelvis å granbarr o. å porsens blad parasiterande rostsvampen Chrysomyxa Abietis Wallr., vitrost; jfr -BARRS-ROST. LAHT 1890,
s. 226.
–
GRAN-ROT.
ÅngermDomb. 27/11 1640,
fol. . (De bärbara) Båtarna voro fordom hopfogade med spikar endast i stammarna och kölen, men för öfrigt sydda med hamptråd, granrötter eller rensenor.
EKMAN NorrlJakt 324 (
1910).
Ssgr:
–
granrots-tåga,
r. l. f. -täln,
-vidja.
–
GRAN-RUGGE.
skogsv. grupp av tätt stående granträd l. -plantor. GEETE o. GRINNDAL 98 (
1923),
–
GRAN-RUSKA,
r. l. f. HIORTER Akn. 1744,
s. 29.
Utan för hvar port (i Borås) stod en tunna vatten med en granruska för vådeld skull. LINNÉ Vg. 110 (
1747).
Granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. LAGERLÖF Holg. 2: 392 (
1907).
– (
2)
GRAN-SEGEL. (
skämts.)
ära. SÄVE HafvSag. 49 (
1880).
Plötsligt mojnar vinden och dör bort. Då gripas granseglen åter av valkiga händer. HÉDIN Jerus. 173 (
1917).
–
(1 c) GRAN-SIA,
r. l. f. örten Melampyrum pratense Lin. Uppå högder och gran-åsar efter långa smala dälder, är gransian eller tof-gräs, hvilken står grön til vintren, det bästa bete. GISSLER IVetA 1751,
s. 20 (fr. Medelpad o. Ångermanl.).
–
GRAN-SKATE.
grantopp. (De) andra .. / hwilka .. / medh granskatur gatun sopa. JMESSENIUS (
1629) i
HB 1: 154. Vid gärdet stå häggarna runda och hvita / bland granskatar, svarta och hvassa som torn.
KARLFELDT Vildm. 26 (
1895).
–
GRAN-SKIFTE byggn. varv av grantimmer. PT 1900,
nr 107 B,
s. 2. Ladugårdsbyggnad af granskiften i ekstolpar och på ekfot under tak af halm.
Därs. 1907,
nr 257 B,
s. 3.
–
GRAN-SKOG.
[GRAN-SKOG.ssg 1]
1) skog av gran. SCHRODERUS Dict. 69 (
c. 1638).
Här i elffwen (dvs. Trave) så stå skuter tillsammansz stora och små lijka som en stoor granskogh. BOLINUS Dagb. 13 (
1666).
Väl skötta tall- och granskogar. LAHT 1894,
s. 143. jfr: Granskog, benämnas de svedjebara marker som ej äro besvärade af öfverflödig väta, och icke kunna uppodlas till åker, beväxte företrädesvis med granskog.
SPF 1840,
s. 29.
[GRAN-SKOG.ssg 2]
2) (
i fackspr.,
i vissa trakter)
om granved använd till kolning. Kål af granskog äro de sämsta. ROTHOF 145 (
1762).
Kolveden .. bestod af medelmåttig tall- och granskog, blandad med björk. JernkA 1886,
s. 535.
Ssgr (till -SKOG 1):
–
granskogs-klädd,
p. adj., –
GRAN-SKOTT.
skott på grangren. VetAH 1758,
s. 54.
– (
2)
GRAN-SPARR.
byggn. koll. DA 1808,
nr 49, s. 3.
TLev. 1908,
nr 2, s. 1.
– (
2)
GRAN-SPARRE.
Tullordn. 1631.
– (
1,
2)
GRAN-SPIRA,
sbst.¹,
r. l. f. spira (lång, rakvuxen, avkvistad trädstam) av gran. RINMAN 2: 857 (
1789).
Granspiror och tallspiror .. (användas) till master, rör och bommar på segel- och ångfartyg (osv.). HbSkogstekn. 828 (1922). –
(1 c) GRAN-SPIRA,
sbst.²,
r. l. f. örten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira. NATHORST SvVäxtn. 16 (
1905).
–
GRAN-STÅNG.
[GRAN-STÅNG.ssg 1]
1) (
förr)
om smärt, hög, utom i toppen avkvistad gran som vid jultiden uppställdes utanför huset. Utan för porten sättas (vid jultiden) 2:ne höga, smale, afbarkade granstänger .., julstänger, hvilka stå sedan hela året igenom. LINNÉ Ungd. 2: 265 (
1734).
[GRAN-STÅNG.ssg 2]
2) till 2: Stång av gran. IERICI Colerus 1: 361 (c. 1645).
– (
2)
GRAN-STÖR,
r. l. m. äv. koll. BtÅboH l.
3: 28 (
1624).
Ett 3m högt staket af granstör. TT 1892,
s. 109.
–
GRAN-SUS. (
i högre stil)
BÅÅTH GrStig. 14 (
1889).
Hvilken svensk skogsstämning, med gransus, grubbel och fågelsång! OoB 1892,
s. 94.
–
GRAN-SÅNGARE,
m. l. r. zool. lövsångaren Phyllopneustes collybita Vicill. NILSSON Fauna II. 1: 216 (
1824).
Gransångaren .. kan sitta långa stunder i samma trädtopp och upprepa sitt dropplika till, tall, till, tall. PT 1905,
nr 151, s. 3.
–
GRAN-TICKA,
r. l. f. bot. den på granstammar växande fnösksvampen Polyporus pinicola (Schw.) Fr. TSkogshush. 1896,
s. 17.
GEETE o. GRINNDAL 145 (
1923).
–
GRAN-TICK-RÖTA,
r. l. f. skogsv. I motsats till öfriga af tickor förorsakade rötor, börjar grantickrötan vid ytan. TSkogshush. 1896,
s. 17.
– (jfr
2)
GRAN-TIMMER.
koll. VDBötesb. 1629,
s. 575. (
i sht i fackspr.)
om enskild granstock. HEIDENSTAM Svensk. 1: 173 (
1908).
–
GRAN-TJUR,
r. l. m. (gran-
c.
1645–1910.
grana- 1698)
[GRAN-TJUR.ssg 1]
1) (
i vissa trakter)
kådigt, hårdt trä av gammal, krokig gran. IERICI Colerus 1: 13 (c. 1645).
En del skidlöpare åstunda at det ena skidet skal vara af fast gran eller grankjur. ROTHOF 145 (
1762).
Fatab. 1910,
s. 100.
[GRAN-TJUR.ssg 2]
2) (
†)
ung gran; jfr KRYCKA Wid wår Juletid .. så sättes ännu sådana unga Granatiurar för hwar Bondes port och grind. RUDBECK Atl. 3: 687 (
1698).
jfr: Unga Tallar och Gränar, dem wi kalla Tiurar. RUDBECK Atl. 3: 685 (
1698).
–
GRAN-TOPP.
( gran- 1732 osv. grane- 1705) SPEGEL ÖPar. 48 (
1705).
–
GRAN-TORKA,
r. l. f. skogsv. CNATTINGIUS Skogslex. 156 (
1878,
1894) Med "grantorka" menar man i allmänhet det plötsliga, oftast gruppvis skeende uttorkandet och förstörandet af granskogen.
SkogsvT 1904,
s. 425.
–
GRAN-TRÄ.
[fsv. granträ i bet. 1]
[GRAN-TRÄ.ssg 1]
1) == GRAN sbst.¹, ². Allahanda strengia spel aff Granträä. 2Sam. 6: 5 (Bib. 1541).
[GRAN-TRÄ.ssg 2]
2) (
numera bl. i talspr.)
== GRAN sbst.¹, ¹. VarRerV 57 a (
1579).
–
GRAN-TVAGA,
r. l. f. (
i vissa trakter)
av grankvistar hopbunden viska använd till skurning. BtOdlH 5: 18 (
1879).
–
GRAN-TÅG. (
†)
rep av snodda granrötter. Lapparne giöra af Gran-rötter sina Gran-tåg. HIORTER Alm. 1744,
s. 29.
–
GRAN-TÅGA,
r. l. f. granvidja. Landsm. VII. 5: 13 (1888). MeddNordM 1890, s. 61.
– (jfr
2)
GRAN-VED.
OrdnLilleTull. 1631, s. A
4 a. Granved ger hastig värme. JUH
LIN-DANNFELT 112 (
1886).
Vinterfälld granved. HbSkogstekn. 615 (1922). –
GRAN-VIDJA.
smidig, böjlig grankvist, (ofta använd till) hank på gärdesgårdar. Giersgårdar (av) granstör med granvejor på sned satt. LINNÉ Skr. 5: 207 (
1732).
HbSkogstekn. 370 (
1922).
– (jfr
2)
GRAN-VIRKE.
LIND 1749;
under fichten-holtz).
Pappersmasseindustrien skall säkert visa sig kunna sluka nästan obegränsade mängder av såväl gransom tallvirke. Ymer 1917,
s. 203.
–
GRAN-ZON.
[GRAN-ZON.ssg 1]
1) växtgeogr. granregion. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1829,
s. 106.
[GRAN-ZON.ssg 2]
2) geol. SkogsvT 1903,
s. 12.
Granzon, (dvs.) en zon inom Sveriges postglaciala torvmossar, som innehåller rester av gran. BonnierKL (
1924).
–
GRAN-ÅS.
ås beklädd med granskog; stundom (i Norrl.) närmande sig till bet.: granskog. GISSLER
1VetA 1751, s.
20.
Kalla vidlöftiga granåsar, med kärr, myror och stenbunden mark. NorrlS 1: 57 (
c. 1770).
–
(1 c) GRAN-ÖRT.
växten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira; jfr -SPIRA sbst.², LINNÉ Fl. nr 552 1755;
fr. Östergötl.).
AHLMAN (
1872).
B
(
†):
C
(
†):
D
(
†):
Avledn.. (till
1):
–
GRANA , v.
(
tillf.)
strö med granris, granrisa. NORLIND AllmogL 626 (
1912).
–
GRANE ,
n. (nästan bl. i södra o. mellersta Götaland) [GRANE.avl 1]
1) grandunge, granplantering; granträd (koll.). Är thesz emillan (dvs. emellan Nyköping o. Södertälje) tämmeliga stora skogar medh bärgh, klipper, grane, talle och börck. BOLINUS Dagb. 51 (
1670).
Den gången stodo barrträden i "granet" (i Botaniska trädgården i Lund) tätare än nu. PROSENIUS i 1LundagKron. 305 (1918).
[GRANE.avl 2]
2) granträ, granvirke.