GNEJS gnäj⁴s, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. olika slag av gnejs) -er ³². ( gneis (gneiss) 1788–1910. gneis 1895 osv. gnens 1824. gneys 1820. gnäjs 1893) [liksom d.
gnejs, eng.
gneiss, av t.
gneis (ä.
gneus, geneiss), möjl. en sidoform till
gneist (se
GNISTA, sbst.), i vilket fall benämningen föranledts av glimmerfjällen i gnejsen]
[GNEJS 0]
i sht
petrogr. l.
geol. en allmänt inom urbärget o. äv. i de äldre formationerna förekommande kristalliniskt skiffrig, icke sällan tydligt lagrad, ofta medel- l. grovkornig bärgart som har kvarts, fältspat o. glimmer ss. väsentliga beståndsdelar i likhet med graniten, men som i motsats till denna har en parallell anordning av beståndsdelarna, Så att bärgarten i viss riktning klyver sig lättare än i en annan o. i tvärbrottet visar ett strimmigt utseende.
Röd gnejs. Grå gnejs. RINMAN I: 642 (
1788).
RETZIUS Min. 255 (
1795).
Berget (dvs. Ombärg), består af gneiss och glimmerskiffer. THOMÉE IllSv. 245 (
1866).
Berggrunden i större delen af vårt land består af granit eller gneis (med underarter). LB 1: 6 (
1899).
RAMSAY GeolGr. 74 (
1909). jfr
BIOTIT-,
EPIDOT-,
GRAFIT-,
GRANAT-,
GRANIT-,
HORNBLÄNDE-,
HÄLLEFLINT,
JÄRN-,
URBÄRGS-,
ÅDER-,
ÖGON-GNEJS m. fl.
Ssgr(i sht
petrogr. o.
geol.):
–
GNEJS-ARTAD,
p. adj. som till sin struktur l. bildning liknar gnejs. En blåaktig fast och gneisartad stenart. RINMAN 1: 565 (
1788).
–
GNEJS-BLOCK.
VetAH 1820,
s. 282.
–
GNEJS-BÄRG.
RINMAN 1: 642 (
1788).
–
GNEJS-GRANIT.
en urspr. massformigt struerad granit som sedermera gm tryck erhållit en viss parallellstruktur. CHYDENIUS ExpSpetsb. 55 (
1865).
Inom Hälsingland äro gneisgraniter .. ganska allmänna. TT 1902,
K. 8. 41. –
GNEJS-STRUKTUR.
2NF 27: 372 (
1918).
Avledn. –
GNEJSIG ,
adj. i sht
petrogr. o.
geol. gnejsartad. Gneisiga bergarter. SD(L) 1896,
nr 14, s. 5.
FLODSTRÖM Naturförh. 40 (
1918).