GROP grω⁴p, r. l. f. (m. MÖLLER (1790), MEURMAN (1846)) ((†) n. MURENIUS AV 432 (1660: wijngropett)); best. -en; pl. -ar, äv. (i vissa trakter)
gröpper gröp⁴er (BROMAN Glys. 1: 329 (1707), BERGMAN Kerrm. 35 (1927)), äv. (numera starkt bygdemålsfärgat) gröper grø⁴per (Hildebrand MagiaNat. 212 (1654), TÖRNGREN Artill. 2: 19 (1795)). ((†) groper GR 28: 283 (1558), KKD 3: 136 (1708); gropor MURENIUS AV 590 (
1666),
HERNQUIST Hästanat. 2 (
1778)). (groop
1526–1712. –
Anm. Formen gröpp, som förekommer i ordböcker fr. o. m.
SAHLSTEDT (
1773), torde vara uppkonstruerad efter pl. gröpper, såvida den icke avser att återgiva
GRUPP, sbst.²)
[fsv.
grop, grope, jfr d.
grob, isl.
gróp, fris.
grop(e), ränna för flytande spillning, samt (med
i-omljud) feng.
grĕp(e); besläktat med
GRÄVA; jfr
GROPP sbst.²,
GRUPP, sbst.²,
GRÖPPA,
GRUBBA, sbst. samt
GRUVA, sbst.¹]
[GROP 1]
1) (grävd) fördjupning i marken av mer l. mindre rund form o. vanl. vidare upptill än nedtill, håla; äv. om dylik grop som blivit övertäckt. Icke kan en blinder ledha en blindhan, falla the icke bååde j gropena? Luk. 6: 39 (NT 1526).
(Konungen) gick medh hast til gropena, ther Leyonen vthi woro. Dan. 6: 19 (
Bib. 1541).
Bättre trefwa för sigh, än falla i groopen. GRUBB 292 (
1665).
Man stiger på trappor ned till S:ta Pudentianas förgård; hon ligger som i en grop. RYDBERG Sägn. 46 (
1874).
Det urgamla renhållningssättet i våra städer bestod uti att samla alla orenlighetsämnen i en grop å husets tomt. ALMQUIST Häls. 152 (
1894).
Groparne gräfvas omedelbart före planteringen, och .. göras så stora, att trädens rötter få full plats. ABELIN Frukt 106 (
1902). – jfr
ASK-,
BEN-,
BRAND-,
DYNG-,
GRUS-,
IS-,
KALK-,
KANON-,
KOK-,
KORN-,
LAX-,
LEJON-,
LER-,
MÄRGEL-,
OFFER-,
PLANTERINGS-,
POTATIS-,
SAND-,
SKYTTE-,
VATTEN-,
ÅS-GROP m. fl. - särsk.
[GROP 1.a]
a) (
i sht förr)
om grop avsedd för att däri fånga l. döda djur l. människor, fallgrop. Lägger man gilder för diur i skog eller annorstädes, med spiut, stång, grop. MB 29: 4 (
Lag 1734).
Numera användes grop nästan endast .. vid räffångst. NF 6: 30 (
1882).
jfr BJÖRN-, FALL-, RÄV-, VARG-, ÄLG-GROP m. fl. – särsk. (i bibliskt språk o. i anslutning därtill bildade ordspråk l. ordspråksliknande talesätt) i uttr. gräva en grop åt andra o. falla själv däri o. d. Then ena groop graffuer han skal sielff falla ther vthi. Pred. 10: 8 (
Bib. 1541); jfr
Psalt. 7: 16 o.
Ordspr. 26: 27.
Then som gräffuer grop för androm han faller siälff ther vthi. BALCK Es. P
6 a (
1603).
Landsm. V. 6: 66 (
1885).
[GROP 1.b]
b) i fråga om vissa tekniska procedurer i sht i ä. tid. Rostning i gropar eller murar. JernkA 1880,
s. 49.
Kolning i grop är förmodligen en av de äldsta metoderna för träkolsframställning i landet. HbSkogstekn. 696 (
1922). jfr
FORM-,
GJUT-,
KLOCK-,
KOL-,
ROST-,
RÖT-,
VÄLL-GROP m. fl.
[GROP 1.c]
c) (
numera i sht arkaiserande)
om vilorum för döda: grav. Vendt ecke titt ansichte j frå mich, ath iach ecke warder them lijk, som nedherfara j gropena. OPETRI MenFall O 3 b
1526;
Bib. 1917 (Psalt.
143: 7): graven).
Lundholm sofver sött och hvilar i sin grop. BELLMAN 2: 49 (
1769).
Livet är .. arbete, tills man stupar i gropen. CABOLANDER i
DN 1921,
nr 63, s. 5.
[GROP 1.d]
d) (
numera föga br.)
i bildl. anv. Omvänd, o Jesu, theras hoop, / Som sänckter är i syndsens groop. Ps. 1695, 230:
18. (Guldet) kan snyffeln högt upföra, / Från sin ringhets grop. NORDENFLYCHT QT 1745,
s. 152.
[GROP 2]
2) (
numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv.)
grävd (grävt) grav l. dike av mer l. mindre långsträckt form; förr ofta om vallgrav. JönkTb. 116 (
1528).
Inom eller Utan Stadzenss groop. THYSELIUS HandlLärov. 1: 25 (
1620).
Fästnings-Värk med trogen Grop och Vall. DALIN Arg. 2: nr 48, s. 2 1734;
uppl. 1754: graf). Anlägg .. en grop tvärt igenom ängen.
WÅHLIN LbLandth. 14 (
1804).
CAVALLIN (
1875). jfr
LANDSVÄGS-,
VALL-GROP.
[GROP 3]
3) om fördjupning i allm.; i sht om mindre sådan: (liten) håla. 3Mos. 14: 37 (
Bib. 1541).
Vidh Ekholmsund äro 10 eller 12 gropar i ett bärgh, som kallas Elfkällor. BUREUS Suml. 55 (
c. 1600). Den grop, som i mjuka sängkläder vållas af en tung, fullvuxen person.
RIBBING BarnFostr. 53 (
1892).
Skalet (på näktergalsägget) visar under förstoringsglaset tätt stående gropar. ROSENIUS SvFågl. 1: 6 (
1913).
jfr HONUNGS-, LUFT-GROP. - särsk. om mer l. mindre rund fördjupning l. håla på ngn kroppsdel l. i ngt organ. LINDH Huuszapot. 228 (
1675).
I gropen uppå kinden / satt Astrild, liten skalk. TEGNÉR (WB) 5: 86 (
1825).
Hon har en grop midt i hakan, som förskönar hela hennes anlete. SÖDERHJELM ItRenäss. 171 (
1907). – jfr
ARM-,
AXEL-,
BLYGSEL-,
BRÖST-,
HALS-,
HJÄRT-,
HUNGER-,
HÖRSEL-,
KIND-,
LED-,
LUKT-,
MAG-,
NAGK-,
SKRATT-,
TINNING-,
ÖGON-GROP m. fl.
Ssgr – (
3)
GROP-EMALJ.
[jfr t. grubenschmelz samt GROPP-ARBETE]
tekn. o.
konst. emalj använd för att fylla ett fördjupat mönster; äv. om själva förfaringssättet; motsatt: väggemalj.
HILDEBRAND KyrklK 81 (
1875).
2UB 6: 588 (
1904).
Beslaget .. är inlagdt med blå gropemalj. Fornv. 1911,
s. 24.
– (
3)
GROP-EMALJERAD,
p. adj. tekn. o.
konst. jfr
-EMALJ.
Ett gropemaljerat relikskrin. Fornv. 1917, s.
x.
–
GROP-GRÄVARE. (
tillf.) särsk.
till 1 a. Så går thz mz the gropgrafuare alla: / Mäst i sin egen grop the falla. ASTEROPHERUS 46 (
1609).
–
(1 b) GROP-KOLNING.
tekn. HbSkogstekn. 698 (
1922).
– (
3)
GROP-KORALL. (
†)
(med små gropar försedd) bryozo av släktet Cellepora Fabr. RETZIUS Djurv. 113 (
1772).
DALIN (
1852) .
– (
3)
GROP-LAV.
namn på vissa lavar med gropiga blad. [GROP-LAV.ssg 1]
1) lav av släktet Urceolaria Ach.; särsk. arten Urceolaria scruposa Ach. Liljeblad Fl. 620 (1816). KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 118 (
1907).
[GROP-LAV.ssg 2]
2) (
†)
laven Sticta scrobiculata Scop. (Lichen scrobiculatus Retzius). LILJEBLAD Fl. 427 (
1798).
RETZIUS FlOec. 391 (
1806).
– (
1)
GROP-LÖJA.
av WLILLJEBORG givet namn åt fisken Leucaspius delineatus Heck. som ofta lever i vattenfyllda gropar. WLILLJEBORG i ÖversVetAFörh. 1871,
s. 815.
STUXBERG Fisk. 509 (
1895).
VetAÅrsb. 1909, s. 194.
– (
1)
GROP-PLANTERING.
i sht skogsv. plantering i grop; motsatt: kupplantering. BJÖRKMAN Skogssk. 196 (
1868).
–
(1 b) GROP-ROSTAD,
p. adj. (
förr)
metall. jfr -ROSTNING. Groprostade malmer. JernkA 1828,
2: 178.
–
(1 b) GROP-ROSTE. (
förr)
metall. rost som utgöres av en grop (med murade väggar). JernkA 1852,
s. 148.
–
(1 b) GROP-ROSTNING. (
förr)
metall. rostning i grop (med murade väggar); motsatt: ugnsrostning. JernkA 1852,
s. 149.
Grop- eller murrostningen, som i Sverige allmänt bedrifvits ända till slutet af 1820-talet. Därs. 1880,
s. 49.
– (
1)
GROP-SAND.
sand som tages från sandgrop. CRONSTEDT PVetA 1741,
s. 9.
– (
3)
GROP-SIKTE. (
förr)
mil. sikte som utgöres av en infilning i den högsta rundningen av svansskruven på vissa äldre gevär. SFS 1832, s.
101. Krig 1808–09 1: 175 (
1890).
– (2; jfr
1)
GROP-SNÄPPA.
(i vissa trakter, i sht i södra Sv.) vadaren Totanus ochropus Lin., skogssnäppa. 1Brehm 2: 449 (
1875).
– (
1)
GROP-STARR.
[GROP-STARR.ssg 1]
1) (i Jämtl.) halvgräset Carex rostrata With., flaskstarr. 3SvGeolU 145: 72 (
1895).
[GROP-STARR.ssg 2]
2) halvgräset Carex disticha Huds. NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 714 (
1901).
– (
1)
GROP-SÅDD.
skogsv. skogssådd som sker i djupt luckrade rutor. BJÖRKMAN Skogssk. 147 (
1868).
2NF 25: 1081 (
1917).
– (
3)
GROP-ÖGD,
p. adj. (
†)
med insjunkna ögon, hålögd. De gamla podagriska .., gropögda, darrande herrarna. Weise 1: 195 (
1769). - (1,
2) -ÖRT.
[enligt
LILJEBLAD växer örten "i gropar, där vatn stått"] örten Bulliarda aquatica DC, fyrling. LILJEBLAD Fl. 69 (
1792).
Avledn. –
GROPA ,
v. [fsv. gropa]
[GROPA.avl 1]
1) (
föga br.)
till 1, 3: göra grop l. gropar (i ngt); urgröpa. Så bölja upp vid bölja går / Att gropa den utsugna stranden. PHLING i Lyceum 2: 213 (
1811).
Det kunde hända .. att det älskvärdaste löje gropade hans kind. CAKULLBERG i SAH 41: 96 (
1866).
ÖBERG Son. 246 (
1905).
jfr IN-, UT-GROPA. särsk. [GROPA.avl 1.a]
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med gropar. Med black och gropad hy stod Afund.
DALIN Vitt. II. 5: 37 (
1742,
1755)
RETZIUS EtnolSkr. 194 (
1855).
[GROPA.avl 1.b]
b) refl.: bliva gropig. DALIN 1852.
[GROPA.avl 2]
2) (
numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv.)
till 2: dika. I åhr besynnerligen willia de inthet gropa mosan. VRP 1648,
s. 349.
OSBECK Lah. 19 (
1706).
BENEDICTSSON FruM 183 (
1887).
–
GROPARE ,
m. [GROPARE.avl 1]
1) (i sht bland järnvägsarbetare) till 1: arbetare i grus- l. sandgrop. AB 1892,
nr 199, s. 2.
Dugliga jordarbetare, Gropare, Tippare, Stenarbetare. SDS 1901,
nr 79, s. 4.
[GROPARE.avl 2]
2) (bygdemålsfärgat i södra Sv.) till 2: dikare. jfr RÖR-GROPARE.