GRATIFIKATION grat¹ifik¹atʃω⁴n l. -fi¹-, l. -af-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. ==; pl. -er.

[jfr t. gratifikation, fr. gratification, ytterst av lat. gratificatio (gen. -ŏnis), ynnestbevisning, vbalsbst. till grataficari (se GRATIFICERA)]

(tillfällig o. frivillig) pänninggåva som lämnas ngn ss. uppmuntran l. ss. erkänsla för gjorda tjänster o. d., belöning; särsk. om dyl. gåva som lämnas åt (underordnad) tjänsteman o. d. (utöver l. i st. f. avlöning); jfr DUSÖR 2, FLIT-PÄNNINGAR. 2RARP 4: 36 (1726). Thet var altså rent arfvode iag .. begärte, och icke någon gratification. VDAkt. 1764, nr 152. Gratifikation kallar man inom sjöväsendet en godtgörelse som kaptenen erhåller utom frakten och som betalas af befraktaren. NISBETH (1868). Generalpoststyrelsen eger utdela gratifikationer af högst 75 kr. till postförare, som under postens forsling blifvit illa slagen eller sårad. GEIJER Postförf. 91 (1880). SFS 1920, s. 1199.

Ssgr:

– GRATIFIKATIONS-MEDEL, pl. kam. till gratifikationer anslagna pänningmedel. BtRiksdP 1867, IV. 1: nr 66, s. 10. SFS 1907, Bih. nr 72, s. 31.