GRANIT grani⁴t, sbst.¹, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. olika slag av granit) -er. (granite TILAS PVetA 1765, s. 10)

[av it. granito, granit, av mlat. granitum, kornig (sten), av lat. granum, korn (se GRAN, sbst.²; jfr GRANAT sbst.¹-³); jfr d., t. o. fr. granit, eng. granite]

[GRANIT.sbst1 0]

benämning på en bård, kornigt kristallinisk djupbärgart bestående huvudsakligen av fältspat, kvarts o. glimmer (växlande med hornblände), med de olika beståndsdelarna relativt likformigt fördelade inom massan o. icke (ss. bos gnejs, som eljest har samma sammansättning) ordnade i parallella lager; i ä. tid (intill början av 1800-talet) benämning på granit o. gnejs, utan åtskillnad: gråbärg, grå. sten; inom stenbuggeriindustrien, handeln o. bland geologiskt mindre bildade, i utvidgad, oegentlig anv. ss. benämning på de i Sv. förekommande, hårdare bärgarterna, omfattande utom granit o. gnejs äv. olika, mörka bärgarter ("svart granit", se a). Grå, röd, rödgrå, violettgrå granit. Småkornig, grovkornig, grov granit. Porfyrartad l. porfyrisk granit, med enstaka större fältspat- o. kvartskristaller i den för övrigt jämnkorniga massan. Huggen, slipad granit. Granit brytes i stor utsträckning bland annat i Bohuslän och Blekinge. 24 columner af orientalisk granit. SvBrIt. 1: 48 (c. 1700). CRONSTEDT Min. 229 (1758). Detta hälleberg (i Ångermanland) består af den enda granit i massa (utan tecken till lager) som finnes i Sverige. VetAH 1811, s. 36. En gigantisk vas af slipad granit. SNELLMAN Tyskl. 357 (1842). Graniten är röd eller grå och mörkare eller ljusare, allt efter fältspatens olika färg samt glimmerns (ljus eller mörk) olika nyans eller den ymnighet, hvari den finnes närvarande. NF (1882). Kolmårdens svarta graniter och dunkla granskogar. STRINDBERG (o. SJÖGREN) SvNat. 54 (1901); jfr a. – jfr ALKALI-, BIOTIT-, BOHUS(LÄNS)-, GNEJS-, GROV-, HORNBLÄNDE-, KALK-, KARLSHAMNS-, KONST-, PORFYR-, RAPAKIVI-, RÄVSUNDS-, SALA-, SKRIFT-, STOCKHOLMS-, UPPSALA-, UR-, URBÄRGS-, VÄXJÖ-, ÖGON-GRANIT m. fl. – särsk.

[GRANIT.sbst1 .a]

a) oeg., i uttr. svart granit, sammanfattande benämning på olika, mörka bärgarter, ss. diorit, gabbro, hyperit o. diabas, ofta använda till gravmonument. TT 1897, Allm. s. 332. Flodström Haturförh. 47 (1918).

[GRANIT.sbst1 .b]

b) mer l. mindre bildl. Glöm mig då evigt, hjerta af granit! AGSILVERSTOLPE Skald. 1: 138 (1801). J Carls (dvs. K. XII:s) lynne ingick den Pfaltz Zweibrückiska graniten. CRUSENSTOLPE Tess. 2: 184 (1847).

[GRANIT.sbst1 .c]

c) (förr) i överförd anv. ss. namn på ett slags vid Rörstrand tillvärkad fin o. vit fajans, svär att skilja från äkta porslin. SD(L) 1897, nr 231, s. 4. KemT 1900, s. 123.

Ssgr

– GRANIT-ARBETE ~⁰²⁰, äv. ~²⁰⁰.

– GRANIT-ART.

– GRANIT-ARTAD. jfr GRANITISK. NORDFORSS (1805). Granitartade gneiser. PT 1901, nr 25 A, s. 3.

– GRANIT-BLOCK. RINMAN 1: 223 (1788).

– GRANIT-BROTT. jfr BROTT I 6. BERGSTRAND Geol. 177 (1868).

– GRANIT-BÄRG. TILAS PVetA 1765, s. 41.

– GRANIT-GNEJS geol. HISINGER Ant. 4: 19 (1828). Granitgneis (kallas es gnejs), hvars skiffrighet är så otydlig, att bergarten erinrar om granit. NATHORST JordH 570 (1892).

– GRANIT-GRUND, r. l. m. om bärggrund. Svea 1: 28 (1818). (Växtförhållandena äro ytterst olika) i trakter, som hvila på kalk eller andra yngre formationer, och på granitgrund. NF 1: 95 (1875).

– GRANIT-HÄLL. ( granit- 1818 osv. granite- 1814–1832) (i sht i poetiskt spr. l. i fråga om gravhällar) STAGNELIUS (SVS) 3: 47 (1814). Taket (av en "giftstyga") består af väldiga aflånga och breda granithällar. NILSSON Ur. l. 3: 2 (1838).

– GRANIT-INDUSTRI(EN).

– GRANIT-KLIPPA, r. l. f.

– GRANIT-KOLONN.

– GRANIT-KULLE.

– GRANIT-KVADER.

– GRANIT-KYRKA.

– GRANIT-LIK, adj.

– GRANIT-MAGMA. geol. Fennia VIII. 3: 55 (1893). Flodström Naturförh. 37 (1918).

– GRANIT-MAKADAM.

– GRANIT-MASSA.

– GRANIT-MASSIV, n. i sht geol. o. geogr. HOLMSTRÖM Geol. 104 (1877). På sidorna omgifvas Dalformationens bergarter af urformationens gneiser .. äfvensom af större och mindre granitmassiv. NF 3: 778 (1879).

– GRANIT-MONUMENT. En graf, hvars kulle prydes af ett enkelt granitmonument. ROOS Skugg. 448 (1891).

– GRANIT-NUBBSTEN ~⁰², äv. ~²⁰. (i fackspr.) koll.: smärre, grovtuktade o. foghuggna stenar av granit, använda till sockel på anspråkslösare husbyggnader i st. f. Större granitkvadrer. Fasaden mot torget är af granitnubbsten. SD(L) 1896, nr 449, s. 2.

– GRANIT-OMRÅDE ~⁰²⁰. geol. Det stora bohuslänska granitområdet. SvRike l. 1: 146 (1899).

– GRANIT-PAPPER. (i fackspr.) marmorerat papper med granitliknande färgteckning. 2UB 8: 179 (1900).

– GRANIT-PELARE. ENEMAN Resa 1: 148 (1712).

– GRANIT-PLATTA, r. l. f.

– GRANIT-PORFYR. geol. porfyrartad l. porfyrisk granit. VetAH 1805, s. 86.

– GRANIT-SAND. (numera knappast br.) geol. RINMAN 2: 334 (1789). Allt efter de olika bergarter, af hvilka .. sanden uppkommit, plägar man skilja mellan .. qvartssand, .. granitsand .. och kalksand o. s. v. BERGSTRAND Geol. 239 (1868).

– GRANIT-SKORPA. i sht geol. HAMMARGREN Jordkl. 19 (1854). LINDSTRÖM Lyell 86 (1857).

– GRANIT-SKÄRV. (i fackspr.) granit i skärvor.

– GRANIT-SLIPERI. tekn. TT 1871, s. 75.

– GRANIT-SOCKEL.

– GRANIT-STEN. sten av granit; äv. ss. ämnesnamn. VetAH 1767, s. 30. Maskinkrossad granitsten i alla dimensioner. SDS 1894, nr 309, s. 3.

– GRANIT-STOCK. geol. i annan bärgart, vanl. gnejs, utan gång- l. lagerbildning uppträdande parti av granit. RINMAN 2: 842 (1789). Stora delar af sydliga Norge, Sverige och västra Finland upptas af till urberget hörande bergarter, mest granitstockar och massiv af starkt veckade gnejser. 2NF 35: 770 (1929).

– GRANIT-STRUKTUR geol.

– GRANIT-TRAKT. (mindre br.) geol. granitområde. NILSSON Fauna II. 1: 445 (1858). I våra vidsträckta granittrakter äro .. järnmalmer af någon betydenhet ej kända. SvRike l. 1: 116 (1899).

(†):

– GRANITE-HÄLL, se A.

Avledn. (geol.):

– GRANITELL , r.

[av it. granitello, diminutiv av granito, granit]

(numera mindre br.) VetAH 1805, s. 14. Då någon af de väsendtliga blandningsdelarna uti graniten börjar försvinna, utan att ersättas af något annat mmeral, uppkommer s. k. halfgranit eller granitell. BERGSTRAND Geol. 172 (1868).

– GRANITISERA , v.; -ing, granitisation (äv. koret). ombilda till granit. RAMSAY GeolGr. 2: 115 (1913). Gnejsbildningen och granitiseringen. 2HF 24: 1419 (1916).

– GRANITISK , adj. (till sin huvudmassa) bestående av granit. TILAS PVetA 1765, s. 50. Klotgranit är en i teoretiskt hänseende intressant stelningsform af den granitiska magman. Uppl. 1: 13 (1902).

– GRANITIT , r.

[av t. granitit]

benämning på en varietet av granit som icke innehåller muskovit, utan endast biotit: biotitgranit. SVENONIUS Stenr. 152 (1888). NATHORST JordH 528 (1891).