GRAV- gra³v~.

[GRAV- 0]

i ssgr (jfr GRAVA, v.² o. v.³ ssgr).

Ssgr:

– GRAV-AND.

[namnet givet på grund av att fågeln i jorden gräver gångar som den använder till häckplats; jfr d. gravand, ävensom GRAV, sbst.¹ 3]

zool. andfågel av släktet Tadorna Lin., i sht arten Tadorna tadorna Lin., gravgås; jfr BRAND-GÅS.

NILSSON Fauna II. 2. 2: 279 (1834). LAGERLÖF Holg. 1: 130 (1906).

– GRAV-GÅS.

[jfr d. gravgaas]

zool. gravand. SPEGEL GW 211 (1685). 2NF (1908).

– GRAV-JÄRN, sbst.¹,

– GRAV-REDSKAP, se GRÄVA, ssgr.

– GRAV-ROST.

[jfr d., nor. dial. gravrust]

på järn: svårartad, frätande rost (som "gräver" l. äter sig in j metallen). KrigVAH 1811–15, s. 206. VÄRING Vint. 154 (1927).

– GRAV-SKYFFEL,

– GRAV-SPADE,

– GRAV-STEKEL, se GRÄVA ssgr.

– GRAV-STICKARE, m. l. r.

[jfr GRÄV-STEKEL, ävensom ä. d. gravstikker, person som yrkesmässigt utför gravering]

(föga br.) skalbagge av släktet Bostrichus Fabr. l. Tormicus Latr., vilken gräver gångar i barken av vissa träd, barkborre. JernkA 1851, s. 281. HEIDENSTAM Svensk. 1: 163 (1908).

– GRAV-SVIN,

– GRAV-TYG, se GRÄVA ssgr.