GRUS grω⁴s, n., (i bet. 1) stundom (numera bl. i Skåne) r. (LINNÉ Ungd. 2: 220 (1734), HELLSTRÖM Kusk. 142 (1910), NORLIND Hell 2: 137 (1913)); best. -et, ss. r. -en; pl. (numera föga br.)
== (
HIÄRNE 2Anl. 9 1702;
i bet. 4),
KNÖPPEL SvRidd. 56 (
1912;
i bet. 1 a)).
( grooss 1633. grus (gruus) 1541 osv. gruss (-sz) 1543–1675 [fsv.
grus; liksom d.
grus trol. av mnt.
grŏs,
grŭs; jfr holl. gruis samt lat.
rudus, pl.
rudera; trol. med en grundbet.: "ngt söndermalt, söndersmulat" l. dyl. o. besläktat med
GRYT,
GRÖT, ävensom
GRYN]
[GRUS 1]
1) strid, med småstenar uppblandad sand av det grova slag som förekommer t. ex. i rullstensåsar; i fackspr. särsk. om dylikt material med korn som hava en genomskärning av mellan 2 o. 7 mm. ("vanligt grus") l. (i vidsträcktare anv.) mellan 2 o. 20 mm. (jfr ÖR); äv. om gm finkrossning av sten framställd liknande produkt; numera nästan bl. koll. Grovt, fint grus. Föra grus på vägarna. Neh. 4: 10 (Bib. 1541).
Vägar skola fyllas, och högas up med sand och grus. BB 25: 6 (
Lag 1734).
Miölonris växte i thet aldra magraste grus, där ingen annor växt sig föda kunde. LINNÉ Öl. 32 (
1745).
Sand, hvars korn hafva den storleken, att de knappast gå genom ett såll, hvars hål hafva 1/8 tums öppning, kallar man grus. STÅL Byggn. 1: 59 (
1834).
LAHT 1903,
s. 235. jfr
BACK-,
BORR-,
BOTTEN-,
FÖRVITTRINGS-,
GLACIAL-,
KALK-,
KLAPPER-,
KROSS (STENS)-,
MORÄN-,
RULLSTENS-,
SAND-,
SKAL-,
SKIFFER-,
SNÄCK-,
STEN-,
STRAND-,
SVALL-,
VÄG-,
YT-GRUS m. fl. – särsk.
[GRUS 1.a]
a) (
numera knappast br.)
gruskorn; förr äv. bildl. (jfr
c): stoftgrand.
Et litet grus. DALIN Vitt. 1. 1: 89 (
c. 1745).
Men lyftom oss öfver de blänkande grus, / Som här våra sinnen betaga. NORDENFLYCHT QT 1743–50,
s. 9.
THORILD 1: 101 (
1785).
Endast skogsfågeln söker .. upp sandiga vägar för att plocka de grus och småsten, de behöfva för smältandet och söndermalandet af sin föda. KNÖPPEL SvRidd. 56 (
1912).
[GRUS 1.b]
b) (
†)
gruslager. En grus ligger till näst hällberget. LINNÉ Ungd. 2: 220 (
1794).
[GRUS 1.c]
c) [jfr liknande bet. av
STOFT samt
2]
(
1743).
O Grusets barn! o famlande, svage! / Himlarne vänta dig. THORILD 1: 45 (
1783).
Helige, som bor i ljuset! / Du vårdar dina verk i gruset. Ps. 1819,
3: 5.
Då förnimmer vår himlaborne ande både sitt högre ursprung och sin högre bestämmelse än jordens grus. FRIES BotUtfl. 2: 160 (
1852).
WIRSÉN Jul. 46 (
1887).
[GRUS 1.d]
d) i överförd anv., betecknande ngt som blivit sönderkrossat l. söndersmulat så att det liknar grus; i sht i ssgr, jfr BRÖD-, KOX-, TEGELGRUS. [GRUS 2]
2) rester av byggnadsvärk av sten, tegel l. dyl. som på ett l. annat sätt ödelagts l. raserats.
Ligga i grus [jfr holl. in gruis liggen]
. Sjunka i grus, förr äv. falla i grus [jfr holl. in gruis vallen]
. Resa sig ur gruset, i fråga om återuppbyggande av förstörd byggnad o. d.
I grus och spillror [jfr holl. gruis en scherven ]
. HH 20: 340 (
c. 1640).
Om hämnd till den eviga himlen / .. Ropar det högt ur städernas grus, ur störtade tempel. STAGNELIUS (SVS) 3: 70 (
1817).
Den bästa stadsdelen ligger ännu i grus och aska efter den stora brand, som för några år tillbaka öfvergick staden. CASTRÉN Res. 2: 27 (
1845).
Den stolta riddarborgen sjönk i grus för det grofva artilleriet. PALLIN NTidH 7 (
1878).
De gamla förfallna städerna .. reste sig ur gruset. HJÄRNE K12 44 (1902). jfr
RUIN-GRUS. – särsk.
(i vitter stil, numera mindre br.) i bildl. anv.: spillror, ruiner. Hwar blifwer tå hans Lyckos Lopp? i Stoft och Grus. STIERNHIELM Häls. (
c. 1650).
Skall dock min ära bli, at krossas / I gruset af mit fosterland. KELLGREN 1: 37 (
1786).
Hvad som var förfallet skall stå upp igen ur gruset. TEGNÉR (WB) 6: 102 (
1827).
WECKSELL DHjort 95 (
1862).
[GRUS 3]
3) njurgrus; äv. ss. beteckning på sjukdom med njurgrussymtom. LINDH Huuszapot. 168 (
1675).
Hasselnötter hållas för besynnerligen goda mot grus och njurvärk, när de ätas på fastande mage. TROZELIUS Rosensten 41 (
1752).
WRETLIND Läk. 8: 59 (
1900). – jfr
NJUR-,
URIN-GRUS.
[GRUS 4]
4) (
†)
om sediment o. d. Hwitgola gruus eller sedimenter. HIÄRNE 2Anl. 9 (
1702).
HIORTER Alm. 1746,
s. 28.
En grusaktig jord. LINNÉ Ungd. 2: 295 (
1734).
–
GRUS-ALV.
landt. av grus bestående alv. QLm. I. 3: 32 (
1833).
– (
1,
3)
GRUS-ARTAD,
p. adj. En grof grusartad kritkalk. HISINGER Ant. 4: 136 (
1828).
–
GRUS-BACKE.
backe som (till större delen) består av grus. Torra grusbackar, der intet annat sädesslag (än råg) kunde växa. LBÄ 44–50:
213 (
1801).
(John Ericsson) uttalade såsom sin önskan, att hans stoft hellre måtte gömmas i en grusbacke i hemmet än under en marmorvård i främmande land. SANDER i 3SAH 6: 19 (
1891).
–
GRUS-BANA,
r- l. f. vägbana som består av grus. 2UB 1: 493 (
1898).
–
GRUS-BANK, pl.
-ar. NorrlS 1: 110 (1802). De väldiga sand- och grusbankarna på åns södra sida. ArkBot. X. 7: 24 (
1911).
–
GRUS-BELÄGGA,
-ning. belägga med grus; i sht i pass. l. ss. vbalsbst. -ning (ofta i konkret anv.). Antarctic 2: 115 (1904). Promenadvägen rundt stadions utsida ordnades och grusbelades. Olympiad. 186 (1913).
–
GRUS-BETONG.
tekn. betong vari kullersten l. singel ingår. TT 1895, Byggn.
s. 52.
–
GRUS-BILDNING.
ofta konkret. [GRUS-BILDNING.ssg 1]
1) geol. till 1. BERGSTRAND Geol. 265 (
1868).
[GRUS-BILDNING.ssg 2]
2) med. till 3. TLäk. 1835,
s. 153.
–
GRUS-BLANDAD,
p. adj. Sanden .. är .. grusblandat. HIÄRNE 2Anl. 330 (
1706).
–
GRUS-BOKA. (
†)
bärgv. boka till grus. RINMAN 1: 282 (
1788).
JernkA 1828,
1: 383.
–
GRUS-BOTTEN.
bottenlager som består av grus. LIND (
1749;
under kies-grund).
–
GRUS-BRÄCKA,
r. l. f. av E. FRIES givet namn på örten Saxifraga tridactylites Lin. FRIES BotUtfl. 3: 241 (
1864). AGNATHORST i
ArkBot. II. 1: 48 (
1904).
–
GRUS-BÄDD. (
i sht i fackspr.)
underlag l. bottenlager av grus. JernkA 1827,
Bih. s. 39. De i Finlands kusttrakter allmänt anträffade postglaciala grusbäddarna.
Fennin XII. 8: 1 (
1896).
–
GRUS-FLOCK. (
†)
viss icke identifierbar ört (möjl. Erigeron aere Lin. l. Centaurea Jacea Lin.). Från Tyskland äro til Södra- och ÖstraGötha-Riken komna vildkorn, .. Grus-flock (osv). DALIN Vitt. 11.
6: 126 (
1749).
–
GRUS-FULL. (
†)
grusfylld. Hamb. (
1700).
VDAkt. 1736,
nr 748.
–
GRUS-FYLLD,
p. adj. Hamb. (
1700).
– (
1,
2)
GRUS-FYLLNING.
i sht konkret. Linc. (
1640).
Landsvägen, hvars ljusa grusfyllning syntes i mörkret linda upp sig som en gångmatta. STRINDBERG SvÖ 3: 330 (
1890).
–
GRUS-GROP.
[GRUS-GROP.ssg 1]
1) grop där man tar l. tagit grus. HISINGER Ant. 5: 73 (
1831).
[GRUS-GROP.ssg 2]
2) (
†)
om grop i en trädrot som har uppstått därigm att roten vuxit i grus. Granknän böra vara af friska och goda granrötter, utan invuxna stenar och grusgropar. ReglVirkeslefv. 1825,
§ 78.
–
GRUS-GRÅ. (
i vitter stil)
grå ss. grus, grå av grus. Landsvägen slingrar sig fram, grusgrå, med vattenfylda hjulspår. HANSSON Nott. 104 (
1885).
–
GRUS-GUL. (
i vitter stil)
gul ss. grus, gul av grus. Och ångarn glider / Längs älfvens grusgula / Brinkar fram. BÅÅTH GrStig. 101 (
1889).
–
GRUS-GÅNG, pl.
-ar. grusad (trädgårds) gång. ÖDMAN VårD 1: 92 (
1887).
–
GRUS-HARPA,
r. l. f. harpa för harpning (sållning) av grus. JernkA 1833,
s. 660.
–
GRUS-HARPARE.
person som har till yrke att harpa grus. PT 1899,
nr 87 A,
s. 3.
–
GRUS-HÄLL.
I fråga om gotländska förh., om sandstenslager; jfr -STEN. LINNÉ Gothl. 265 (
1745).
– (
1,
2)
GRUS-HÖG,
r. l. m. Linc. Uuu 2 a (
1640).
Tillys ära har blifvit begrafven under Magdeburgs grushögar. FRYXELL Ber. 6: 300 (
1833).
Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evärdlig tid. Jos. 8: 28 (
Bib. 1917).
–
GRUS-JORD.
landt. jordart som till övervägande del består av grus; jfr ÖR-JORD. LINNÉ Öl. 109 (
1745).
HOLMSTRÖM Naturl. 2: 7 (
1889).
–
GRUS-KALK.
geol. till kritsystemet hörande kalksten som till huvudsaklig del består av söndergrusade snäckskal, huvudsakligen av mollusker; ignabärgakalksten. HISINGER Ant. 4: 138 (
1828).
TT 1902,
K. s. 43.
–
GRUS-KOL. (
i fackspr.)
visst slags finkrossade kol. TT 1878,
s. 108.
Därs. 1901,
M. s. 128.
–
GRUS-KORNIG.
Det .. gruskorniga kalksockret. LAT 1870,
s. 160.
–
GRUS-KÄGLA. särsk.
geogr. om anhopning av grus som uppstår i sht där fjällbäckar l. bifloder från branta sidodalar utmynna i en mindre sluttande huvuddal. NATHORST JordH 398 (
1890).
HAGMAN FysGeogr. 74 (1903).
–
GRUS-KÖRA,
-ning. köra grus; i sht ss. vbalsbst. -ning; särsk. landt. köra grus på myrmark o. annan lös jord; i sht i pass. Väglagning oeh gruskörning. LBÄ 16–
17: 111 (
1798).
MeddLandtbrStyr. 1904,
1: 30.
Sedan den för vallanläggning afsedda marken blifvlt kalkad, grusköres den till ett lager af 5 cm. djup. LAHT 1909,
s. 524.
–
GRUS-LIK,
adj. WIKFORSS 1: 923 (
1804).
–
GRUS-MASK, pl.
-ar. (†) (individ l. art av) borstmasksläktet Sabella Lin. RETZIUS Djurr. 113 (
1772).
WESTE 1807.
-MOSSA. (†) (individ l. art av) mossläktet Buxbaumia Lin.
LILJEBLAD Fl. 309 (
1792).
DELEEN 597 (
1829).
–
GRUS-MYLLA,
r. l. f. i sht
landt. grus. blandad mylla. CNATTINGIUS Skogslex. 61 (
1875,
1894).
PT 1892, nr
185,
s. 1.
–
GRUS-MÅRA. (
†)
örten Gahum Saxatile Lin., stenmåra. LILJEBLAD Fl. 64 1792;
äv. i den postuma uppl. 1816).
–
GRUS-PIGGLING.
av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn på Örten Echinospermum lappula Lin. NormFört. 17 (
1894).
–
GRUS-PLAN,
r. l. m. grusbelagd plan. Lekplats en utgjordes av en stor grusplan. –
GRUS-PÄRLA,
r. l. f. [jfr t. staubperle]
(
†)
pärla av minsta slaget; jfr PÄRL-FRÖ. HALLENBERG Hist. 1: 180 1790;
efter hendl. fr. 1620).
–
GRUS-RYGG.
i slit geol. om ryggen av en grusås; i sht i fråga om mindre grusås l. moränvall. Fennia XII. 5: 5 (
1896).
Antaretic 2: 182 (
1904).
–
GRUS-SLOK.
[GRUS-SLOK.ssg 1]
1) gräset Melica cihata Lin. LINNÉ Fl. nr 56 (
1745).
NormFört. 37 (
1894).
[GRUS-SLOK.ssg 2]
2) (
†)
gräset Melica nutans Lin., bärgslok. VetAH 1776,
s. 236.
–
GRUS-STARR.
namn på vissa arter av släktet Carex Lin. särsk. [GRUS-STARR.ssg 0.a]
a) arten Carex hirta Lin., luddstarr. LINNÉ Fl. nr 757 (
1745). AGNATHORST i
ArkBot. II. 1: 78 (
1904).
[GRUS-STARR.ssg 0.b]
b) av Landtbruksstyrelsen föreslaget namn på arten Carex glauca Murr. NormFört. 34 (
1894).
[GRUS-STARR.ssg 0.c]
c) arten Carex glareosa Wg., klapperstarr. KINDBERG SvNamn 32 (
1905).
–
GRUS-STEN.
(på Gotl.) sandsten. LINNÉ Gothl. 266 (
1745).
BERGMAN GotlGeogr 4 (
1870).
–
GRUS-TAG.
[GRUS-TAG.ssg 1]
1) (
föga br.)
hämtning av grus, grustäkt. Mycket (har) blifvit bortgräfdt och skadadt genom grustag. AntT 1: 99 (
1864).
SD 1895,
nr 45, s. 5.
[GRUS-TAG.ssg 2]
2) ställe där man hämtar grus. SvT 1852,
nr 19, s. 4.
Hämtning av grus till de allmänna vägarnas underhåll från upplåtet grustag. BtRiksdP 1919,
10: nr 13, s. 1.
–
GRUS-TAGNING.
Vid grustagning (hade man) påträffat en del människoben samt en urna af lera. Fornv. 1910,
s. 2.
–
GRUS-TERRASS.
i sht geol. terrass bestående av grus (l. beströdd med grus). Grusterrasser, utvisande hafvets forna vattenstånd. NATHORST JordH 39 (
1888).
HANSSON NVis. 93 (
1907).
–
GRUS-TORR. (
i vitter stil)
En stackars palmkrympling med grustorra blad. ESSÉN Bluff 156 (
1908).
–
GRUS-TÅG. särsk.
vid banbygge: arbetståg som transporterar grus. LdVBl. 1888,
nr 88, s. 3.
–
GRUS-TÄCKT,
p. adj. (Yttre skärgården med) grustäckta örar och skumkransade rev. MÖRNE Hav. 53 (
1921).
–
GRUS-TÄKT.
[GRUS-TÄKT.ssg 1]
1) i sht
kansl. tagande l. hämtande av grus. BtRStP 1829, VII. 1:
329. Det (
är) af vikt, att man vid grustäkt och dylika arbeten lägger märke till de fynd, som kunna göras.
SvFmT 12: 268 (
1905).
[GRUS-TÄKT.ssg 2]
2) ställe där grus hämtas, grustag. RYDBERG RomD 87 (
1877).
TT 1900, Byggn.
s. 93.
–
GRUS-VAGN. särsk.
järnv. om vagn som användes vid grusning av järnväg. TT 1871,
s. 346.
Därs. 1899, Allm.
s. 309.
–
GRUS-VALL.
i slit geol. De väldiga grus- och stenvallar .., som nu .. utgöra en afbruten bräm längs hafskusten mellan Ystad och Falsterbo. NILSSON Ur. 1: 192 (
1866).
–
GRUS-ÄLSKLING. (
†)
örten Echinospermum lappula Lin., gruspiggling. LILJEBLAD Fl. 86 (
1798).