GRYT gry⁴t, n.; best. -et; pl. ==; förr äv. GRYTE, n.; best. -et. ( gryt c. 1670 osv. gryte 1681–1788)

[fsv. gryt, sten, grus, sv dial. (Uppl.) gryte, stenrös, gry i sten, motsv. nor. grjot, isl. griót, fht. grioz, grus, eng. grit, grus, damm, gry; av en urgermansk stam greuta- med bet.: ngt sönderstött l. söndermalt; i avljudsförh. till sv. dial. grut, grus, småsten (jfr GRUTA sbst.,), o. GRÖT, samt besläktat med GRUS o. GRYN. Jfr GRY, sbst.¹]

[GRYT 1]

1) (numera föga br.) koll.: lösa stenar, rullsten; mark som till övervägande del består av lösa stenar; äv.: stenrös; förr äv. om stenavfall. VERELIUS 100 (1681). Han bygde en Stapel eller Thorn af tegel och gryte. RUDBECK Atl. 3: 137 (1698). LIND (1749). Vägarna (i Lauenburg) äro öfveralt elendige; der naturen genom fast gryt och grof sand gjordt dem goda gå de an. SvMerc. V. 4: 200 (i handl. fr. 1752). DÄHNERT (1784). DALIN (1852).

[GRYT 2]

2) i sht jäg. håla (l. gång) i l. under stenrös l. stenar l. bärg (äv. grävd håla i sand o. d.), vall ett rovdjur har sin lya l. mera tillfälliga tillflyktsort; i sht om grävlingens lya. WESTE (1807). Till uppehållsställe gräfver han (dvs. grävlingen) sig kulor eller så kallade gryt under berg, bergshällar, större stenar eller i brinken af sandbackar. NILSSON Fauna 1: 186 (1847). Endast i något enstaka fall kunde .. "mickel" freda sitt skinn i något svårare gryt, der hundarne ej kommo in. TIdr. 1882, s. 202. Jfr: De s. k. gryten, tobisgrisslornas häckplatser. TurÅ 1905, s. 159. – jfr BÄRG-, JORD-, SAND-, STEN-GRYT.

[GRYT 3]

3) (numera föga br.) miner. l. metall. = GRY, sbst.¹ ¹; förr äv. övergående i bet.: bärgart. Jernfärgat gryt. VgFmT II. 1: 66 (c. 1670). Kring Särna bygden förvandlar sig Sandstenen til et finare men hårdt gryte. TILAS PVetA 1765, s. 33. SD 1900, nr 216, s. 2. jfr KVARNSTENS-, RUBINGRYT m. fl.

[GRYT 4]

4) (†) bildl., om själslig natur l. egenart, "virke", gry (se GRY, sbst.¹ 2. Af samma gryt och ull. GEISLER Fägnet. E 2 a (1709). (De) trodde inom sig att de voro af något ädlare gryt än jag. CEDERBORGH JP 14 (1819). LYSANDER Föredr. 55 (1855).

Ssgr (till 2):

– GRYT-HUND. jäg. hund (tax, terrier osv.) som är dresserad att jaga upp vildt (ss. grävling, räv, utter) som befinner sig i sitt gryt. WILSKMAN IdrFinl. 2: 82 (1905). LBl. 1915, s. 75. -JAKT. jäg. jfr -HUND. Den underjordiska jagten eller grytjagten, som den äfven kallas. SvKennelklT 1903, s. 23.

– GRYT-PROV jäg. jaktprov varvid grythundar prövas i sin skicklighet att gå i gryt. SD(L) 1901, nr 73, s. 1.

Avledn.

– GRYTIG , adj.

[GRYTIG.avl 1]

1) skogsv. till 1, om skogsmark: full av större l. mindre stenblock, stenrös o. d. CNATTINGIUS Skogslex. (1874, 1894) AB 1896, nr 295 A, s. 3.

[GRYTIG.avl 2]

2) miner. till 3: försedd med så l. så beskaffat gry, -gryig; i ssgr, ss. FIN-, GROV-, SAND-GRYTIG.